final muzak

Det tog lång tid för mig att lyssna på Television Personalities come-back-platta "My dark places". Väldigt lång tid, nu är det ju trots allt mer än ett och ett halvt år sen den släpptes. Och det trots att jag har gillat Television Personalities väldigt länge. Ja, faktiskt ungefär lika länge som jag har gillat indie-pop. Det började med att jag kom i kontakt med (legendariska) debutskivan "And don't the kids just love it" från 1980. Jag gillade den naiva och starkt DIY-präglade 60-tals-inspirerade indie-poppen och log åt de smått cyniska men humoristiska texterna. Tillsammans med andra tygskodda snedluggar hade jag som fredagsritual att dansa regndansen till "Geoffrey Ingram" och skråla med i "la la la"-refrängen till "Part time punks".

När jag kom i kontakt med psykadeliska "The Painted word" från 1984 började jag verkligen älska Television Personalities. Bandets ledare och låtskrivare Dan Treacy hade härvidlag diagnostiserats som schizofren och han var den enda kvarvarande orginalmedlemmen. De andra hade hoppat av eftersom psykpatienten var för knepig att ha att göra med. Det är först på "The Painted word" som Dan Treacy blottar sina inneboende demoner för lyssnaren: Sin taskiga uppväxt, sina drogproblem och svårigheterna att kommunicera med omvärlden och allt förvandlas till underskön poesi. Jag var så rörd av den rakt igenom vackra och sorgliga skivan att jag grät första gången jag hörde den: Någonstans runt "The girl who had everything" låg jag ihopkrupen i fosterställning och hulkade som ett barn. Television Personalities återgick till att göra trivsam indie-pop och gav ut helgjutna "Privilege" 1989 där de låter som en light-version av The Smiths. Tre år senare kom "Closer to God" (som jag ännu inte hört) och 1995 kom minimala singer/songwriter-orienterade "I was a mod before you was a mod" med Treacys allra mest desperata och självföraktande texter. Sen någonstans i slutet av 90-talet försvann Dan Treacy spårlöst. Alla trodde han hade tagit livet av sig.

Men i slutet av 2004 dök Dan Treacy helt plötsligt upp igen från ingenstans. Då hade han levt som hemlös och sålt heroin på gatorna (för att finansiera sitt eget missbruk) en tid och därefter suttit i fängelse. Det var i fängelset som han kom i kontakt med internet, googlade på sitt eget namn och för första gången blev varse om vilken betydelse Television Personalities faktiskt har haft för andra människor genom åren. Han bestämde sig för att det var dags för en come-back och så började Television Personalities spela live igen.

Sommaren 2005 ställde det nya Television Personalities in alla Sverige-spelningar med väääldigt kort varsel. Först blev jag upprörd men sen slog det mig att Dan Treacy kanske inte var i bästa form efter att ha levt som hemlös och dessutom missbrukat ganska hårt i många år (idag är han drogfri men fortfarande gravt alkoholiserad). Det började läcka ut youtube-klipp på nya spelningar där han glömmer såväl text som ackord-följd till sina mest välkända låtar, är oförskämd mot publiken och gaggar som en senildement gubbe. Dessutom började det florera illasinnade rykten som (helt felaktigt) påstod att Treacys kommande platta "My dark places" var riktigt dålig. Jag ville inte se min gamla outsider-hjälte förudmjuka sig själv på det här viset så jag bestämde mig för att dra öronen åt mig och glömma TvPs come-back.

Som tur var bröt jag löftet och gav "My dark places" ett försök för en tid sen. Och skivan är oändligt mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig...det är precis den fullvärdiga uppföljare till "The Painted word" som det tagit TvPs 22 år att leverera. Föga förvånande fokuseras det återigen på livets mörkare sidor. Inledande "Special chair" slår an tonen, där Dan Treacy ackompanjerad av ett skevt piano och en bångstyrigt gnisslig gitarr berättar om en flicka som saknar sin pojkvän. Sen får vi veta att pojkvännen sitter i fängelse för väpnat rån och att flickvännen under tiden varit otrogen med hans bästa vän, "so he's obviously going to paste her". Brittisk socialrealism helt i klass med "This is England". Singeln "All the young children on crack" är något av det mest egensinniga som kommit ur en inspelningsstudio på senare år. Den pollenberusade lyckliga, Vaselines-liknande upp-tempo-stänkaren "She can stop traffic" är alldeles hjärtskärande fin i sin tafflighet när Treacy rimmar "traffic" med "magic". Här finns  också en del komiska inslag i stil med TvPs allra första singlar: I "Velvet Underground" hyllar Treacy sina gamla 60-tals-hjältar i sann naiv Jonathan Richman-anda. I "Ex-girlfriend club" sjunger han "Don't be fooled by the rocks that I've got/I'm still Danny from the block".


Precis som på "The painted word" är den allra största behållningen av "My dark places" balladerna som finns samlade mot slutet. "No more 'I hate you's" är precis vad titeln antyder. Själv brukar jag alltid dra öronen åt mig när gamla rockrävar ska hålla på och tjata om autenticitetens betydelse för musiken men faktum är att när man väl vet att "Tell me about your day" och "I hope you're happy now" faktiskt är framförda av en man som står på samhällets botten och vädjar till sina närstående om en ny chans, är det ofrånkomligt att de blir ännu mer rörande. Ta och lyssna på "My dark places" och se till att betala för den, Dan Treacy behöver ditt stöd!

Betyg: 5/5

Television Personalities - All the young children on crack

Konsertåret 2007 har för min del, precis som skivåret, varit snudd på fantastiskt. Jag har sett gamla hjältar som Trent Reznor och Conor Oberst och jag har gjort nya upptäckter. Jag jublade tillsammans med 200 tonårs-gother när Dir en greys sångare slet av sin svettiga tischa på Vegas scen och jag såg Tenniscoats och Kama Aina improvisera hejdlöst på en stor öppen gräsmatta den första varma sommardagen. Tack vare att Debaser har öppnat här nere i Sydsverige (tack snälla!) fick jag se Baby Dee sjunga alldeles hjärtskärande vackert och  Liars-sångaren Angus Andrew skrika sig blå i ansiktet med bara en veckas mellanrum. Dessutom hade jag cykelavstånd hem. Jag såg Accelerator växa till en "riktig festival" och jag såg Arcade Fire föra arena-begreppet till en ny dimension. Här blickar jag tillbaka på tre särskilt minnesvärda konsertupplevelser från året som gått.

Public Enemy på The Tivoli, Helsingborg

När jag var i 15-års-åldern hade jag en kort period då jag snöade in på hip-hop. Public Enemy var mitt favoritband i genren och "Fear of a black planet" är än idag en av mina all-time-favorites. Med undantag för ett uppehåll på fyra år i mitten av 90-talet har Chuck D & Co faktiskt varit verksamma ända sen starten 1987. Men det var längesen de ansågs banbrytande. Det var också längesen den hårda, politiska hip-hop de alltid hållit fast vid låg i fas med det rådande musik-klimatet. När man idag ser Flavor Flav spexa loss i videon till "Night of the living Baseheads" är det lätt att få för sig att 80-talet i själva verket ägde rum på en annan planet. Vi som bemödar oss med att ta oss hela vägen till Helsingborg för att se Public Enemy år 2007 gör det alltså för det första, andra och tredje av nostalgiska skäl. I hopp om att få höra just de favoritlåtar som en gång fick oss att intressera oss för Malcolm X eller köpa handböcker i vinyl-scratching. Vilket Public Enemy också har förstått.

Deras spelning på The Tivoli i Helsingborg är inget annat än en nostalgitripp. En sjujävlens nostalgitripp! De spelar i två och en halv timme(!) med sällan skådad energi och entusiasm. Det är en jättelång "greatest hits"-spelning där de avverkar större delen av landmärket "It takes a nation of millions to hold us back". De spelar ingenting från årets studioalster "How to sell your soul to a soulless people who sold their soul" (som ingen brydde sig om). Med undantag för "Son of a Bush" och "Do you wanna go our way!?" spelar de inget material daterat senare än 1994(!).

Själv har jag alltid ställt mig lite undrande till vilken funktion Flavor Flav egentligen fyller i bandet (förutom att medverka i tveksamma dokusåpor och skapa skandalrubriker), då det är uppenbart att det är Chuck D och Professor Griff som står för den politiska agendan och Bomb Squad som skapar den säregna, hårda musiken. Live visar han sig vara en "party-starter" av sällan skådat slag och han är något av en virtuos vad gäller att sköta mellansnack och publikkontakt. När konserten är slut har jag hjälpt honom crowdsurfa, skakat hand med honom fem gånger och han har dessutom hunnit klottra ett slarvigt "FLA" över min biljett (hade jag vetat att Flavor Flav skulle ta sig tid att signera publikens alla medhavda prylar hade jag naturligtvis tagit med mitt ex av "Fear of a black planet"...men hur ofta är det som en artist av den storleken tar sig tid till något sådant!?)

Public Enemy är virtuoser på det de gör, vilket framgår än mer tydligt i live-sammanhanget. Jag hinner inte ens följa med ögonen det tempo som DJn Johnny Juice arbetar med händerna på sin Scratchmaster-utrustning. Vad gäller låtvalet så fick jag höra flera av mina mer "otippade" favoriter som "Thin law between law and rape" och "She watch channel Zero!?". För mig var den här nostalgitrippen årets konsertupplevelse 2007...tack Public Enemy!

Spelningen arrangeras av den trevliga indie-föreningen Koloni och äger rum i vad som liknar en gammal teater(!). Lokalen är alldeles perfekt för de två förbanden Gabo & the Warthels och Wildbirds & Peacedrums, som spelar eftertänksam pop med udda arrangemang. När det är dags för Deerhoof går vi fram till scenkanten. Jag står bakom några medlemmar ur det utomordentliga Göteborgsbandet Love is All (som har DJ-at tidigare under kvällen). Deerhoof spelar större delen av årets bästa skiva "Friend opportunity" och många gamla favoriter, däribland ett stort antal från genombrottsplattan "Milkman". Satomi gör sina söta danssteg och Greg visar  sig vara en fenomenalt underhållande mellansnackare. De avslutar med "Milking" och just då känns det som väldens bästa låt. När jag åker spårvagn tillbaka till sovsalen har jag avnjutit tre timmar live-musik och är fortfarande i pophimlen. Tack Deerhoof!

Boredoms har existerat ytterst sporadiskt de senaste sex åren, som följd av att bandets två frontfigurer Eye och Yoshimi intresserat sig mer för sina sidoprojekt (Eye gör remixar åt andra artister och Yoshimi gör mer  "pop-orienterad" musik i "tjejbandet" OOIOO). Boredoms har inte spelat in något nytt studiomaterial på evigheters evighet och det dröjer allt längre mellan live-spelningarna. När jag anländer vid danska Radiohallen känner jag mig smått nervös. Grejen med Boredoms är ju att man aldrig vet vad man har att vänta, de har exempelvis inte spelat något material från sina studioalbum live överhuvudtaget på många år. I väntan på att spelningen ska börja (det är strängeligen förbjudet att gå in i DR-hallen före utsatt tid) köper jag en öl, minglar i foajen och skymtar Yoshimis lilla dotter i merchandise-båset.


Spelningen visar sig vara med den sättning Boredoms (eller Vooredoms som de kallar sig ibland) har använt de senaste åren: Eye springer runt med vad som liknar ett kvastskaft och slår på något som ser ut som sex gitarrhalsar sammanfogade till ett märkligt rytminstrument och skriker sporadiskt i mikrofonen samtidigt som Yoshimi och två andra trummisar hamrar fram asynkopa rytmer. De spelar ett stycke på en dryg timme och sen ett extranummer som låter som en omarbetad version av "House of Sun". På ett ställe övergår musiken i ett disco-beat och Yoshimi tar över sången. Upplevelsen kan liknas vid att bli överkörd av en ångvält. Jag är evigt tacksam att jag fick se detta vansinnigt nyskapande band live 2007...tack Boredoms!

Boredoms - Improviserat stycke live vid ATP i London 2005

1. Deerhoof - Friend opportunity
I nättidiningen Pitchforks recension av Deerhoofs debutalbum "The Man, the King, the Girl" från 1997 beskrivs San Fransisco-bandets karaktäristiska sound som "Sonic Youth och Shonen Knife i en bussolycka". Det är fortfarade den bästa beskrivningen av Deerhoofs musik jag överhuvudtaget har läst och egentligen är det den här ursprungliga formen av organiserat kaos som de har hållit fast vid hela karriären. Indierock som är slamrig och experimentiell nog att jämföras med Glenn Branca eller tidiga Sonic Youth. En genomsnittlig Deerhoof-låt hinner byta tempo och skepnad fler gånger än man orkar räkna och utmärks av bångstyriga taggtrådsgitarrer, sångerskan Satomis omänskligt ljusa röst och Gregs maniska hamrande på sitt minimala trumset. Men samtidigt är Deerhoofs musik alltid väldigt melodiös och full med oemotståndliga pop-hookar. Hur mycket oväsen de än trycker in i ljudbilden blir de aldrig skäggigt svåra eller tillkrånglade utan känns alltid självklara. Epitetet "prog-pop", som de inte sällan blir tillslängda, känns faktiskt väldigt passande.


"Friend opportunity" är inte bara årets eller Deerhoofs bästa skiva, det är precis det Sjujävla Monster till Indierock-album som man hela tiden har anat sig till att det här bandet en dag skulle prestera. Man slås av att Deerhoofs musik låter precis lika kompromisslös och äventyrslysten idag som för tio år sen, skillnaden är bara att de nu har fler idéer och mer kunskap om hur man förverkligar dem. När de avfyrar ett perfekt iscensatt musikalnumer(!) i "Wither the invisible birds", följt av sin sedvanliga maniska taktbytes-pop i "Cast off crown" för att sen hylla människans bästa vän i det abstrakta, rytmexperimentet "Kidz are so small" och därefter levererar sin allra finaste poprefräng i "Matchbook seeks maniac" är det nog för att golva vilken indiepoppare eller noiserock-fantast som helst. Men när väl det är gjort, avslutar de i "Look away" med det som alla vi Deerhoof-frälsta i hemlighet alltid har drömt om: De släpper popmusikens begränsningar och proggar loss ordentlig i minuterna tio. Och resultatet är naturligtvis helt fantastiskt. Ska man bara ha ett indierockalbum från 2007 är det "Friend opportunity".

9. Melt Banana - Bambi's dilemma
Det finns en väsentlig skilland mellan Melt Banana och Boredoms, de två stora underground-ikonerna inom japansk noise-rock: Då Boredoms hela tiden har gått vidare och försökt hitta nya uttryckssätt har Melt Banana egentligen alltid hållit fast vid den stil de själva uppfann en gång i tiden. Extremt snabb och komplicerad punkrock full med tvära kast. Bandet utmärks av Yasukos omänskligt ljusa sång/tal/skrik som mest fungerar som ett "rytminstrument" men framför allt av Agatos  gitarrspel, som förlitar sig mycket på effektpedaler som används för att skapa stämningar och egendomliga läten. Inte minst utmärks Melt Banana av sin humor och alla galna infall som får dem att framstå som gulliga snarare än hårda trots att deras musik skulle kunna kategoriseras som grindcore. "Bambi's dilemma" är lite mer polerad och lättillgänglig än tidigare alster, vilket gör det till en utomordentlig introduktion till ett av planetens mest egensinniga rockband.

Eftersom det allsmäktiga youtube saknar klipp som gör "Bambi's dilemma" rättvisa...en utomordentlig live-inspelning med Melt Banana från 2003




10. Kent - Tillbaka till Samtiden
Med förra skivan "Du & jag döden" gjorde Kent en svensk "Disintegration". Nu verkar den stora förebilden istället vara Cures stora konkurrenter Depeche Mode. Det låter fortfarande episkt och mycket 80-tal men mer synthbaserat än någonsin. Den avlutande triologin "LSD någon?", "Generation ex" och "Ensammast i Sverige" hör till det bästa Kent någonsin gjort.

Columbus


11. Modest Mouse - We were dead before the ship even sank
För tre år sen fick Modest Mouse sitt stora kommersiella genombrott tack vare såpan OC. Då hade de redan hunnit verka i obskyritet över ett decennium. Det mest anmärkningsvärda är att Isaac Brook & Co inte verkar ha gjort några eftergifter. Musiken på "We were dead..." låter egen och kompromisslös och bäst blir det när de släpper alla hämningar och ger sig ut på långa psykadeliska utflykter i "Parting of the sensory" och "Spitting venoms". Till skillnad från konkurrenterna Built to Spill, som leverarade en ganska sömning come-back-platta häromåret, har Modest Mouse fortfarande fräscha idéer 15 år in i karriären, vilket är få band förunnat. Och så kanske kan glädja en och annan indienostalgiker att line-upen numera inkluderar före detta Smiths-gitarristen Johnny Marr.

Dashboard


12. Voxtrot - Voxtrot
Något som särskiljer Voxtrot i mängden amerikansk indiepop med skotska förebilder är att de låter båda argare och bräckligare än sina konkurrenter. Musik som är så pass närbesläktad med twee-pop innehåller vanligtvis inte så starka känsloutbrott som i "Kid gloves" eller "Firecracker". "Voxtrot" är en imponerande fullängdsdebut som pendlar mellan indiepop och snyggt orkestrerade pianoballader. Såhär hade Belle & Sebastian kanske kunnat låta om Stuart Murdoch en dag blev riktigt arg.

Firecracker


13. Animal Collective - Strawberry jam
Animal Collective slog igenom på bred front i år och när man lyssnar på "Strawberry jam" är det inte svårt att förstå varför. Elektronisk pop som är så skev och tillskruvad att det låter som att haveriet är nära men allt hålls ihop av Avey Tares och Panda Bears inlevelsefulla sång och den amerikanerna kvartettens melodikänsla.

Peacebone


14. Tough Alliance - A new chance
På "A new chance" låter Tough Alliance aningen mer strömlinjeformade än på 2005 års (fantastiska) debut "The New school". De allra vassaste kanterna har slipats bort och Göteborgs-duon har tonat ner tuffhetskomplexen som gjorde dem till älskade hatobjekt. Det låter fortfarande väldigt 80-tals-retro och väldigt eget på samma gång och melodierna är precis lika träffsäkra.

A new chance


15. Tenniscoats - Tan tan therapy
Äkta paret Saya och Takashi Ueno gör under namnet Tenniscoats introverta vaggvisor för vuxna. Folkmusikliknande hymner med psykadeliska arrangemang som rymmer träblås, skeva pianon och diskret elektronik. De huserar i samma musikaliska sfär som isländska Múm med skillanden att musiken på "Tan tan therapy" är oändligt mycket mer intressant.

Baibaba bimba


16. Enon - Grass geysers...carbon clouds
Enon har på sina tidigare skivor pendlat mellan att låta som en mer poporienterad version av Pavement eller ett skevare Saint Etienne beroende på om det är Mr eller Mrs Enon (John Schmersal eller Toko Yasuda) som ligger bakom. På sin fjärde skiva fokuserar de helt på att göra rock, drar upp förstärkaren till 11 och ger den moderna garagerocken en välbehövd vitamininjektion.

Mr Ratatatat


17. Dir en grey - Marrow of a bone
Älskade av hormonstinna tonåringar världen över, gör Dir en grey mörk, episk och säregen rockmusik som utmärks av sångaren Kyos väldigt inlevelsefulla sångstil. "Marrow of a bone" är deras i särklass hårdaste album och det börjar nu på allvar märkas att bandmedlemmarna har visst intresse för skandinavisk dödsmetall. Epitetet "manga-goth" känns väldigt avlägset.

Ryoujoku no ame


18.  Little Dragon - Little Dragon
Little Dragon är före detta "Koop-sångerskan" Yukimi Naganos nya projekt. Debutskivan är en korsning mellan trip-hop och neo-soul och egentligen är det bara inledande jazzpop-balladen "Twice" som vittnar om Yukimis bakgrund. Låtarna är minimala och kantas av Portishead-orglar men det är betydligt ljusare än den trip-hop vi är vana vid och "Place to belong" och "Wink" låter nästan som något från Princes  robotfunkiga 80-tal. Little Dragon slog stort på flera ställen, bland annat i England, men svenska folket var för upptagna med att följa Idol.

Test


19. Liars - Liars
På fjorårets "Drum's not dead" visade Liars att de är som bäst när de avantgardar sig själva halvvägs till döds. På årets självbetitlade alster låter det återigen enklare och mer gitarrbaserat och någonstans kan man få för sig att någon spelar upp Jesus & Mary Chains "Darklands" på för låg hastighet via en brusig förstärkare. Inledande "Plaster casts of everything" är en mörk, postpunkig indierock-stänkare nästan i klass med TV on the Radios "Wolf like me".

Plaster casts of everything


20. LCD Soundsystem - Sound of silver
Med "Sound of silver" bevisar James Murphy att hans främsta egenskap inte är hans öra för trendiga Gucci-beats utan klassiskt låtskrivande. Smattrande trummor och blippande analoga synthar bygger upp stämningsfulla ljudlandskap samtidigt som 37-åringen sjunger med röst som en ung David Bowie.

Someone great


21. Bright Eyes - Cassadaga
Bright Eyes musik har blivit "vuxnare": De värsta känsloutbrotten uteblir och inspirationen från countrymusik och Neil Youngs 70-tal är mer uppenbar än någonsin. Men det är fortfarande när låtskrivaren Conor Oberst tillåts vara som mest pompös och navelskådande som han är som bäst. Till exempelvis bland pukor och körer i avslutningen på "No one would riot for less".

Four winds


22. CocoRosie - The adventures of Ghosthorse & Stillborn
CocoRosies musik lever i ett drömskt Tim Burton-land och skulle kunna sägas låta som uråldriga amerikanska folkvisor uppspelade på en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett modernt laptop-filter. "The adventures of..." når inte riktigt upp i samma klass som tidigare storverk men när det är som bäst är det precis lika introvert och vackert som tidigare.

Promise


23. !!! - Myth takes
Med sin tredje skiva "Myth takes" bevisar !!! att med tillräckligt bra musikaliska idéer kommer man undan även att ha världens sämsta bandnamn. Sjumannabandet fortsätter sin väl beprövade korsning mellan punk, funk och electronica och får till ett sjujävlens sväng.

Heart of hearts


24. Tsushimamire - Nomiso shortcake
Tsushimamire är ett band av just det där slaget som det verkar finnas hur många som helst av i Japan (Ex-Girl, Afrirampo osv): Tre unga kvinnor skriver absurda humoristiska texter, pendlar mellan skrik och stämsång och spelar galen punkpop med tempoväxlingar, maniskt riffande och oemotståndliga J-pop-refränger. Att Tsushimamire lyckas återskapa sin musik live med alla tvära kast (samtidigt som de hoppar runt som om de vore besatta av djävulen) är synnerligen imponerande. (Nomiso shortcake är fortfarande endast utgiven i Japan)

Bakamoto curry


25. Explosions in the Sky - All of a sudden I miss everyone
Explosion in the Sky gör postrock så som den alltid har låtit (i vart fall sen 90-talets mitt). På "All of a sudden..." finns sex instrumentala spår som växer från trivsamt gitarrplink till massiva oljudsväggar och tillbaka igen. Det är utfört med så mycket finess och skärpa att man förstår varför Explosions in the Sky är på väg att bli nya genrefavoriter nu när Mogwai börjar bli trötta.

The birth and death of the day


26. Gogol Bordello - Super taranta
För det första och andra är Gogol Bordello en alldeles fenomenal live-akt. På skiva har de fortfarande inte lyckats fånga den Balkan-doftande "Emir Kusturica möter Bad Brains"-partystämningen från sina konserter. På "Super taranta" fortsätter de göra sin egensinniga hybrid mellan västerländsk punkrock och balkansk folkmusik. I sina bästa stunder är det nästan i klass med landmärket "Gypsy punks underdog world strike".

Wanderlust king


27. Nine Inch Nails - Year Zero
"Year Zero" är en mörk, Orwellsk temaskiva som utspelar sig i en inte särskilt avlägsen framtid, där världen kontrolleras av den ondskefulla amerikanska kristna högern. Huvudsakligen skapad på Trent Reznors laptop är det en tillbakagång till den elektroniska, söndertrasade ljudbild han fick till på sitt verkliga mästerverk "The Downward spiral" från 1994. Här finns några fantastiska spår men också mer "filler" än vad som brukar göra sig gällande i NIN-sammanhang.

Survivalism


28. Gus Gus - Forever
Isländska Gus Gus blandar hårda dansrytmer med sångerskan Earths intensiva soulröst och de kallar själva sin musik "soulful electronica". "Forever" är musik för ett svettigt dansgolv där folk bär snygga kläder.

Moss

29. White Stripes - Icky thump
Tråkigt nog är det när Jack och Meg White provar nya grepp (bland annat säckpipor) som "Icky thump" inte fungerar. När de däremot håller sig till sin väl beprövade retro-garagerock är det däremot precis lika medryckande som vanligt. "You don't know what love is" och "I'm slowly turning into you" påminner oss återigen om varför vi dansade som tokiga till den röd-vita syskonduon hela 2001.

sammanfattningsvis då:

1. Deerhoof - Friend opportunity
2. Blonde Redhead - 23
3. Björk - Volta
4. Arcade Fire - Neon bible
5. Radiohead - In Rainbows
6. Boris & Michio Kurihara - Rainbow
7. The Jai Alai Savant - Flight of the Bass Delegate
8. Bloc Party - A weekend in the city
9. Melt Banana - Bambi's dilemma
10. Kent - Tillbaka till Samtiden
11. Modest Mouse - We were dead before the ship even sank
12. Voxtrot - Voxtrot
13. Animal Collective - Strawberry jam
14. Tough Alliance - A new chance
15. Tenniscoats - Tan tan therapy
16. Enon - Grass geysers...carbon clouds
17. Dir en grey - Marrow of a bone
18. Little Dragon - Little Dragon
19. Liars - Liars
20. LCD Soundsystem - Sound of silver
21. Bright Eyes - Cassadaga
22. CocoRosie - The adventures of Ghosthorse & Stillborn
23. !!! - Myth takes
24. Tsushimamire - Nomiso shortcake
25. Explosions in the Sky - All of a sudden I miss everyone
26. Gogol Bordello - Super taranta
27. Nine Inch Nails - Year Zero
28. Gus Gus - Forever
29. White Stripes - Icky thump
30. Manu Chao - La Radiolina