Beach House - Mejeriet, Lund 101109

Beach House

"Glass. Finger. Kram. You have a beautiful language, I wish I could speak it". Förutom Victoria Legrands lilla hyllning till det svenska språket är det sparsamt med publikfrierierna. Beach House verkar vara i sin egen lilla värld, i full koncentration på sina intrument.

Det ska erkännas att jag var rätt skeptisk till hur deras introverta, finstämda pop skulle fungera på en större scen innan jag såg dem på Way Out West i somras, trots att de har gjort ett av årets bästa skivor med "Teen dream". De överträffade alla förväntningar och veckans Lunda-spelning var mer av samma vara. Beach House har klarat uppflyttningen till de större scenerna, väldigt bra. Men de kommer ändå mycket mer till sin rätt i en mörk klubblokal än en stor utomhusscen i gassande solsken.

Victoria Legrand bevisar återigen att man inte behöver ha ett begränsat rörelsemönster bara för att man står bakom en synth och att det går utmärkt att både headbanga och dansa spasmatiskt till Beach Houses musik. Och när "Take care" dyker upp innan extranumren slår det mig att de har en given kandidat till årets vackraste låt. "Jag tar hand om dig/När du ber mig om det". Nej, håll er till engelska, Beach House!


Xiu Xiu + Zola Jesus + Former Ghosts - Debaser, Malmö 101105

Former Ghosts

En trippel med Xiu Xiu, Zola Jesus och Former Ghosts. Sammanlagt fyra personer utför tre konserter med tre olika band. Konceptet är rätt så genialt och bland det bästa jag någonsin sett på Debaser. De medverkar på varandras skivor och det finns stora likheter mellan dem. Det finns tydliga spår av 80-tals-goth och mycket svärta hos alla tre.

Allra mest hos inledande Former GhostsFreddy Ruperts enmans-projekt som ibland backas upp av Xiu Xiu-Jamie och Zola Jesus. Hans brusiga, analoga depp-synthpop får Joy Division att låta som bullbakande fredagsmysare (ingen kvalitetsjämförelse för övrigt!) och hade utan större problem kunnat misstas för något som lirade på Batcave i början av 80-talet.

På scen är Freddy precis lika känslomässig och inlevelsefull som hans låtar. Det faktum att han står parkerad bakom en analog synth och en dator hela konserten hindrar honom inte från att slänga sig på scengolvet och svettas så mycket att hela främsta publikraden blir nedstänkt.
Zola Jesus

Som andra akt spelar "nya stjärnskottet" Zola Jesus. Jag hade gärna sett henne som headliner. Xiu Xiu-Angela kommer in och spelar synth och percussions på några låtar men i övrigt är den blott 21-åriga sångerskan helt ensam på scen. Och jag hade aldrig trott att en konsert som bygger nästan uteslutande på playback kunde vara så hänförande!

Nika Rosa Danilova (som hon egentligen heter) har röst och karisma av sällan skådat slag. På scen växer hon flera meter (hon är uppskattningsvis knappt 160 cm lång) och blir en hybrid av P J Harvey, Diamanda Galas och Siouxsie Sioux. Hon slänger sig på golvet, klättrar upp på en stol (varför hade hon den med sig upp på scenen?) och i sista låten har hon hunnit springa ut i publiken. Den här damen har framtiden för sig.


Xiu Xiu

Sist ut är Xiu Xiu, veteranerna i sammanhanget. Jamie Stewart har försett världen med sin skeva ångest-pop i åtta år. Vi stiftade bekantskap omkring "Fabulous muscles" och har varit goda vänner sedan dess. Det är bara två år sedan Xiu Xiu spelade i Malmö. Sedan dess har Jamie Stewart hunnit sparka hela bandet och ersatt dem med Angela Seo på keyboards, percussions (och konstiga ljud).

Till skillnad från kvällens två tidigare akter återskapar Xiu Xiu sin musik helt och hållet live Det är ett vågat drag då man knappt förstår hur de lyckas fästa kombinationen av exotiska slagverk och flippad industri-goth på skiva från första början. Men det fungerar för det mesta utmärkt även om Xiu Xiu live är något mer abstrakta och svårgreppade än på skiva och de kör en hel del "klassiker" som "Sad pony guerilla girl" och "I luv the valley OH!"

Det går rykten om att Former Ghosts, i form av Freddy Rupert och Jamie Stewart, är på väg ut på en ny Europa-turné redan i februari 2011. Om de kommer tillbaka till våra trakter så kommer ni givetvis att finna mig längst framme vid scenkanten igen!

Ed Harcourt - KB, Malmö 101104

Ed Harcourt
Ed Harcourts debut "Here be monsters" är snudd på en given fem-poängare i mitt tycke. Plötsligt visade sig en begåvad låtskrivare med intressanta arrangemang. Lite som en mindre ljusskygg, mer familjeanpassad släkting till Tom Waits. De positiva reaktionerna lät sig inte heller vänta. Plötsligt var han framtiden.

Det har runnit en del vatten under broarna och Ed har gått in i antal väggar (och dragit i sig några vinare) sedan dess. Men nu är han tillbaka med "Lustre", sin första samling nya sånger på fyra år.

Två timmar med en singer/songwriter ensam på scen skulle ju lätt kunna bli lite enformigt. Mycket av behållningen ligger i att Ed Harcourt, på sant Owen Pallett-manéer, gör en show av att spela in loopar på scen och därigenom spela alla instrument själv. Som mest spelar han gitarr, trombon, slagverk och på samma gång som han sjunger flerstämmigt.

Det är riktigt underhållande att se på och Ed visar sig vara en väldigt rolig mellansnackare, fjärran från den humörlöse pretto-snubbe man skulle kunna missta honom för. Under de två timmarna hinner han köra såväl nytt som en hel del klassiker innan han avslutar med "Apple of my eye". Jag har svårt att tänka mig att någon gick besviken därifrån.

Prince - Forum, Köpenhamn 101020

Prince

På skiva må Prince vara en skugga av sitt forna jag. Det gäller definitivt inte scenartisten Prince! Han är den siste i sitt slag. Han måste göra allt det som James Brown, George Clinton, Sly Stone, Rick James m.fl. inte längre kan göra för oss. Och det verkar inte besvära honom det minsta!

Köpenhamskonserten i ett knökfullt Forum, inleds med "Future soul song" från årets rätt mediokra "20ten". Den glider snabbt in i "Uptown" och sedan är det hitkavalkad i timmarna två plus lite till! Uppskattningsvis 40 minuter in har han byggt upp mot ett klimax som kulminerar i "Purple rain" med ett utdraget gitarrsolo som trotsar tyngdlagen. På frågan hur han ska fortsätta härifrån är svaret det självklara: Genom att spela fler hitlåtar, fler funk-jams och bygga upp mot ett ännu större klimax!

Publikfrieriet vet inga gränser. Prince verkar själv så ivrig med att spela sina gamla hits att han inte ens hinner avsluta dem. "Let's go crazy" glider in i "Delirious". "Controversy" går över i några takter från "Housequake". För Prince Roger Nelson är det bara ännu en dag på jobbet. Själv står jag med ett stort leende på läpparna och känner mig som ett barn på julafton. Med tanke på hur många gånger jag har sett på live-videon från "Sign o' the times"-turnén och förundrats över hur någon kan röra sig, spela gitarr och sjunga på samma gång som Den Lille Prinsen, känns det helt fantastiskt att få uppleva det här.

Prince frågar publiken hur många som vill följa med honom hem till New York och möts av ett rungande "yeeeaaah". Just då är vi beredda på att följa honom vart han än går. Jag är glad att han inte försöker värva oss till Jehovas vittnen.

Han hinner med att göra fyra encores innan konserten avslutas med "Baby, I'm a star". Några timmar senare ger han en av sina berömda nattliga "after"-shower för den utvalda, lyckliga lilla skara som lyckas ta sig in på Amager Bio. Ytterligare två timmar funk. Hur orkar han?


Melt Banana - Kontrapunkt, Malmö 100930

Melt Banana

Det finns bra konserter. Och så finns det konserter som man lämnar med ett stort leende på läpparna, trippandes hemåt på små moln.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör Melt Banana till ett så fantastiskt live-band. Många, som likt de tre japanerna förlitar sig på effektpedaler och oväsen, har problem med att återskapa sitt sound live. För Melt Banana är situationen den omvända. Explosionen av oljud, maniska taktbyten och popharmonier blir ännu mer oemotståndlig i en knökfull klubblokal.

Likt favoritbandet Bad Brains, handlar Melt Banana om motsägelser. De förblir mer "gulliga" än "hårda" trots att deras maniskt pulserande noise-rock lätt skulle kunna passera för grindcore. Hur mycket oväsen de än trycker in i sina bångstyriga låtar blir de aldrig tillgjorda eller ens särskilt svåra.

Att se Melt Banana live är en reningsprocess och en stor fest på samma gång. Deras sound har inte förändrat särskilt mycket sedan debuten "Speak squeak creak" och måhända är det inte livsnödvändigt att skaffa alla sex fullängdarna. Däremot bör du absolut ta chansen att se dem varje gång de kommer till din stad!


Blonde Redhead - Vega, Köpenhamn 100921‏

Blonde Redhead

"Fake can be just as good"
heter Blonde Redheads fantastiska tredje skiva från 1997. Och det skulle egentligen kunna sammanfatta hela deras karriär.

Det konstskole-ättade japansk-italienska underbandet har aldrig varit innovatörer. Snarare har de lånat idéer från sina förebilder, vare sig det varit Sonic Youth, My bloody Valentine eller Scott Walker, och gjort det lite bättre och lite snyggare än alla andra.

Framför allt har de, kanske mer än någon annan, lyckats återuppfinna sitt eget sound för varje skiva samtidigt som de omisskänligt låter som Blonde Redhead. Från den larmiga, no wave-inspirerade debuten till storslagna Scott Walker-popen på "Misery is a butterfly" (som
jag utnämnde till 00-talets bästa skiva). Så det är väl inte jätteförvånande att de, efter att shoegaze-popen på "23" varit nära att ge dem ett mainstream-genombrott, följer upp med sin mest introverta och svårtillgängliga skiva.

Årets "Penny sparkle" har fått blandade recensioner. Vid första genomlyssningen blev även jag lite rastlös av minimalismen och det långsamma tempot. Men efter att ha levt med skivan i en vecka kan jag konstatera att Blonde Redhead har gjort ännu ett mästerverk!

Blonde Redhead

Det är små detaljer: Knappt hörbara viskningar, rytmer och andhämtningar, som gör "Penny sparkle" till en så underskön skapelse. Ibland går tankarna till The Cure anno "Faith". Ibland låter de som The xx fast dubbelt så gamla och minst tre gånger så ärrade.

På en live-spelning med Amadeo, Kazu & Simone är allt minutiöst genomtänkt: Från ljussättningen till hur gamla och nya låtar glider in i varandra. De blonda rödtottarna matchar t.o.m. instrument med scenkläder.

Tyngdpunkten ligger på "Penny sparkle". De nya låtarna fungerar bra live och skapar en suggestiv stämning. Men det är först när extranumren kommer som konserten känns som en given fem-poängare. Först "Melody of certain three" där de äntligen manglar loss som om det vore sent 90-tal. Sedan sänks tempot under "(We are a real theme) Harry & I" för att återgå till utgångsläget i titelspåret "Penny sparkle" som får avsluta hela konserten.

Fantastiskt snyggt! Det är helt "rätt" för Blonde Redhead att avsluta med ett stillsamt och eftertänksamt nummer istället för att bygga upp mot ett stort crescendo.

Neu!/Hallogallo 2010 - KB, Malmö 100915

Neu!

Michael Rother var en av ursprungsmedlemmarna i Kraftwerk. Från tiden då Kraftwerk var långhåriga hippies och använde analoga trummor. Minst ett halvt decennium innan den kortklippta robot-pop de är mest kända för idag.

När Michael Rother lämnade kraftwerket för att satsa på sitt Neu! år 1971 föddes krautrocken. Att lyssna på Neu! är som att färdas en ändlös sträcka längs Autobahn. Det låter omisskänligt tyskt. Det är monotont och minimalistiskt. Men på samma gång är det hoppfullt och pekar i en riktning framåt, bort från Tysklands blodiga förflutna.

Det var knappt någon som förstod det då. Såhär 40 år efteråt är det dock inget tvivel om att den instrumentala krautrocken har fått återupprättelse. Kraut har nästan blivit ett mode-ord att använda när man talar om musik med monotont pulserande rytmer, något alla som lyssnat på Studio kan intyga.

Självklart vill kraut-pappa själv, den nu 60-årige Michael Rother vara med och ha en bit av kakan. Därför turnerar han runt i sällskap av Tall Firs-basisten Aaron Mullan och Sonic Youth-trummisen Steve Shelley under namnet Hallogallo 2010 och lirar gamla Neu!-låtar.

Det mest slående med 2010 års Neu!-tappning är hur modernt och elakt det låter. LSD-trippande galningen Klaus Dinger som dog för två år sedan, var en viktig del av Neu!s sound med sitt hyperaktiva trummande. Men Steve Shelley är en mycket skicklig ersättare och Michael Rother är nu uppbackad av en väldigt tung rytm-sektion.

De tre åldrade herrarna står i full koncentration bakom sina instrument. Publikkontakten inskränker sig till att Michael Rother efter fem låtar, presenterar sina kompmusiker. Men det var väl ändå ingen som hade väntat sig att han skulle slita av sig tröjan och crowdsurfa.

När konserten är slut har det hypnotiska manglet fått mig att tappa greppet om tiden och jag har ingen aning om hur länge Michael Rother och hans vänner har kraut-manglat mig. Ett bra betyg om något!


Pavement m.fl. - Way Out West 2010‏

Pavement

Det här med att se gamla favoritband återförenas är alltid ett besvärligt kapitel. Det är dock svårt att hitta en mer motiverad återföreningsturné än den som Pavement är ute på för tillfället. 

Pavement
har på något sätt vuxit i popularitet under de tio år som gått sedan de la ner verksamheten. Det här innebär alltså en chans för deras nyfunna publik att uppleva indie-legenden Pavement.

Med tanke på vilken betydelse bandet har haft för mig är det kanske inte så förvånande att de var höjdpunkten på mitt Way Out West-besök i år. Det är dock slående hur fantastiskt bra de fungerar år 2010. Delvis kan det förklaras av att det under lo fi-skramlet ryms en räcka tidlös popmusik. Men också för att ingen har lyckats imitera Pavement (även om många har försökt).

De har den ultimata indie-hjälten i frontfiguren Stephen Malkmus. Gitarrvirtuos, slacker och den enda man som kan skriva Pavement på ett bröd och slänga ut det till publiken utan att verka ansträngt skojfrisk.

Pavement
-konserten i Göteborg utfördes precis som när det begav sig med Stephen Malkmus på ena sidan av scenen och hans "side-kick" Bob Nastanovich på andra. Låtvalet lämnade inget att önska: "Hitlåtar" som "Cut your hair", "Gold soundz" och "Stereo" samsades med mer "obskyrt" material som "Box elder" och "No life singed her". Solen sken över Slottsskogen.


Beach House

Jo, det var ju faktiskt några fler än Pavement som spelade på årets Way Out West. Lite kortfattat om mina dagar i Slottsskogen i övrigt (OBS! endast de konserter jag såg i sin helhet!):

Paul Weller

Jag verkar ha varit ganska ensam om att verkligen ha gillat mods-farsan Wellers spelning. Finfin blandning av gamla The Jam- och Style Council-klassiker och hans senare, mer experimentiella grejer.

Beach House

De har gjort en av årets bästa skivor med "Teen dream", jag var ändå tveksam till hur deras lågmälda dreampop skulle fungera på en stor scen. Det överträffade alla förväntningar och Victoria Legrand bevisade att man kan dansa spasmatiskt även till introvert musik.

The Soundtrack of our lives + GSO

I stort sett en repris på
vårens spelning inne på Göteborgs konserthus. Det funkade bättre inne på konserthuset och när det visade sig att de utlovade hemliga gästerna var eh...Tommy Blom från Tages ångrade jag så smått valet att hoppa över Local Natives.

Iggy & the Stooges

Det tog inte många sekunder innan västen åkte av och efter två låtar var han i färd med att dra upp folk från publiken. Tokröj från början till slut med många klassiker från "Raw power" och "Funhouse". Det här är att åldras med värdighet!

LCD Soundsystem
Lite tekniskt strul i början fick James Murphy att se väldigt distraherad ut. När bitarna väl föll på plats lyckades de återskapa den urbana partystämningen från skivorna och det var praktiskt taget omöjligt att stå still!

M.I.A.

Mathangi Arulpragasam hade med sig festivalens i särklass största scenshow. Snyggt men jag tröttnade snabbt och hoppade över slutet för att kolla The xx istället.

The xx

Den utsålda spelningen inför ett knäpptyst Debaser i vintras var magisk. Det fungerade långt över förväntan för den minst sagt introverta trion även på en stor scen. Oliver Sims rörelser har blivit större och arrangörerna hade den väldigt goda smaken att låta The xx avsluta i tältet efter mörkrets inbrott.

Anna Ternheim

En utomhusscen i strålande eftermiddagssol är inte bästa formatet för Anna Ternheim. Hon lyckades riktigt bra ändå och plockade bonuspoäng för (svenskspråkiga) covern på Arcade Fires "My body is a cage" och Henrik Berggrens gästspel i "Shoreline".

Lykke Li

Flickstackarn tappade rösten efter tre låtar. Synd för med den stora scenshowen och nya låtar i bagaget kunde det här ha blivit riktigt bra.

Dagarna i Slottsskogen innebär som bekant musik non-stop i två dagar. Utöver det nämnda har en del annat setts sporadiskt/avlyssnats från öltält och matserveringar. En del framemotsedda punkter i det massiva programmet fick stryka på foten p.g.a. krockar, t.ex. Jónsi och Radio Dept (som fick stå tillbaka för en bra plats på huvudbandet Pavement).

Jag längtar redan till nästa år i Slottsskogen!

Skinny Puppy - KB, Malmö 100806‏

Skinny Puppy

Industri-gotherna Skinny Puppy har funnit ett helt nytt sätt att underhålla sin publik. Sedan 80-talets mitt har de tänjt på gränsen mellan live-konserter och performance art. När Nivek Ogre, utklädd till en mumifierad stjärngosse, staplar in på scenen med en rullator till tonerna av "Love in vein" är det som att befinna sig mitt i en Tim Burton-film.

Gårdagens spelning hör till något av det mest underhållande jag sett på KB. Skinny Puppy använder enkla medel som fungerar förträffligt i den förhållandevis intima lokalen. Mycket bygger på Ogres (som är maskerad fram till första extranumret) scenspråk, bisarra outfits, en strategiskt placerad glasbur och gigantiska skärmar som flimrar fram epilepsi-framkallande backdrops. Under "Dogshit" gömmer sig Ogre i buren och vi får följa honom via en filmkamera. Under "Assimilate" börjar det ryka ur tratthatten.

Vad gäller låtvalet är det rena julafton för den som är uppväxt med Skinny Puppys musik. Klassiker som "Worlock", "Addiction" och "Shore lined poison" varvas med de bättre spåren från senare år som "Pedafly", "Ugli" och "Pro-Test".

Och om Skinny Puppy gick på efterfest så hoppas jag att Nivek Ogre behöll tratthatten på!



helgen v. 20: Rufus Wainwright + Efterklang

kissemiss

Vädret har äntligen kommit i fas med almenackan även i Skåneland. Katten hälsar sommaren välkommen med en kall j*vel på balkongen.

Själv har jag den gångna helgen sett två konserter som båda kvalar in under kategorin "bra men inte på något sätt fantastiskt".

Rufus

Först ut var Rufus Wainwright som valde att gästa Lund under Lundakarnevalen, de mest skojfriska dagarna i den akademiska bondbyn. För mig har det alltid handlat om scenartisten Rufus. Den obegripligt karismatiske mannen som sopade mattan med nästan alla andra på Accelerator-festivalen 2007. På skiva har han alltid tangerat musikalernas värld ett uns för mycket för min smak.

Tyvärr tycks han på senare tid ha fördjupat sina teatrala drag på ett inte helt fördelaktigt sätt. Rufus ensam med sin flygel i 1 h 45 min blir väl enformigt och när han sjunger opera och reciterar Shakespeare är det bara för pretto för att vara ok. Men ibland är det riktigt bra, särskilt när han spelar gammalt material.

Efterklang

Nästa ut var Efterklang på Babel i Malmö. Jag har alltid sett Efterklang som en av light-version av Sigur Rós. Samma ljudbild men ingen kastratsång och inga skeva gitarrer. Det har inte heller gjort större avtryck på mig mer än att jag tycker det är helt utomordentlig bakgrundsmusik när man är i behov av något som inte kräver för mycket uppmärksamhet.

Live växer de några centimeter. Förstärkta av en kvinnlig sångerska och lite extra percussions får de i låtar som "Raincoats" och "The soft beating" till ett sväng man bara kunna ana. Allt är välgjort och låter snyggt. Det är dock inget som lämnar djupa intryck utan mest en snygg ljudkuliss att vila öronen på. Och ibland är det precis vad man behöver.


Monotonix - Debaser, Malmö 100520‏

Monotonix

Om du har hört talas om Monotonix, känner du förmodligen till deras live-show, som enligt legenden fått garage-punk-trion portförbjuden från alla spelställen i hemlandet Israel.

Hela konserterna genomförs ute bland publiken. Trumsetet flyttas med publikens hjälp till ett nytt ställe i lokalen mellan låtarna. 42-årige frontmannen Ami Shalev klättrar på allt och alla i sin väg och går oavbrutet bärsärkagång. Gogol Bordellos Eugeune Hütz framstår som en trött gammal pensionär i jämförelse.

Det som gör Monotonix så fantastiskt underhållande är att de gör sin speciella, väldigt utflippade grej med en rejäl dos humor. Det handlar hedonism, inte dekadens. Det är kaos men ett vänligt sinnat kaos. Alla är precis lika välkomna in i galenskapen.

Musiken i sig är inte något märkvärdigt. Det handlar om väldigt primitiv garage-rock (förvisso med en grymt skicklig gitarrist). Live-showen är däremot av det slag som räddar liv. För vi måste helt enkelt ha mer kul, annars dör vi.

The Soundtrack of our lives & GSO - Konserthuset, Göteborg 100423‏

The Soundtrack of our lives
För att locka en större (och framför allt yngre) publik till Konserthuset har Göteborgs Symfoniorkester dragit igång serien Popical. Svenska storsäljande artister ackompanjeras av symfoniorkestern inne på Göteborgs Konserthus.

Utan att ha sett några av de föregående delarna känns det som ett koncept särskilt lämpat Soundtrack of our lives. I synnerhet då Götets mest folkkära 70-tals-revivalister väljer att lägga tonvikten på senaste plattan "Communion", dubbelmackan som är det mest storslagna och symfrockiga i diskografin.

För det är framför allt Soundtrack of our lives det handlar om. Orkestern fungerar mest som en (påkostad och mycket klädsam) utsmyckning. Med några få undantag: "Ego delusion" och vackra "Tonight" är till största delen Ebbot ensam med orkestern, vilket funkar förträffligt.

TSOOL-Fredrik

Några timmar innan konserten intervjuade jag TSOOL-trummisen Fredrik Sandsten för Radar Magazine. När jag frågade honom vad han tycker är den största skillnaden mellan att spela på hemmaplan och på andra sidan Atlanten svarade han att det egentligen inte är så stor skillnad. Mer än att vi i Sverige tenderar att ta TSOOL lite mer "för givet".

Han har en poäng. Vi är bortskämda som har ett band av Soundtrack of our lives kaliber i det här landet. Ytterst skickliga musiker som år efter år fortsätter att turnera land och rike runt och ge 2,5-timmars-konserter. Framför allt får de till ett sådant sjujävlens sväng när de kombinerar sina favoritdelar av 70-tals-rocken att man bara vill ta på sig en kaftan och skaka tamburin natten lång.

Den här konserten belönades med högsta betyg i Göteborgsposten. Jag är beredd att hålla med!

läs mer
:
Min recension av "Communion"


Baby Dee - Babel, Malmö 100331

Baby Dee

Baby Dee
, föddes 1953 som Bobby Davro. Innan könsbytet var hon kyrkpastor. Därefter har hon försörjt sig som performance-artist och kompmusiker åt Antony & the Johnsons och Current 93. Hon har även hunnit med en kort karriär som trädkirurg som fick ett plötsligt slut när hon råkade fälla ett träd på ett bostadshus.

De senaste åren är det dock solokarriären som varit den huvudsakliga sysslan för Baby Dee. Hon har en gles publik på sitt andra Malmö-besök. Och måhända är hennes säregna röst och inlevelsefulla sångstil en "aquired taste".

Hennes sånger låter ännu mer tidlösa i den avskalade live-sättningen med Baby Dee på piano/harpa och endast två (till synes barnarbetande) kompmusiker. Ibland går tankarna till Antony, ibland till Current 93s "Soft black stars" men ska man hitta rötterna får man förmodligen leta sig långt bak i tiden, några hundra år före rockmusikens födelse.

Det märks att hon är en skicklig och erfaren musiker och hon är dessutom en grymt underhållande mellansnackare. Efter extranumret "A compass of the light" är jag så nöjd att inte bara sambon utan även två skivor får följa med mig hem.

Mono - Debaser, Malmö 100324‏

Mono

De timida japanerna i Mono började som ett (förvisso väldigt bra) Mogwai-plagiat och har med tiden utvecklats till något helt eget. Förvandligen började på tredje skivan "Walking cloud and deep red sky" från 2004, där de för första gången tog hjälp av en stråkorkester. Sedan dess har orkestern tagit mer plats för varje skivsläpp.

Men trots att senaste skivan "Hymn to the Immortal Wind" är inbäddad i svepande stråkar drar de sig inte för att trycka ner distpedalen lite extra där någon annan postrockare hade lagt till med finstämda Sigur Rós-klockspel. Förmågan att kunna låta både mer storslagna och smutsigare än sina konkurrenter gör dem till världsmästare i postrock.

För ganska exakt ett år sedan spelade de i Köpenhamn (
klicka här för recension av den spelningen). De är fortfarande ute på samma turné vilket har tagit dem till Skandinavien ännu en gång. Mycket är sig likt, största skillnaden är att de nu har lagt till med en mycket snygg ljussättning.

Som vanligt förundras man över hur väl de lyckas återskapa musiken med endast tre män och en kvinna i sättningen. Det är den perfekta avvägningen mellan vackra harmonier och kraftfulla oljudsurladdningar som gör Mono till en så storslagen och fysiskt påtaglig konsertupplevelse.

Dessutom är de, med japanska Nick Drake-look-a-liken Takaakira Goto i spetsen, troligtvis även det snyggaste bandet inom postrocken.

Josh Rouse - KB, Malmö 100315

Josh Rouse

(En amerikansk spanjor i
sambons mobiltelefon)

Nya skivan "El Turista" har delat in Josh Rouse-publiken i två läger: De som gillar att han, i sin strävan att förnya sig, provar på mjuk-bossa och samba-rytmer. Och de som vill att han ska låta som på "Under cold blue stars" igen.

De spanskt klingande nya låtarna viker av rätt ordentligt från tidigare verk men i mina öron är det en fortsättning på vad som påbörjades redan 2006. Josh Rouse hade då precis flyttat till Spanien och hade endast råd att flyga in sin gamla producent Brad Jones.

Han spelade in "Subtítulo" till största delen ensam. Det är en mycket lågmäld skiva som blickar framåt, mot de soliga kusterna i hans nya hemland snarare än det grådaskiga Nebraska.

Min tes förstärks av att det, efter "El Turista", är "Subtítulo" som Josh Rouse plockar flest låtar från när han spelar med sitt nya spanska kompband på KB. Under den avskalade spelningen på Babel häromåret fokuserade han på hits. Den här gången plockar han fritt ur arkivet. Och det är slående vilken fantastisk låtskatt han har att ösa ur med sina åtta väldigt jämna album i bagaget.

Det finns uppenbarligen en setlist men den verkar inte följas särskilt nogrannt. Han prickar in flera av sina allra bästa låtar: "Flight attendant", "Sad eyes", "Winter in the Hamtons", "The man who...", "Hollywood bass player".

Nybörjar-spanskan till trots, Josh Rouse är fortfarande den typen av pop-orienterade singer/songwriter som det är omöjligt att få nog av. Att inte gilla det är som att inte gilla mjukglass.

läs mer:
Min recension av El Turista

kent - Tap 1, Köpenhamn 100313

kent

(Han den där Kent i
sambons mobiltelefon)

Förra gången jag såg kent hade de till och med plockat fram "Pojken med hålet i handen" från första skivan. Den här gången är det 2000-talet som gäller (med de två pliktskyldiga undantagen "Musik non stop" och "Kevlarsjäl"), något som markeras lite extra av de till och med har pensionerat "747", ett stående inslag i set-listen sedan 1997.

De prickar in flera av de bästa låtarna från de senare åren: "LSD någon?", "Romeo återvänder ensam", "Vals för Satan (din vän Pessimisten)" (något oväntat en av de låtar som får störst publikrespons).

Hur låter det då? Inte lika elektroniskt som på "Röd". Lite mer gitarrer, lite mer anpassat till de stora arenor som man måste bege sig till för att se kent. I det här fallet Tap 1, den gamla tapphallen bredvid Carlsbergs bryggeri i centrala Köpenhamn.

Precis allting från ljussättning till scendekor är toksnyggt, minutiöst genomtänkt och helt i linje med de två senaste skivornas dunkelt karga estetik. De är helt enkelt förbaskat bra på det de gör och det faktum att de har behållit sin popularitet utan att tramsa runt i lekprogram gör dem till en rätt unik företeelse i Sverige.

Men visst hade "Det finns inga ord" varit en bättre avslutning än den där mannen i vita hatten? Men det är ju bara en petitess egentligen.

Rosanne Cash i Malmö 100311

Rosanne Cash

(På bilden: En väldigt ung Rosanne Cash med sin inte helt okände far Johnny)
 
Igår var jag på mitt livs första countrykonsert. Jag och sambon såg Rosanne Cash på KB. Tyvärr hittade jag varken min countryslips eller min gamla cowboyhatt (som jag har har burit på maskerad en gång för tre år sedan) så jag fick gå civilklädd.

Det är alltid svårt att bedöma musik man inte lyssnar på till vardags (i mitt fall country). Men det var för mig helt omöjligt att komma ifrån känslan av att Rosanne Cash, sina tolv soloalbum och självsäkerheten till trots, står i den helt gigantiska skuggan av sin far. Förmodligen ofrånkomligt när man dessutom har valt att göra ungefär samma typ av musik som både pappa Johnny Cash och styvmor June Carter.

Repertoaren bestod av låtar från fjorårets "The List", baserad på faderns mytomspunna lista över "The 100 most essential country songs" (det som har gjort henne till ett namn även utanför country-kretsar...och den plats där min relation till Rosanne Cash börjar). Utöver det framförde hon bland annat några låtar från "Black Cadillac", den självbiografiska skiva som hon skrev under de tre mörka åren då mamma, pappa och styvmor dog.

Det är avskalat med bara Rosanne förstärkt av gitarristen John Leventhal. Hennes standards-tolkningar lyfter i de enkla arrangemangen och det blir mer uppenbart att de celebra gästspelen på "The List" (från bland annat Bruce Springsteen och Elvis Costello) bara är en rolig parentes. Allt låter helt tidlöst, det är en fin hyllning till den amerikanska låtskrivartraditionen.

Note to self att jag verkligen borde skaffa "Black Cadillac". Av någon anledning fyller man aldrig kvoten på musik om död och elände.

lyssna/kolla:
Rosanne Cash - Girl from the North Country (live hos Skavlan)

Tindersticks i Malmö 100308‏

Tindersticks

Alla eventuella farhårgor om att Tindersticks skulle ha blivit glada på ålderns höst (efter att ha lyssnat på årets "Falling down a mountain") visar sig helt obefogade. Nog för att saxofonisten och den yngre bland gitarristerna ler med jämna mellanrum men Stuart Staples är gravallvarlig. Och när man ser Tindersticks live är det än mer uppenbart att han är bandets mittpunkt.

Den numera gråhårige frontmannen sjunger med stor inlevelse och sluter ögonen när det blir som mest dramatiskt. De avverkar större delen av årets "Falling down a mountain" som för övrigt är väldigt bra, utan att komma i närheten av mästerverken från 90-talet.

När de kör "City sickness" och "Raindrops" som extranummer kan jag inte tänka mig en bättre avslutning. Det är helt enkelt mer "rätt" för Tindersticks att avsluta med ett stillsamt och eftertänksamt nummer än att bygga upp mot ett stort crescendo.

Min enda invändning är att jag hade hoppats på fler musiker på scen. Saxofonisten/violinisten är det enda tillskottet utöver vanliga uppsättningen och arrangemangen blir inte riktigt lika storslagna som på skiva.

Tindersticks
har spelat i min stad. 90-talet ringde. Jag är glad att jag svarade.

läs mer:
Min recension av "Falling down a mountain"

Yeasayer i Malmö 100304‏

Yeasayer

Egentligen har jag inget att tillföra. Jag kan bara stämma in i hyllningskören. Yeasayer tycks vara ungefär planetens mest omhuldade band just för tillfället, i vart fall bland recensenter och bloggare. Och just i det här fallet är hypen välförtjänt.

Även live är det snuskigt bra. Yeasayer känns väldigt egna men inte helt sällan går mina tankar till TV on the Radio. Lite på grund av stämsången men mest för att de tycks sammanfoga influenser från världens alla hörn i varje refräng.

En nyhet på "Odd blood", utöver att de har blivit tydligare och mer dansvänliga, är att Anand Wilder och Chris Keating numera delar lika på sången. På scen är det dock inget tvivel om att Chris är den karismatiske frontfiguren, dagen till ära iklädd en tjusig verkstadsoverall.

Trots att jag tycker "Odd blood" är snäppet vassare än "All hour cymbals" är det enda negativa jag överhuvudtaget har att säga om KB-spelningen, att det fokuserades väl mycket på nya skivan. Endast två "gamla" låtar spelades: "Wait for the summer" och "Sunrise" (som framkallade störst publikrespons efter "Ambling alp").

Yeasayer verkar helt enkelt väldigt nöjda med sin nya skiva. Gott så.

Ulver i Malmö 100204‏



Ulver avskyr att spela live. Den mini-turné som den norska experimentiella trion är ute på just nu (deras första på smått absurda 15 år!) lär främst ha ekonomiska orsaker. Bandet har själva kallat det för "att krypa till korset".

Jag hoppas verkligen det inte är någon engångsföreteelse för live är Ulver helt sinnessjukt bra. Precis så bra att man utan att blinka köper på sig en deluxe-utgåva till överpris i merchandise-båset efteråt (för min del en limiterad "Blood inside").

Jag känner inte till något band som har pendlat mellan olika stilar så mycket som Ulver: Från black metal till trip hop till neo-klassiska kompositioner. Det har resulterat i att de nu har en helt vansinnigt eklektisk diskografi att plocka russin ur.
 
Under den dryga timmen de spelar på KB hinner de avverka stillsam, sakral Sigur Rós-valsång från senaste skivan "Shadows of the sun". De gör den spasmatiska svulst-prog-noise-rocken från "Blood inside" (tänk en korsning mellan Laibach och Dillinger Escape Plan) och deras decennie-gamla trip hop får nytt liv komplett med vinyl-scratchning som får publiken att gunga i takt (ingen black metal dock).

Precis som på skiva handlar Ulver live om milimeter-perfektionism. De är utökade till en sextett på scen och det är svårt att avgöra vad som spelas live och vad som är förprogrammerat. Hela konserten ackompanjeras av ett mycket välgjort videokollage som gör upplevelsen ännu starkare.

Jag hoppas norrbaggarna tar sitt förnuft till fånga och inser att live-spelningarna tillför en extra, väl behövd dimension till Ulvers musik.

kolla/lyssna
:
Ulver - Little blue bird (live 2009)

Tidigare inlägg
hits