final muzak

The Hold Steady låter som en punkigare version av Bruce Springsteens 70-tal. Det säger en del om kvaliteten på deras litterära retro-rock att de fick sitt genombrott under en period när man helst skulle göra microbeats i sovrummet. De stack ut rejält på trendmedvetna Accelerator-festivalen 2007 och gjorde en av de bästa, mest energiska spelningar jag sett där.

Femte skivan "Heaven is whenever" kom ut i år och man känner onekligen igen sig. Största skillnaden är att de numera verkar skriva för arenor snarare än klubbar. Föregångaren "Stay positive" var en orgie i klockrena refränger och "Heaven is whenever" är nästan lika lyckad.

Mest glädjande är att det funkar som bäst när de provar nya grepp. Till exempel när de smyger in blåsinstrument och baktakts-verser i hardcore-nostalgiska "Barely breathing". Den som vanligt ambitiöse låtskrivaren Craig Finn, plockar dessutom lite charmpoäng på Pavement- och Heavenly-referenserna i "We can get together".

Om du liksom jag, förälskade dig i Deerhoof första gången du hörde Satomi sjunga "Panda panda panda", vågar jag sätta en entrébiljett till Kolmården på att du kommer att falla näst intill lika hårt för Ponytail.

Likheterna är så påfallande att Ponytail förmodligen alltid kommer att få finna sig i Deerhoof-jämförelserna. Bångstyriga taggtrådsgitarrer, maniska trummor och taktbyten samsas med underbart infantila infall.

Men det är inte hela sanningen: Ponytail är betydligt mer urspårade och avantgarde än Beatles-älskande popdiggarna Deerhoof. Sångerskan Molly skriker och utstöter gutturala läten snarare än sjunger och har en del likheter med Yoko Ono och Yoshimi från Boredoms. 

Senaste skivan "Ice cream spiritual" utkom 2008. Allt krångel till trots, Ponytail får till ett sjujävlens sväng som känns helt självklart och låter som tonsatt glädjefnatt. Mer beroendeframkallande än sockervadd!

Om du befinner dig i Köpenhamn den 27:e augusti och är på lite depraverat humör kan du ta dig till Statens Museum for Kunst för att se legendariska Suicide framföra sitt klassiska självbetitlade debutalbum i sin helhet(!). Njut av fina distade industri-blues-örhängen som "Frankie Teardrop" och "Ghost rider".

När Suicide dök upp i New York under 70-talets mitt var de bland det mest provocerande  som hade stått på en scen. Det berodde inte bara på att de använde synthar istället för gitarrer (vilket var tillräckligt för att orsaka upplopp på den tiden). En ung Thurston Moore sägs ha blivit så vettskrämd att han lämnade lokalen halvvägs in i en Suicide-spelning. Det hindrade honom dock inte från att åka iväg och se dem igen följande kväll.

Ne(u)j, inte riktigt. Det är inte tal om någon återförening men Michael Rother - den kreativa kraften bakom krautrockens pijonärer Neu! - reser land och rike runt och sprider välbehövd kraut-nostalgi i sommarvärmen under namnet Hallogallo 2010.

Michael Rother & friends play Neu! lyder undertiteln. Och det där & friends rymmer en rad inte helt ointressanta kompmusiker: Steve Shelley från Sonic Youth och folk från fina shoegaze-revivalisterna School of Seven Bells m.fl. Onsdagen 15:e september når Michael Rother me' Polare Kulturbolaget i Malmö stad. Se till att odla skägg till dess!

Jag har skrivit om Baby Dee ett antal gånger tidigare. Inget som den 57-årige transvestiten och ex-kantorn har gjort är dock i närheten av den vackra och rörande första soloskivan "Little window" från 2001.

Baby Dee hade redan gjort sig ett namn som performance-artist (med androgyniteten som säljande gimmick) och harpist i Antony & the Johnsons. Med stöd från Antony själv och Current 93s David Tibet - en man med öga och öra för udda talanger (och som för övrigt har utnämnt "Little window" till en av sina all-time favoritskivor) - gjorde hon en soloskiva.

På "Little window" är Baby Dee ensam med sitt piano (undantaget två korta instrumentala spår). Texterna är de mest personliga hon någon skrivit. En låt handlar om hennes då nyligen avlidne far, en annan om övergrepp som hon utsattes för som barn. Det är naket och avskalat och så påträngande att man bara orkar befatta sig med "Little window" i små doser. Men när den verkligen behövs räddar den liv.

Originalpressningen av "Little window" är sedan länge utgången. Tillsammans med Baby Dees andra skiva "Love's small song" är den återutgiven på dubbel-cdn "The Robin's tiny throat" på David Tibets bolag Durtro.