Nine Inch Nails - The Slip
Låt oss backa bandet lite medan vi väntar på första epn från How to destroy angels - det nya bandet som Trent Reznor (som har lagt Nine Inch Nails på is) startat tillsammans med sin fru Mariqueen Maandig.
Jag förmådde inte att lyssna på Nine Inch Nails sista skiva "The Slip" när den kom 2008. Trots att den var gratis. Efter "With teeth" och "Year Zero", de i särklass tristaste tillskotten i Nine Inch Nails-diskografin, låg den bara och samlade damm på hårddisken. Fram till alldeles nyligen.
Trent Reznor förstod lite före alla andra hur musikkonsumtionen kommer att fungera i framtiden: Allt färre köper cd-skivor. Men de som väl köper dem kan inte sällan tänka sig att betala lite extra för ett snyggt fodral och lite bonusmaterial. Trents affärsstrategi blev alltså en korsning mellan Radiohead och Current 93: Musiken finns gratis för nedladdning på internet samtidigt som den köpas tillsammans med en dvd och en fotobok i en svindyr limiterad box.
Trent lär ha tjänat storkovan på sina boxar. Glädjande nog låter han på "The Slip" också mer inspirerad än på väldigt länge. Första halvan hör, med låtar som "1 000 000", "Discipline" och "Letting you", till det stökigaste och argaste han gjort sedan "Broken" och sopar mattan med hela "Year Zero".
Men det är på andra halvan det blir riktigt intressant. Efter "Head down", 2000-talets bästa Nine Inch Nails-låt, glider "The Slip" över i ett instrumentalt parti, inte helt olikt det på mästerverket "The Fragile" från 1999. Men då "The Fragile" var märkbart influerad av David Bowies Berlin-triologi tycks Trent Reznor ha uppdaterat sina inspirationskällor. "Corona radiata" har en del likheter med de ambient-spår som Deerhunter brukar lägga in på sina skivor.
Och när "Demon seed" tonas ner är det bara att konstatera att Trent Reznor har gjort sin bästa skiva sedan "The Fragile".
lyssna/kolla:
Nine Inch Nails - Head down
Nine Inch Nails - 1 000 000
Nine Inch Nails - Letting you (live)
Steve Ignorant kommer till byen
CRASS har jag skrivit om tidigare. Det anarko-syndikalistiska punkbandet som, förutom att leverera fantastiska plattor som "Christ the album" och världens första riot grrrl-skiva "Penis envy", levde ut sin idealism som inga andra. När Sex Pistols glassade runt i Bentleys gjorde CRASS aktiva försök att störta Thatcher-regimen.
I höst kommer sångaren och frontfiguren Steve Ignorant att åka på turné och spela gamla CRASS-låtar för åldrade ex-punkare. "Steve Ignorant presents The Last Supper: CRASS Songs 1977-1982" når Köpenhamn och världsbästa Loppen den 23:e oktober.
Själv är jag lite kluven. Det känns konstigt när sångaren i det mest radikala och anti-kommersiella punk-bandet genom tiderna på gamla dagar kapitulerar inför Mammon och försöker mjölka extra kosing ur sitt gamla material. Å andra sidan ger det tillfälle att hytta med näven till "Do they owe us a living?"
Läs mer om turnén
lyssna/kolla:
CRASS - Big A, little A
Steve Ignorant - Bloody revolutions (live 2009)
Jónsi - Go
Till skillnad från vad som har sagts på förhand, så har Sigur Rós-frontmannen Jónsi, känd som introvert asket, inte på något sätt återfötts som glamorös popstjärna. Faktum är att solodebuten "Go" i mina öron hade kunnat passera för en ny Sigur Rós-skiva. En förbaskat bra sådan!
Förvandligen började redan på sista Sigur Rós-skivan "Með suð í eyrum við spilum endalaust". Plötsligt lät Tom Cruises favoritband, som fram till dess kunnat beskrivas som en korsning mellan Radiohead, Björk och en val, betydligt mer pop än postrock.
På den vägen fortsätter "Go": Låtarna är kortare och brötgitarrerna är nu helt borta. Men allt det som främst utmärker Sigur Rós-mästerverk som "Ágætis byrjun" och "()" finns kvar: Jónsis falsett som korsar tyngdlagen och undersköna melodier inlindade i svepande stråkar. Och med låtar som "Grow till tall", "Boy Lilikoi" och "Animal arithmetic" säkrar "Go" åtminstonde en hög placering för Island på årslistan.
Jónsi på myspace
The Soundtrack of our lives & GSO - Konserthuset, Göteborg 100423
För att locka en större (och framför allt yngre) publik till Konserthuset har Göteborgs Symfoniorkester dragit igång serien Popical. Svenska storsäljande artister ackompanjeras av symfoniorkestern inne på Göteborgs Konserthus.
Utan att ha sett några av de föregående delarna känns det som ett koncept särskilt lämpat Soundtrack of our lives. I synnerhet då Götets mest folkkära 70-tals-revivalister väljer att lägga tonvikten på senaste plattan "Communion", dubbelmackan som är det mest storslagna och symfrockiga i diskografin.
För det är framför allt Soundtrack of our lives det handlar om. Orkestern fungerar mest som en (påkostad och mycket klädsam) utsmyckning. Med några få undantag: "Ego delusion" och vackra "Tonight" är till största delen Ebbot ensam med orkestern, vilket funkar förträffligt.
Några timmar innan konserten intervjuade jag TSOOL-trummisen Fredrik Sandsten för Radar Magazine. När jag frågade honom vad han tycker är den största skillnaden mellan att spela på hemmaplan och på andra sidan Atlanten svarade han att det egentligen inte är så stor skillnad. Mer än att vi i Sverige tenderar att ta TSOOL lite mer "för givet".
Han har en poäng. Vi är bortskämda som har ett band av Soundtrack of our lives kaliber i det här landet. Ytterst skickliga musiker som år efter år fortsätter att turnera land och rike runt och ge 2,5-timmars-konserter. Framför allt får de till ett sådant sjujävlens sväng när de kombinerar sina favoritdelar av 70-tals-rocken att man bara vill ta på sig en kaftan och skaka tamburin natten lång.
Den här konserten belönades med högsta betyg i Göteborgsposten. Jag är beredd att hålla med!
läs mer:
Min recension av "Communion"
Tillbaka från Götet
Nu är jag på väg hem efter en minisemester med flickvännen i Göteborg. Där har vi bland annat roat oss med att se The Soundtrack of our lives tillsammans med Göteborgs Symfoniorkester. Jag fick även tillfälle att ta en liten pratstund med Soundtrack-trummisen Fredrik Sandsten för Radars räkning.
Några rader om konserten kommer att dyka upp på bloggen så småningom. Intervjun med TSOOL-Fredrik kommer ni inom en snar framtid att kunna läsa här.
Prince till Roskildefestivalen
Självaste Prince Roger Nelson kommer till Roskilde! De är bara att gratulera festivalen som har gjort sin största (och förmodligen dyraste) bokning någonsin. Själv lutar jag mig tillbaka och väntar på att Skåne-regionens samlade utbud av religiösa sekter driver The Purple One till Percys hockeyarena.
Läs min recension av senaste skivan Prince-skivan Lotusflow3r:
Trummisen i You say party! We say die! är död!
För några inlägg sedan hyllade jag kanadensiska dance-punk-bandet You say party! We say die! och deras hyfsat aktuella, tredje skiva "XXXX". Bandet hade en Europa-turné framför sig med datum inplanerade i Stockholm 29:e april och Malmö dagen därpå.
Nu har vi nåtts av den tragiska nyheten att trummisen Devon Clifford (2:a från höger) dog igår söndagen 18:e april. Han drabbades av en hjärnblödning och kollapsade mitt under en konsert i Vancouver och fördes till sjukhus men var bortom räddning.
Devon Clifford blev bara 30 år gammal. R.I.P.
The Secret History - The world that never was
Det är fem år sedan Michael Grace Jrs förra band My Favorite lade ner verksamheten (läs min minneskrönika/hyllning till dem i förra blogginlägget). Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Trender har kommit och gått men Michael Grace Jr sitter fortfarande i sin tweed-kostym och nöter gamla Smiths-vinyler.
Hans nya band The Secret History består av samtliga medlemmar ur f.d. My Favorite (utom Andrea Vaughn) och de två nya vokalissorna Lisa Ronson (dotter till f.d. Bowie-gitarristen Mick Ronson) och Erin Dermody.
Det är dock inte tal om att The Secret History på något sätt fyller det tomrum som My Favorite lämnade efter sig. Det här är ett helt nytt kapitel i sagan om Michael Grace Jr.
Lisa Ronsons röst ligger väldigt långt ifrån My Favorite-sångerskan Andrea Vaughs ljusa, flickaktiga dito. Mörk, dramatisk och någonstans i närheten av Carla Torgerson från The Walkabouts.
Musiken är betydligt tyngre. Alla My Favorites spår av det tidiga 80-talets synthpop och influenser från band som OMD och New Order är bortspolade. Det handlar istället om dramatisk pubrock liknande det som Morrissey gjorde på "Your arsenal".
Michael Grace Jr är inte längre en "homeless club kid", han är en akademisk, Morrissey-dyrkande, medelålders man och låter lite mer bitter och ärrad än sist vi hörde av honom. Glädjande nog är han fortfarande en mycket begåvad låtskrivare och textförfattare. Med låtar som "Johnny Nightmare", "Count backwards" och "How I saved my life" har The Secret History gjort en mycket imponerande debutskiva!
lyssna/kolla:
The Secret History - Johnny Anorak
final muzak minns: My Favorite
My Favorite må ha varit ett okänt namn för de allra flesta. Men i en avgränsad del av det fanzine-skrivande indiepop-Sverige var de större än Jesus.
När bandbokaren på Blekingska Nationen i Lund lyckades boka in dem under deras sista turné våren 2004 blev han helgonförklarad. Det var en lika stor händelse för Lunds indiepop-hangaround som Bruce Springsteens årliga Ullevi-besök är för Aftonbladet.
My Favorite var helt enkelt, likt sitt favoritband The Smiths, särskilt bra på att fånga känslan som brukar dyka upp någonstans i de sena tonåren av inte passa in någonstans. Av att längta efter något större och vackrare, vilket de omvandlade till perfekt popmusik någonstans mellan The Smiths jangle-pop och det tidiga 80-talets new wave.
Sångaren och textförfattaren Michael Grace Jr, till vardags lärare i idéhistoria, gjorde ingen hemlighet varken av sin Morrissey-fäbless eller sina litterära ambitioner. Och ibland fick han till de mest fantastiska formuleringar. Eller vad sägs om: "I was an architect/She was an actress/I drew the Eiffel Tower/On her dress" (ur "Burning hearts").
Minst lika viktig var bandets andra vokalist Andrea Vaughn. Hennes sockersöta Kylie Minogue-liknande röst blev en nödvändig motvikt mot den dystre och pretentiöse Michael Grace Jr. Så när hon hoppade av 2005 var det självklart för My Favorite att lägga ner verksamheten. Fullängdaren "Love at Absolute Zero" från 1999 och några eps (som finns uppsamlade på 2003 års ironiskt betitlade "The happiest days of our lives") var allt de lämnade efter sig.
Michael Grace Jr har efter My Favorite bildat ett nytt band vid namn The Secret History som precis har släppt sin debutskiva "The world that never was". Det är i mångt och mycket en fortsättning på My Favorite utan Andrea Vaughn. Vilket jag snart kommer att återkomma till...
lyssna/kolla:
My Favorite - Burning hearts
My Favorite - The happiest days of my life
Serena Maneesh - Abyss in B-minor
Årets bästa skiva i mitt tycke såhärlångt kommer från Norge. Och den tycks ha gått ungefär alla förbi (undantaget den här mannen).
Vill man göra det lite enkelt för sig kan man kalla Serena Maneesh, frontade av syskonduon Emil och Hilma Nikolaisen för ett shoegaze-band. Deras andra skiva "Abyss in B-minor" är dock snarare en hydrid av shoegaze och en mängd olika stilar.
De blandar kraut- och industrirock i inledande ångvälten "Ayisha abyss". Låtar som "Blow yr brains in the morning rain" och "Honeyjinx!" (helt fantastiska låtitlar!) är i grunden ganska rak Stooges-rock begravda under lager på lager av effektpedaler. "Melody for Jaana" är en Jesus & Mary Chain-ballad värdig en plats på ett Sofia Coppola-soundtrack.
Här finns också ett par traditionella shoegaze-spår som "Rebropate!" och "I just want to see your face" och bara de två låtarna är nog för att sopa mattan med hela fjorårets A Place to bury Strangers-platta. All Music Guide nämner även världens bästa pretto-mörkrockare Swans som en viktig inspirationskälla vilket inte känns helt otippat.
"Abyss in B-minor" rekommenderas framför allt till de de som tvivlar på att det fortfarande går att göra rockmusik som känns genuin och nyskapande såhär 45 år efter att Bob Dylan plockade upp en elgitarr.
Och missa för allt i världen inte Olas fina intervju med frontmannen Emil Nikolaisen.
lyssna/kolla:
Serena Maneesh - I just wan't to see your face
Serena Maneesh - Reprobate! (live)
postrock-lektyr
You say party! We say die! - XXXX
För fyra år sedan skrev jag en hyllning till de kandensiska ynglingarna i You say party! We say die! som då var aktuella med debutskivan "Hit the floor!" Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och You say barty! We say die! (som Sunes lillebror kallar dem) har stött på många motgångar.
Till det värsta hör att de, efter ett lite dumdristigt försök att genomföra en USA-turné utan giltiga visum år 2006, blev portförbjudna i rockmusikens hemland och inte är tillåtna att sätta sina fötter innanför USAs gränser före år 2011. Något som borde innebära nådastöten för ett ungt, hårt arbetande band av lägre dignitet.
Men Du säger kalas! Vi säger döden dö! har uppenbarligen gått stärkta ur motgångarna. Efter åratal av harvande i Europa, Kanada och även Sydost-Asien har de levererat sitt tredje album "XXXX" (titeln ska utläsas "Love", inget annat).
Om de i ursprungsläget lät som Yeah Yeah Yeahs och Le Tigres ADHD-skadade kärleksbarn har energin på "XXXX" fått stå tillbaka för deras eftertänksamma och sentimentala sida. Garagerocken och de bångstyriga punkgitarrerna får lämna plats för nostalgiskt skimrande new wave-synthar. Det låter mer Siouxsie & the Banshees än Gang of Four.
Det är en liknande förvandling som den Yeah Yeah Yeahs gjorde på fjorårets "It's blitz". Men med låtar som "Laura Palmer's prom" och "Dark days" är frågan är om inte You say party! We say die! rentav har gjort det bättre på "XXXX".
Den 30:e april gästar de Malmö för en spelning på Debaser. Helt klart ett alternativ till att supa skallen av sig.
lyssna/kolla:
You say party! We say die! - There is XXXX (within my heart)
You say party! We say die! - Dark days
You say party! We say die! - Laura Palmer's prom
Baby Dee - Babel, Malmö 100331
Baby Dee, föddes 1953 som Bobby Davro. Innan könsbytet var hon kyrkpastor. Därefter har hon försörjt sig som performance-artist och kompmusiker åt Antony & the Johnsons och Current 93. Hon har även hunnit med en kort karriär som trädkirurg som fick ett plötsligt slut när hon råkade fälla ett träd på ett bostadshus.
De senaste åren är det dock solokarriären som varit den huvudsakliga sysslan för Baby Dee. Hon har en gles publik på sitt andra Malmö-besök. Och måhända är hennes säregna röst och inlevelsefulla sångstil en "aquired taste".
Hennes sånger låter ännu mer tidlösa i den avskalade live-sättningen med Baby Dee på piano/harpa och endast två (till synes barnarbetande) kompmusiker. Ibland går tankarna till Antony, ibland till Current 93s "Soft black stars" men ska man hitta rötterna får man förmodligen leta sig långt bak i tiden, några hundra år före rockmusikens födelse.
Det märks att hon är en skicklig och erfaren musiker och hon är dessutom en grymt underhållande mellansnackare. Efter extranumret "A compass of the light" är jag så nöjd att inte bara sambon utan även två skivor får följa med mig hem.