Pavement m.fl. - Way Out West 2010‏

Pavement

Det här med att se gamla favoritband återförenas är alltid ett besvärligt kapitel. Det är dock svårt att hitta en mer motiverad återföreningsturné än den som Pavement är ute på för tillfället. 

Pavement
har på något sätt vuxit i popularitet under de tio år som gått sedan de la ner verksamheten. Det här innebär alltså en chans för deras nyfunna publik att uppleva indie-legenden Pavement.

Med tanke på vilken betydelse bandet har haft för mig är det kanske inte så förvånande att de var höjdpunkten på mitt Way Out West-besök i år. Det är dock slående hur fantastiskt bra de fungerar år 2010. Delvis kan det förklaras av att det under lo fi-skramlet ryms en räcka tidlös popmusik. Men också för att ingen har lyckats imitera Pavement (även om många har försökt).

De har den ultimata indie-hjälten i frontfiguren Stephen Malkmus. Gitarrvirtuos, slacker och den enda man som kan skriva Pavement på ett bröd och slänga ut det till publiken utan att verka ansträngt skojfrisk.

Pavement
-konserten i Göteborg utfördes precis som när det begav sig med Stephen Malkmus på ena sidan av scenen och hans "side-kick" Bob Nastanovich på andra. Låtvalet lämnade inget att önska: "Hitlåtar" som "Cut your hair", "Gold soundz" och "Stereo" samsades med mer "obskyrt" material som "Box elder" och "No life singed her". Solen sken över Slottsskogen.


Beach House

Jo, det var ju faktiskt några fler än Pavement som spelade på årets Way Out West. Lite kortfattat om mina dagar i Slottsskogen i övrigt (OBS! endast de konserter jag såg i sin helhet!):

Paul Weller

Jag verkar ha varit ganska ensam om att verkligen ha gillat mods-farsan Wellers spelning. Finfin blandning av gamla The Jam- och Style Council-klassiker och hans senare, mer experimentiella grejer.

Beach House

De har gjort en av årets bästa skivor med "Teen dream", jag var ändå tveksam till hur deras lågmälda dreampop skulle fungera på en stor scen. Det överträffade alla förväntningar och Victoria Legrand bevisade att man kan dansa spasmatiskt även till introvert musik.

The Soundtrack of our lives + GSO

I stort sett en repris på
vårens spelning inne på Göteborgs konserthus. Det funkade bättre inne på konserthuset och när det visade sig att de utlovade hemliga gästerna var eh...Tommy Blom från Tages ångrade jag så smått valet att hoppa över Local Natives.

Iggy & the Stooges

Det tog inte många sekunder innan västen åkte av och efter två låtar var han i färd med att dra upp folk från publiken. Tokröj från början till slut med många klassiker från "Raw power" och "Funhouse". Det här är att åldras med värdighet!

LCD Soundsystem
Lite tekniskt strul i början fick James Murphy att se väldigt distraherad ut. När bitarna väl föll på plats lyckades de återskapa den urbana partystämningen från skivorna och det var praktiskt taget omöjligt att stå still!

M.I.A.

Mathangi Arulpragasam hade med sig festivalens i särklass största scenshow. Snyggt men jag tröttnade snabbt och hoppade över slutet för att kolla The xx istället.

The xx

Den utsålda spelningen inför ett knäpptyst Debaser i vintras var magisk. Det fungerade långt över förväntan för den minst sagt introverta trion även på en stor scen. Oliver Sims rörelser har blivit större och arrangörerna hade den väldigt goda smaken att låta The xx avsluta i tältet efter mörkrets inbrott.

Anna Ternheim

En utomhusscen i strålande eftermiddagssol är inte bästa formatet för Anna Ternheim. Hon lyckades riktigt bra ändå och plockade bonuspoäng för (svenskspråkiga) covern på Arcade Fires "My body is a cage" och Henrik Berggrens gästspel i "Shoreline".

Lykke Li

Flickstackarn tappade rösten efter tre låtar. Synd för med den stora scenshowen och nya låtar i bagaget kunde det här ha blivit riktigt bra.

Dagarna i Slottsskogen innebär som bekant musik non-stop i två dagar. Utöver det nämnda har en del annat setts sporadiskt/avlyssnats från öltält och matserveringar. En del framemotsedda punkter i det massiva programmet fick stryka på foten p.g.a. krockar, t.ex. Jónsi och Radio Dept (som fick stå tillbaka för en bra plats på huvudbandet Pavement).

Jag längtar redan till nästa år i Slottsskogen!

Kommentarer:
Postat av: Joakim

Vore intressant att höra om Mark E. Smith delar din uppfattning om Pavements unikhet ;) Håller med om att det var en bra spelning. Dock alldeles för kort. Hade inte haft något emot Summer Babe och Spit On A Stranger. Men det är ju synd att klaga.

Postat av: antz

joakim; haha, fast jag tycker The Fall-likheterna avtar efter Slanted & enchanted. de hade som sagt gärna fått hålla på betydligt längre.

2010-08-16 @ 21:03:26
URL: http://antz.blogg.se/

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits