Världens hemskaste musik!



Min ursprungliga tanke med final muzak var att aldrig såga något, att i sann Lennart Persson-anda bara hylla musik jag älskar. Det är ju dock inte varje dag man hör något som är så bottenlöst dåligt att man utan vidare kan säga att det är det värsta man någonsin hört. Och en sådan upplevelse kan ju vara värd några rader.

Jag fick höra talas om brokeNCYDE (uttalas "Broke inside") när min nyfikenhet kring vad dagens tonårskids är nere med, nu när Tokio Hotel avtagit i popularitet, drev mig till internets mörkare sidor. Närmre bestämt myspace. För det är just via myspace som brokeNCYDE uppnått sin oförklarliga popularitet som lett till att de nu gör videor med stora budgets och i år har sålt kopiösa mängder av sitt debutalbum (i USA, trenden har tack och lov inte fått större genomslag i Europa...ännu).
 
Hur låter det då? Genrebenämningen crunkcore har uppfunnits för deras skull och sägs vara en korsning mellan crunk och emo. Med andra ord: emokids som rappar och gormar och partar loss i amerikanska hip hop-videor av allra mansgrisigaste slag...samtidigt som de är sådär fjortis-"tycka-synd-om-sig-själv"-emo och ser ut som ny-rejv-versionen av Tokio Hotel. En fullständigt bisarr kombination på pappret. I praktiken är det sju resor värre.
 
brokeNCYDE är ett genomvidrigt och heltaffligt hopkok av klistrig r'n'b, hurtig rap och buskishumor. Men emo-biten då? Ja, det här är det mest bisarra inslaget och själva prickarna över ü-et som gör det till världens hemskaste musik: De har med en kille i sättningen som i tid och otid ger ifrån sig fullständigt malplacerade "emo-vrål"(!)

För första gången ser jag en nackdel med myspace och musikens nya distributionsvägar. I en skivbolagsstyrd värld (a.k.a. 1990-talet) hade ett så här vidrigt band inte haft en chans. Jag vet att jag låter som en gammal gnällgubbe men youtubea videon till "Freaxxx" (ja, med den stavningen...nej, av principskäl tänker jag inte länka!), sen får vi se vems sida du står på: Min eller de amerikanska tonårskidsens.
 
Vanilla Ice, kom tillbaka, allt är förlåtet!

00-talets skivor del 2: Radiohead - Hail to the Thief



Radiohead må ha varit 00-talets mest innovativa arenarockband: De hämtade sina musikaliska idéer från Aphex Twin och Charles Mingus och var mer intresserade av att få folk att färdas miljövänligt till deras konserter än av vräkiga scenbyggen.


Det var ändå när de backade bandet några år som de var allra bäst: 2003 års "Hail to the thief" är den mest "OK Computer"-lika skiva de har gjort sedan det karriärsavgörande Orwellska eposet. Studioknepen känns igen, paranoian är lika närvarande och framtiden tycks lika dystopisk. Men den här gången handlar det mer om politik (titeln syftar på utkomsten av 2001 års amerikanska presidentval) än teknik.
 
"OK Computer" må fortfarande vara Radioheads svårslagna mästerverk men "Hail to the thief" visar bäst deras mångsidighet: Här ryms arenarock som hade platsat på "The Bends" i "There there"´. I "The Gloaming" är de nere och rotar i Warp Records electronica-källare och i  "We suck young blood" gör de bisarra kast mellan stilar.


Men här finns också två vackra, beskyddande kärlekssånger (vilket var något vi aldrig tidigare hade hört i Radiohead-sammanhang): "I will" och "Sail to the moon" kom att ge en föraning om det mer lågmälda och mindre neurotiska Radiohead vi fick bekanta oss med på "In Rainbows".


Fyra år senare utmanade Radiohead den konservativa skivbranchen på allvar och skrev musikhistoria: Uppföljaren "In Rainbows" gavs ut på internet mot valfri betalning och många (bland annat Trent Reznor) följde efter.


00-talets skivor del 1: The Cure - Bloodflowers



När "Bloodflowers" kom år 2000 var The Cure uträknade sedan många år tillbaka. Under 90-talet hade britpopen gjort 80-talets mest framgångsrika dysterkvistar adekvata. Faktumet att det dröjde allt längre mellan skivsläppen och att bandets ledare/diktator Robert Smith ständigt pratade om att lägga av gjorde knappast saken bättre. Så var den gängse uppfattningen.


Men Robert Smith bestämde sig för att avsluta det han en gång påbörjat och göra en ny mörk och bombastisk skiva i stil med "Pornography" och "Disintegration" (de här tre skivorna refereras i efterhand ofta till som "The Doom triology").


Att The Cure skulle leverera ett av sina absoluta mästerverk: sin tredje bästa skiva (efter tidigare nämnda "Disintegration" och "Pornography") med "Bloodflowers": 25 år in i karriären och efter ett rätt saggigt 90-tal, hade väl ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.


"Bloodflowers" är det återigen den Robert Smith som en gång inledde en skiva med raderna "It doesn't matter if we all die" (återigen "Pornography") som vi bekantar oss med. Det är inte den kajalsminkade 50-åringen som sjunger om att han aldrig vill bli gammal. För det är när The Cure är som mörkast och mest eftertänksamma som de krossar allt motstånd och gör praktiskt taget all annan depp-rock överflödig (möjligtvis undantaget The Smiths då).

Med "Bloodflowers" visade Robert Smith återigen var skåpet skulle stå. Och påminde oss om att det ju faktiskt var han som ställde dit det en gång i tiden.


Jag minns mitt ljuva 00-tal!

00-talet går mot sitt slut och det börjar bli dags för en summering...


På final muzak kommer en artikelserie i 15 delar där jag presenterar de 15 skivor utgivna mellan 2000 - 2008 som har haft störst betydelse för mig och som jag håller främst idag.


Men det är inte tal om någon inbördes rangordning. Vet ni varför? För att man inte kan tävla i musik. Och varför just 15? Ja, varför inte? Det är en bra siffra helt enkelt...


Gang of Four



Om du vill höra varifrån Bloc Party och Franz Ferdinand har hämtat sina idéer är det rekommenderat att uppsöka Malmöfestivalen på torsdag. Staden föräras med ett besök av Gang of Four.


Det brittiska post-punk-bandet är inne på sin tredje återföreningsvända sedan storhetstiden i slutet av 70-talet. Gang of Four var de politiska agitatorerna som inte lät särskilt arga trots att de var både rödare och mer pålästa än sina konkurrenter. Det är fråga om lika mycket funk som punk och musiken hör, texterna till trots, hemma på dansgolvet snarare än på ett politiskt väckelsemöte.


När man lyssnar på Gang of Four idag är det slående hur inflytelserika de varit: Tidigare nämnda Bloc Party och Franz Ferdinand och hela punk-funk-scenen har byggt vidare på det ryckiga gitarrspelet som De Fyras Gäng uppfann i slutet av 70-talet. Även betydligt argare band som Rage Against the Machine har lyssnat och lärt. På torsdag ser du dem gratis!

Damaged goods (live 1980)

What we all wan't (live 1982)


Tillbaka från Way Out West



Jag sitter nu med ett fånigt leende på läpparna och känner mig väldigt nöjd med helgens Göteborgs-vistelse: Årets Way Out West är avklarad.


Det faktum att det rör sig om 80 akter intryckta på blott två och ett halvt dygn gör det omöjligt att se allt. Lägg därtill mänskliga faktorer som hunger och benvärk. Men en hel del hanns med trots att vi inte anlände förrän en bit in på fredagseftermiddagen. Till det bästa hör att man efter en dags festivalande, inte behöver knyckla in sig i ett gyttjigt ÖB-tält utan kan somna i en bekväm hotellsäng.

Eftersom ni lär bombarderas med WOW-rapporter från alla möjliga håll de närmsta dagarna nöjer jag mig med att skriva lite kortfattat om de fullständiga konserter jag såg under helgen.

Robyn: Inte riktigt min tekopp (även om jag tycker att "Be mine" är en väldigt bra låt). Men gästartisterna tillförde mycket till underhållningsvärdet. Var inte beredd på en Dr Alban-revival...

Antony + Göteborgs Symfoniorkester: För mig var det här festivalens höjdpunkt! De nya arrangemangen fick det att skilja sig rejält från tidigare versioner: I synnerhet "Cripple & the Starfish" var väldigt vacker med de storslagna stråkarna. Enda klagomålet är att en festivalscen kanske inte är den optimala inramningen. De som stod längre bak stördes av Glasvegas soundcheck. Och det borde vara straffbart för festivalbesökare att försöka sjunga med, i synnerhet för tondöva festivalbesökare.


Glasvegas: I stort sett en repris av den mycket trevliga klubbspelningen i Köpenhamn i våras. Som väntat hade de inga som helst problem med att fylla ut en större scen och körde alla sina arenaposer med stil.


Arctic Monkeys: Pojkspolingarna avverkade en hel del nytt (orgelbaserat och tyngre) material, som bådar gott inför kommande skivan "Humbug". De går vidare utan att släppa taget ett dugg kring sin utpräglade 60-tals-estetik. Väldigt bra och dessutom snygg ljussättning.

Jenny Wilson: Lite som en mindre knasig variant av Karin Dreijer. Med "Hardships!" har hon gjort en av årets svenska skivor och det är klart underhållande att se på. Dessutom med festivalens blåaste outfit!

Calexico: Riktigt charmigt!

Olle Ljungström: Stod för festivalens mest underhållande mellansnack. Det tilltagande regnet gjorde att han fick en stor publik under tältscenens tak. Vilket var välförtjänt!


My Bloody Valentine: För min del var det här festivalens andra höjdpunkt! Återuppståndna My Bloody Valentine är själva defintionen av shoegaze: De spelar högre än alla andra, rör inte en min på scen och sången begravs under lager av egendomliga gitarrljud. Tyvärr förtogs den här upplevelsen något av det dåliga ljudet och Kevin Shields sång var väl lågt mixad även för att vara shoegaze. Men när de avslutar med att dra ut "You made me realise"  i ett evighetslångt avgrundsvrål är det så kompromisslöst det bara kan bli.

Lily Allen: Inte min tekopp. Men "Fuck you" är ju lite gullig.


hits