final muzak

Jag kan inte förhålla mig objektivt till Sonic Youth. De är helt enkelt ett av de där banden som en gång i tiden var med och definierade bra musik för mig (tillsammans med Smiths, Cure, Björk och några till).

Vi stiftade bekantskap när "Washing machine" kom i mitten av 90-talet. Låten "The Diamond sea" var mitt första möte med noise-rock och det kom att förändra mina öron för all framtid. Plötsligt förstod jag hur vackert atonalt oljud kan vara

Egentligen var det först på tredje skivan "EVOL" från 1986 som Sonic Youth blev det band vi känner idag. Efter det mörka no wave-harvandet på "Confusion is sex" och "Bad moon rising" visade de plötsligt sin melodiösa sida. Ryktet säger att de spelade in "EVOL" i ett litet rum med dålig akustisk och blev "tvungna" att spela mer melodiöst för att "höra" varandra.

Ska man vara uppriktigt har de väl inte utvecklats så mycket sedan "EVOL". Det är det Sonic Youth som har fått ett oräkneligt antal band av lägre dignitet att flytta till New York, börja på konstskola och intressera sig för Godard. Inte så att de på något sätt skulle ha varit först med att blanda oväsen, rockmusik och konstnärliga ambitioner. Det var bara det att de dessutom skapade perfekt popmusik och nådde ut till så ofantligt många fler än vad Les Rallizes Dénudés, Glenn Branca eller ens en gång Velvet Underground hade gjort före dem.

Under alla år har de fortsatt att odla myten av sig själva som "indiebandens indieband", vilket har resultat i bland annat frijazzande på konstmuseum i Ystad och utsålda, sporadiska klubbspelningar som den på KB igår. Och det är just deras integritet eller rättare sagt blandningen av integritet och publikfriande som gör gårdagens spelning till något av det bästa jag har sett på en Malmö-scen på väldigt länge.

Under ordinarie spelningen slopas hitlåtar till förmån för mer obskyra albumspår som "Making the nature scene" och "Tom Violence". Likväl spelar de "Teenage riot" som sista extranummer och Thurston Moore (som sina 50+ till trots fortfarande ser ut som en tonårsslacker i en Todd Solondz-film) gör sina sedvanliga publikhavsdykningar och spexar runt med trumpinnar och skruvmejsar i gitarrhalsen. Numera är de förstärkta av före detta Pavement-basisten Mark Ibold (jag fick alltså se medlemmar från två gamla favoritband igår).

Sonic Youth turnerar nu med kommande skivan "The Eternal" i bagaget och för min del var det premiärlyssning på det nya materialet. Mina tankar fördes till senaste Sonic Youth-skivan jag skaffade, nämligen 2004 års "Sonic Nurse". Det är med andra ord tal om ett lite mognare och lite mer melodiöst Sonic Youth. Kanske hade det varit läge att byta namn till Sonic Adults någon gång under 90-talet?

...och just idag blev jag stolt adoptivfar till kattflickan Selma, 2 år.

Efter "Stories from the city, stories from the city" slutade jag hålla koll på P J Harveys diskografi. Det är inte så att den skivan på något sätt skulle vara dålig, tvärtom håller jag den så här i efterhand för att vara en av hennes allra bästa. Det var bara det att det tidiga 90-talets Steve Albini-producerade Polly Jean som slet ut sitt hjärta och skickade det i kuvert till han som svek, nu bar designerkläder, var lyckligt förälskad och fyllde sina låttexter med geografiska referenser. Det kändes bara tryggare och tråkigare.

Årets "A woman a man walked by" är alltså den första P J Harvey-skivan jag köper på väldigt länge (ja, jag är en sån där stenåldersmänniska som fortfarande lyssnar på musik på plastbit ibland). Och det är på alla sätt en positiv överraskning. Mest för att P J Harvey har sökt sig bakåt i sin egen diskografi.

1996 spelade hon in "Dance Hall at Louse Point" tillsammans med multi-instrumentalisten John Parish. Det är en löst sammanfogad samling väldigt skissartade sånger inspelade på kort tid med enkla medel. Årets samarbete "A woman a man walked by" är mer genomarbetad och på alla sätt bättre.

Den något ojämna (men bitvis riktigt lyckade) "Dance Hall..." är mer experimentiell och primitiv än den Polly Jean vi är vana vid. På "A woman a man walked by" får vi däremot prov på hennes mångsidighet. Inledande "Black hearted love" (som för övrigt hade platsat utmärkt på tidigare nämnda "Stories from the city...") är ungefär så nära en radio-hit man kommer i P J Harvey-sammanhang. Titelspåret och "Pig will not" är det stökigaste hon har gjort sedan "Rid of me". Skivans i särklass bästa spår "April" är en helt hjärtskärande epic som för tankarna till det verkliga mästerverket "To bring you my love" från 1995. Det är alltid roligt att återupptäcka sina gamla favoriter. Och jag kan dessutom intyga att de gör ett fantastiskt jobb med att återskapa låtmaterialet live på sin nuvarande gemensamma turné.