Depeche Mode i Malmö 100125
De må ha gjort sig kända för sin melankoliska sida men live handlar Depeche Mode inte om något annat än att underhålla skiten ur sin publik. Och de är förbaskat bra på det!
Om inte Percy Nilsson hade fått bygga sin hockeyarena till slut hade vi högst sannolikt aldrig fått se dem i Malmö. Depeche Mode är liksom ett band som kräver utrymme. Med sig har de en stor posörshow som är ungefär det närmsta man kommer Las Vegas en snorkall måndagkväll i Malmö. Storbildsskärmar och tillräckligt mycket kitschig rekvisita för att man ska vänta på att ett mini-Stonehedge och en uppsättning dansande dvärgar ska dyka upp någonstans.
Som om det skulle behövas: De har en av världens mest karismatiska frontfigurer i Dave Gahan. En man som vet hur man svingar sitt mikrofonstativ och den enda 40-plusaren som kommer undan med att bära glittrig väst utan undertröja.
De ger publiken vad de vill ha, även vad gäller låtval. Nämligen hits. Några låtar från "Sounds of the Universe" avverkas pliktskyldigt och fungerar mest som vilopauser för publiken. I övrigt är det en hitkavalkad utan like som inleds med "Walking in my shoes". Vi får "Enjoy the silence", "Personal Jesus", "Never let me down again", "Stripped", "Behind the wheel", ja alla de där låtarna som en gång i tiden fick dig att upptäcka Depeche Mode.
Förbandande Nitzer Ebb som har kommit för att rocka loss (syntha loss) som i sin ungdoms dagar, går en tuff rond till mötes. Akustiken är minst sagt inte till den minimalistiska aggro-bodyns fördel men på sina ställen tänder det till, som i klassiskern "Control, I'm here" eller episka avlutningen "I give to you".
läs mer/relaterat:
Depeche Mode - Playing the angel
Nitzer Ebb - Industrial complex
Deerhoof!? Yeah!
Konsertåret 2010 bjuder på fler favoriter i repris. Boka in den 15:e april i era filofaxer redan nu. Det är nämligen datumet då självaste Deerhoof, världens bästa japo-amerikanska twee-noise-punk-pop-någonting-rockare kommer till byen på fel sida av sundet. Närmre bestämt till Köpenhamn och världsbästa (dessvärre nedläggningshotade) spelningslokalen Loppen! Som skivaktuella Yeasayer hade sagt: Yeah!
lyssna/kolla:
Deerhoof live 2006
läs mer:
Min recension av Friend opportunity
The xx i Malmö 100121
Man skulle kunna kalla The xx för 2009 års Glasvegas. De är inte lika kända för allmänheten som den skotska kvartetten, men hypen kring dem har vuxit i samma lavinartade tempo och alla kritiker tycks lika enade om deras storhet.
Samtidigt är de varandras motsatser: Glasvegas har siktat mot de stora arenorna från första början. The xx är så lågmälda och introverta att det är omöjligt att föreställa sig dem på något större än Debasers klubbscen. Det är dock där de kommer till sin fulla rätt.
För det är live de övertygar som mest. Deras sparsmakade gitarr-bas-trummaskin-sättning känns självklar då de långsamma, suggestiva låtarna inte behöver något mer. Less is more. Här finns inga överflödiga detaljer. Varje hörbar andhämtning är livsnödvändig. Varje nyans är tusenfaldigt uppförstorad. När Olver Slim börjar slå på en cymbal i slutet av "Infinity" känns det som om han avfyrar medicinbollar mot mellangärdet. Det enda överflödiga är när samme man i sitt (något tafatta) mellansnack, påpekar att det är första gången de är i Malmö.
Det är inte heller svårt att förstå deras breda genomslag. De sägs vara stora bland de missförstådda 18-åringar som har förstått lite mer än emo-klasskompisarna. Samtidigt är musiken med sina släpande beats, som gjord för att tilltala de 80-talister som växte upp med Tricky och Massive Attack. Lägg därtill ekon från tidiga The Cure och Tracey Thorn och Morrisseys underbett (well spotted, Magnus!) och The xx sammanfattar tre generationer av brittisk musikhistoria och bristande tandreglering.
Och på sin första Skandinavienturné spelade ynglingarna (som inte ser en dag äldre ut än sina blott 20 år) för fulla hus.
läs mer:
Min recension av debutskivan XX
Morrissey - Swords
Det som gör kents "Röd" så lyckad är hur väl det lilla bandet från Eskilstuna lyckas ringa in sin samtid. Morrissey däremot har uppenbarligen för länge sedan tappat intresset för samtiden. Men han kommer väldigt långt på att bara vara Morrissey.
Den relativt nyligen utkomna "Swords" är en samling b-sidor och outtakes från 00-talet, den tveklöst mest ljumma perioden i Morrisseys karriär. Men den har möts av väl hård kritik, till och med Morrissey har själv sågat den och sagt att han endast gick med på att ge ut den på villkoret att den skulle säljas till "nice price" (sen lurade skivbolaget honom och sålde den till fullpris ändå).
Men Morrissey och hans kritiker är onödigt hårda. Den som sållar lite bland de 18 spåren på "Swords" hittar ett par låtar, däribland "Munich air disaster 1958", "Ganglord" och "Friday mourning", som är bland det bästa han har gett oss under 00-talet.
Live-covern på "Drive-in Saturday" är i sig inte något märkvärdigt, men en fin gest och ett återgäldande av tjänsten David Bowie gjorde när han tog med sin fina, souliga tolkning av "I know it's gonna happen someday" på "Black tie, white noise". En handskakning mellan två av de coolaste människorna som har gått i ett par skor.
lyssna/kolla:
Morrissey - Munich air disaster 1958
Bra band på X...
I dagarna kommer fjorårets stora (och välfötjänta) indie-hype The xx till Sverige. Men vet ni vad? Det finns faktiskt fler bra band som börjar på X! En hel radda minsann! Här kommer tre fina eXempel:
Xiu Xiu
Någon beskrev en gång Xiu Xiu som ett Joy Division som blir misshandlat av sina föräldrar. Det är faktiskt en ganska talande beskrivning. Annars skulle man kunna säga att Xiu Xiu någonstans mitt emellan Bright Eyes och Nine Inch Nails blandar akustiskt, introvert svårmod med primalskrikande självexorcism. Och att de är förbaskat bra!
lyssna/kolla:
Xiu Xiu - Clowne towne (live)
Xinlisupreme
Japanska noise-arna Xinlisupreme beskrivs ibland som en korsning mellan My bloody Valentine och Merzbow. Deras "Tomorrow never comes" från 2002 är en snygg, fascinerande blandning av shoegaze-gitarrer, trummaskiner, vitt oljud, brus och reverb i mängder. Ett måste för alla effektpedalsdyrkare! Men var är de nu?
lyssna/kolla:
Xinlisupreme - Kyoro
Xymox
Goth-legenderna Clan of Xymox kortade tillfälligt ner sitt namn till Xymox och gjorde glättig, storslagen synthpop av finaste märke på "Twist of shadows". Det är musik som omöjligt kan misstas för att vara från någon epok i musikhistorien än 80-talets slut. Högst rekommenderad till de fans av tidiga Human League och OMD som inte räds lite svulst.
lyssna/kolla:
Xymox - Obsession
Xiu Xiu
Någon beskrev en gång Xiu Xiu som ett Joy Division som blir misshandlat av sina föräldrar. Det är faktiskt en ganska talande beskrivning. Annars skulle man kunna säga att Xiu Xiu någonstans mitt emellan Bright Eyes och Nine Inch Nails blandar akustiskt, introvert svårmod med primalskrikande självexorcism. Och att de är förbaskat bra!
lyssna/kolla:
Xiu Xiu - Clowne towne (live)
Xinlisupreme
Japanska noise-arna Xinlisupreme beskrivs ibland som en korsning mellan My bloody Valentine och Merzbow. Deras "Tomorrow never comes" från 2002 är en snygg, fascinerande blandning av shoegaze-gitarrer, trummaskiner, vitt oljud, brus och reverb i mängder. Ett måste för alla effektpedalsdyrkare! Men var är de nu?
lyssna/kolla:
Xinlisupreme - Kyoro
Xymox
Goth-legenderna Clan of Xymox kortade tillfälligt ner sitt namn till Xymox och gjorde glättig, storslagen synthpop av finaste märke på "Twist of shadows". Det är musik som omöjligt kan misstas för att vara från någon epok i musikhistorien än 80-talets slut. Högst rekommenderad till de fans av tidiga Human League och OMD som inte räds lite svulst.
lyssna/kolla:
Xymox - Obsession
Depeche Mode - Playing the angel
Nu är det bara en vecka kvar till Depeche Modes Malmö-besök. Om man vill kan man göra sig lite lustig över att de inte har värvat särskilt många nya fans de senaste femton åren och att publiken mest består av nostalgiska 70- och 80-talister som vill höra sina gamla favoritlåtar, likt buggande 40-talister på en Rolling Stones-konsert. Man kan ju göra det. Eller så kan man lyssna på "Playing the angel" från 2005 och slås av hur hårt, mörkt, modernt och förkrossande bra det är.
90-talets mitt var en mycket turbulent period i bandets historia. Efter Alan Wilders avhopp var Dave Gahan rejält nere i sitt missbruk och så långt under isen att han till och med försökte ta sitt liv. Både han och Martin Gore ville upplösa bandet men det blev inte så. Förmodligen var det tack vare han den där kulmagade, tredje medlemmen, vars funktion ingen har listat ut, mer än att han lär vara den enda i världen som kan medla mellan sångaren Dave Gahan och låtskrivaren Martin Gore - två excentriska herrar med egon större än Malmö Arena.
Det tog ett bra tag för Depeche Mode att repa sig. Första Wilder-lösa skivan "Ultra" från 1997 är en rätt seg historia. Uppföljaren, 2001 års "Exciter" är klart bättre, men väl lättviktig för att komma från ett band så förknippat med svart läder och karg Anton Corbijn-estetik.
Fyra år senare gjorde de med "Playing the angel" inte bara sin bästa Wilder-lösa skiva utan en av sina bästa skivor någonsin. Det är deras sentida mästerverk. Deras "Bloodflowers". En återgång till den mörka gitarr-orienterade stilen från det verkliga mästerverket "Violator".
En viktig förändring hade inträffat: Dave Gahan hade börjat skriva låtar! Martin Gore gick (något motvilligt) med på att ta med tre låtar signerade Gahan på "Playing the angel". Och chockerande nog är det bland dessa man finner de verkliga höjdpunkterna: Industri-bluesen "Suffer well" och mörka "Nothing's impossible". Dave Gahans nyfunna kreativitet blev, något oväntat räddningen för Depeche Mode.
De provade samma grepp på uppföljaren, fjorårets "Sounds of the Universe" även där med klart godkänt resultat. Och med "Come back" var det återigen Dave Gahan som levererade plattans bästa spår.
lyssna/kolla:
Depeche Mode - Suffer well (live)
Ulver
Låt dig inte avskräckas av det faktum att norska Ulver började som ett black metal-band. Den musik de gör idag ligger väldigt långt ifrån någon form av metal överhuvudtaget. Faktum är att senaste skivan "Shadows of the sun" är så lugn och tillbakalutad att Sigur Rós är grindcore i jämförelse.
Efter att Ulver hade nått framgång som en av black metal-genrens stora innovatörer med "Nattens Madrigal" år 1996 gjorde de vad som mycket väl kan vara musikhistoriens mest bisarra, vågade och oväntade helomvändning. De började göra ambient/electronica istället!
Sedan dess har den stillsamma elektroniska musiken varit den norska trions huvudsakliga hemvist även om de har fortsatt pendla friskt mellan genrer och gett sig på neo-prog, postrock, filmsoundtracks med mera. De har samarbetat med jazz-saxofonister, moderna kompositörer och den oförutsägbara naturen har blivit deras kännetecken.
Det enda man i förväg kan vara säker på när det kommer ny Ulver-musik är att den kommer att vara gjord på stort allvar. Diskografin har sådan spännvidd att det förmodligen är omöjligt att gilla allt. Men Coil-inspirerade electronica-experimentet "Perdition city" från 2000 är fantastiskt!
På en punkt har de dock varit konsekventa: De har inte spelat live sedan de var ett black metal-band. Fram till alldeles nyligen. Häromåret gjorde Ulver sin första live-spelning på 15(!) år i Trondheim (frontade av en väldigt nervös Kristoffer Rygg). Nu är de ute på turné och i början av februari kommer de att göra sina första Sverige-spelningar någonsin (i Malmö respektive Stockholm). Det är alltså läge att boka in den 4:e februari på KB redan nu!
lyssna/kolla:
Ulver - Little blue bird (live 2009)
Mono till Sverige!
Konsertåret 2010 börjar för min del nästa vecka med The xx i Malmö. Och en del intressanta spelningar är att vänta. Idag meddelade världens bästa postrock-band Mono via sin hemsida, att de kommer att resa hela vägen från Japan för en Europa-turné i vår! Och den här gången är hela tre Sverige-datum inbokade. Närmre bestämt följande:
24 Mars: Debaser, Malmö
25 Mars: Strand, Stockholm
26 Mars: Umeå Open Festival
Jag passar på att rikta ett stort "domo arigato" till min hemstads fina bandbokare!
lyssna/kolla:
Mono - Moonlight (live)
Monos hemsida
Asobi Seksu - Rewolf
Jag har hypat retro-skotittarna Asobi Seksu från Brooklyn ett antal gånger tidigare på bloggen. Jag håller fortfarande deras andra skiva "Citrus" för att vara, inte bara 00-talets shoegaze-album, utan en av mina absoluta favoritskivor från det gångna decenniet. Fortsättningen på sagan om Asobi är dock inte lika rolig.
Efter "Citrus" var bara de två ursprungsmedlemmarna Yuki Chikudate och James Hannah kvar och de var trötta på att harva runt i marginalerna. De plockade bort taggtrådsgitarrerna till förmån för drömska Cocteau Twins-keyboards i hopp om att ett mer strömlinjeformat sound skulle utöka lyssnarskaran. Tvärtom blev fjorårets väldigt genomarbetade "Hush" en brakflopp. 2009 innebar inte det genombrott de hade hoppats på, det blev istället året då James Hannah fick ta ett extrajobb som rörmokare för att klara uppehället.
"Hush" är absolut inte dålig. Problemet är att Asobi, tvärtemot sina intentioner, gjorde sin mest svårtillgängliga skiva. "Hush" är detaljrik och kräver fler lyssningar innan allt faller på plats. Inget är i närheten av lika direkt som undersköna "Thursday" eller skramliga popdängan "I'm happy but you don't like me".
Men skam den som ger sig. Asobi Seksu är tillbaka med "Rewolf", en samling akustiska versioner av gamla låtar. Att ge ut en "Unplugged"-skiva kan tyckas ett udda drag av ett band som har förlitat sig på effektpedaler hela karriären. Och resultaten är varierande.
Vissa låtar, som "New years" faller platt utan James Hannahs effektpedalsfyrverkerier. Men "Familiar light", som är något pompös i originalet, växer och blir riktigt vacker med bara en akustisk gitarr och Yukis försiktigt trevande sång. Mest lyckad är, föga förvånande, deras allra bästa låt "Thursday" som får ett klädsamt avskalat arrangemang. Men förmodligen hade "Thursday" låtit fantastisk även om den framfördes på mungiga.
"Rewolf" är bara en parentes i sagan om Asobi Seksu men en klart trevlig sådan. James och Yuki, jag önskar er bättre lycka nästa gång!
lyssna/kolla:
Asobi Seksu - Breathe into glass
R.E.M. - Live at the Olympia
Jag tycker att R.E.M. är ett av världens bästa band. Fram till ganska nyligen hade jag glömt det. Fram till att jag fick den nyutkomna live-dubbeln "Live at the Olympia" i julklapp.
Det är liksom lätt att glömma när deras senaste 12 år har varit förhållandevis bleka. Bill Berry, trummisen som hoppade av efter att ha drabbats av en hjärnblödning 1997, var en viktig drivande kraft i bandet. Och de må fortfarande inte ha gjort någon dålig skiva men, efter Bill Berrys avhopp, heller inget som kommer i närheten av tidigare storverk.
Den bästa sentida R.E.M.-skivan är 2008 års "Accelerate" där de hittade tillbaka till replokalsrocken och kort sagt återupptäckte vad de är bäst på. "Live at the Olympia" innehåller två av de konserter som de gav i Dublin under inspelningen av "Accelerate" för att testa det nya materialet. Och förutom de nya "Accelerate"-låtarna fokuserar de på 80-talet.
Det må ha varit under 90-talet som de blev världens största rockband men allra bäst var de under "indieåren" 1982 till 1988. Då var de en ostoppbar jangle-maskin som levererade ett klassiskt popalbum om året (samtidigt som de turnerade 11 månader per år!). Det är en låtskatt som inte ligger långt efter The Smiths och det är därifrån de plockar russinen på "Live at the Olympia".
De sönderkramade hitlåtarna uteblir (förutom "Drive" som inte går att krama sönder). Istället får vi "Harbourcoat", "Cuyahoga", "Feeling gravity pulls", "Sitting still" och fyra(4!) låtar från debut-epn "Chronic town". Ibland behöver man helt enkelt bli påmind om vilken sanslös mängd fantastiska låtar Michael Stipe & Co har gjort.
lyssna/kolla:
R.E.M. - Man-sized wreath
Nitzer Ebb - Industrial complex
Jag har lyssnat på Depeche Mode ungefär lika länge som jag har lyssnat på musik ("Violator" var en av mina allra första skivor). De har dock aldrig varit något stort favoritband varken för mig eller flickvännen, därför var vi först inte helt säkra på om vi skulle köpa biljetter till deras stundande besök i vår hemstad i slutet av Januari. Det blev dock två sittplatsbiljetter till slut vilket ska bli väldigt roligt.
En extra roligt detalj är att förbandandet kommer att skötas av...Nitzer Ebb! Just det, relikerna från det glada 80-talet när synthare och hårdrockare låg i strid med varandra har återuppstått! De har varit förband åt Depeche Mode två gånger tidigare: 1986 och 1988. Och 2010 blir det åter dags att ta fram spritpennan och klottra "Zynthmakt Hårdrocksslakt" längs skolans fasader.
Som om det inte vore nog är Nitzer på gång med en ny skiva! "Industrial complex", deras första nya verk på 15 år släpps den 22:a januari men jag har redan lyssnat på den (det här med teknikens under, ni vet).
Under åren har jag lyssnat en hel del på Front 242 och närbesläktade band som Nitzer Ebb. Framför allt under den period av min glada ungdom då jag tyckte att synth- och goth-musik var grejen, i synnerhet avarten EBM (det står för Electronic Body Music och skulle kunna beskrivas som en dyster, macho-uppumpad version av Kraftwerks minimala robotpop) där nämnda band huserar.
Det första som slår mig när jag lyssnar på "Industrial complex" är hur lite som har förändrats i Nitzer Ebb-världen åren till trots. Det andra är hur rätt i tiden de låter. När de gav ut "Big hit" 1995 betraktades deras råa, primitiva EBM som bedagad och de hade problem med att förnya sig. Efter ett helt 00-tal av analoga 80-tals-synthar känns plötsligt kombinationen av analoga trummor, feta synthbasar och Douglas McCarthys solglasögon-coolhet och aggressiva sångstil helt rätt.
Det bör dock påpekas att "Industrial complex" inte är någon ny "That total age". Det är varken vin eller vatten utan en helt godkänd Nitzer-skiva och ärligt talat hade vi väl inte förväntat oss mer. 80-talet var tillbaka hela 00-talet. Nu tycks det inte vilja försvinna.
lyssna/kolla:
Nitzer Ebb - Once you say (live 2007)