boktips: Psychic Confusion - The Sonic Youth Story
Om du gillar Sonic Youth lika mycket som jag gör, gissar jag på att du helt enkelt gillar slamrig, amerikansk indie-rock. Steve Chicks bok "Psychic confusion" bjuder på insikter inte bara i Sonic Youths liv utan hos många av de närbesläktade band som korsat deras väg som förband, turnépartners eller bara som "kindred spirits". Här avhandlas inte helt okända förbandet Dinosaur Jr med det minst sagt trassliga förhållandet mellan J Mascis och Lou Barlow. Och Kurt Cobain, som var nära vän med Thurston Moore, får ett helt kapitel.
Men framför allt handlar det om Sonic Youth. "Psychic confusion" börjar tidigt 80-tal när musiknörden Thurston Moore (som flyttat till New York för att hans favoritband Television och Patti Smith kom därifrån) sprang på konstnärerna Lee Ranaldo och Kim Gordon och sträcker sig ända till 00-talets början. För någon som lyssnat på Sonic Youth en längre tid och förundrats över vad det är som får dem att fortsätta år efter år, och framför allt hur ett band kan vara så vitalt och inspirerande tre decennier in i karriären, är det här mycket trevlig läsning.
final muzak gillar: ROME
Ganska exakt en gång vartannat år insjuknar en stor del av Sveriges befolkning i OS-febern. Den här gången vart även jag drabbad vilket medför att aktiviteter av annat slag än att skrika åt skidåkare på TV lätt blir åsidosatta.
Musikupptäckter har det dock hunnits med (döh, man är ju nörd liksom) och på sistonde har de väldigt trevliga folkmusik-inspirerade post-punkarna ROME från Luxemburg gjort många snurr i min lilla musikmaskin
Namnet är (finurligt nog) en inzoomning av frontfiguren och låtskrivaren Jérôme Reuters namn. Efter lite lyssnande kan jag konstatera att Jérôme liksom jag har lyssnat mycket på Death in June: Både deras tidiga post-punk-era (tänk ett elakare Joy Division) och de akustiska grejerna (tänk...en väldigt ledsen singer/songwriter helt enkelt).
Det är dock inte tal om något plagiat. Jérôme är mer av en traditionell låtskrivare och har utnämnts av somliga till en ny Leonard Cohen! En ny skiva, vid namn "Nos Chants Perdus" är att vänta i Maj. Den här gången blir det helt akustiskt, håll ögonen öppna!
lyssna/kolla:
ROME - To die among strangers (live)
ROME - Swords to rust, hearts to dust (live)
ROME - Der Brandtaucher (live)
katten Selma gillar: Papperspåsar!
Vår katt fotograferad av sambon.
Swans är tillbaka!
"Swans is the only band that makes me feel like shit and I love it" har en anonym kommentator skrivit under ett Swans-klipp på youtube. Förmodligen kräver det vissa inslag av masochism att till fullo ta till sig Swans, det i särklass mörkaste och elakaste bland alla de egensinniga rockband som växte upp ur New Yorks konstnärsscen i 80-talets början.
Frontfiguren Michael Gira hade en extremt problematisk uppväxt. I tonåren flydde han till Europa, försörjde sig på att sälja droger och hann med flera fängelsevistelser. Till slut hamnade han i New York, nästlade in sig bland stadens underjordiska konstnärskretsar och blev kompis med Kim Gordon. Inspirerad av den mest extrema yttringen inom post-punken: no wave-scenen med band som DNA, Glenn Branca och Lydia Lunch, började han avreagera sig genom att göra avgrundsmörk noise-rock.
Den första inkarnationen av Swans föddes 1982 och hade en del likheter med samtida Sonic Youth som de turnerade tillsammans med. Men i rak motsats till Sonic Youth som snabbt fann sin melodiösa sida letade sig Swans längre och längre ner under jorden på jakt efter de mörkaste och märkligaste oljud människan hört.
Men en vändning kom i slutet av 80-talet: Sångerskan/keyboardisten Jarboe tog värvning i Swans och deras monotont depraverade noise-rock växte upp och fann nyanser. Plötsligt rymde musiken melodier, klanger, harmonier och dynamik som aldrig förr. Allt kulminerade på dubbelalbumet "Soundtracks for the blind" från 1996, i mitt tycke en av världshistoriens bästa, mest sinnesutvidgande noise-rock-skivor. Sen försvann de.
Nu har de återuppstått! Michael Gira, som efter splittringen bland annat gjort mer finstämd och lågmäld musik med Angels of Light, har utlovat en ny Swans-skiva till hösten följt av en turné. Ett datum på våra breddgrader hade gjort min masochistiska julafton!
lyssna/kolla:
Swans - Beautiful child (live)
Kort Swans-dokumentär från 1996
Yeasayer? YEAH!
Förväntningarna har inte varit låga på Yeasayers andra skiva "Odd blood". Redan när den läckte ut på nätet i slutet av förra året utnämndes den av somliga till 2010 års bästa skiva.
Det kan verka lite förhastat att säga något sådant innan 2010 ens har börjat. Men med februarisnön utanför fönstret och en fysisk "Odd blood" i handen kan jag konstatera att det ska under och mirakel till om inte Yeasayer hamnar högt på min årslista.
Jämfört med debuten "All hour cymbals" är det rakare rör som gäller. Flumrocken är bortspolad och ersatt med dansant 80-tals-pop och frågan är om inte det här rentav passar Brooklyn-bandet bättre. De känns fortfarande väldigt egna men på "Odd blood" ligger det nära till hans att jämföra med TV on the Radio, Hot Chip eller Animal Collective som på liknande sätt blandar klistriga poprefränger med skruvade klipp-och-klistra-arrangemang.
Undantaget malplacerat arty öppningen "The Children", är varje låt en potentiell hit. Varje refräng sitter som en keps, från "Ambling alp" till "O.N.E." till "Mondegreen".
Februari 2010. Charlotte Kalla och Björn Ferry var inte enda glädjeämnet.
lyssna/kolla:
Yeasayer - Ambling alp
final muzak gillar: Lush
Ärligt talat: När lyssnade du senast på Lush? Förmodligen är det allt för länge sedan.
Det brittiska 90-tals-bandet, vars karriär fick ett plötsligt och tragiskt slut när trummisen Chris Acland helt oväntat hängde sig i föräldrahemmet 1996, var trots allt ett av de mest framgångsrika shoegaze-banden (ej bland recensenter dock). Såhär i efterhand har de hamnat i skymundan av genrens giganter.
Nej, de var inte lika bra på det där med effektpedalar som My bloody Valentine. Däremot hade de melodierna. De hade två starka låtskrivare i Miki Berenyi och Emma Anderson som levererade perfekta popmelodier. Lush blev den felande länken mellan shoegaze, dreampop och britpop och hade egentligen mer gemensamt med band som Sundays och Heavenly.
Någon återförening är inte heller att vänta: Frontfiguren Miki Berenyi är numera tvåbarnsmamma med ett helt vanligt kontorsjobb. Kanske lika bra det, högst osannolikt att de hade levererat något i klass med låtarna här nedan:
Lush - De Luxe
Lush - Nothing natural
Lush - Hypocrite
Lush - Ladykillers
Tindersticks - Falling down a mountain
Om 90-talet behöver ett försvarstal kan man alltid dra till med Tindersticks (någonstans efter Pavement och Killinggänget). På sina två första (båda självbetitlade) skivor blandade de storslaget svårmod med skruvade arrangemang på ett sätt som aldrig gjorts förr. Det gick att dra paralleller till Leonard Cohen och Scott Walker. Till Nick Cave och hans då aktuella mästerverk "Let love in". Med skillnaden att Tindersticks inte drog sig för att slänga in en ostämd trumpet mitt i en finstämd ballad.
Det var dock på tredje skivan "Curtains" som Stuart Staples & Co nådde sin absoluta höjdpunkt. Experimentlustan fick stå tillbaka och vemodet fick fullt spelrum. Med låtar som "Another night in" och "Rented rooms" håller jag "Curtains" för en av mina all-time-favorites. Ett soundtrack till all världens kraschade relationer gjord med notorisk ovilja att komma över livets små oförrätter.
Sedan hände något. Tindersticks fick ett "mognare" (läs: tråkigare) sound. Inspirerade av jazz och 70-tals-soul la de till med slickad produktion och Al Green-inspirerade låtar på "Simple pleasures". Det är absolut inte dåligt, bara ofantligt mycket tråkigare än det Tindersticks som en gång krälade i gyttjan. Det verkade som att de tänkte fortsätta på den inkörda banan (även om 2003 års "Waiting for the moon" var lite av en återgång), sen försvann de.
Nu är de tillbaka och på årets "Falling down a mountain" även en ingrediens som länge saknats hos Tindersticks. Nämligen skevheten. En bångstyrig trumpet (ett trick som känns igen från de två första skivorna) löper amok över hela det nästan sju minuter långa titelspåret.
"Falling down a mountain" är något av en återgång till allra tidigaste Tindersticks med en väsentlig skillnad: Stuart Staples verkar betydligt gladare. Här finns den obligatoriska duetten med en inlånad sångerska (den här gången kanandensiska skådespelerskan Mary Margaret O'Hara) i "Peanuts". Absoluta höjdpunkten är dock vackra pianoballaden "Factory girls".
"Falling down a mountain" är inte i klass med någon av Tindersticks tre första skivor (vilket vi inte heller väntat oss). Men den är faktiskt inte så långt ifrån. Tindersticks är helt enkelt ett band som åldras med värdighet.
lyssna/kolla:
Tindersticks - Black smoke
final muzak gillar: Moon Duo
Moon Duo har funnits i blott ett år och består av Wooden Shjips-gitarristen Ripley Johnson och hans flickvän Sanae Yamada. De gör skramlig, starkt alternativt 70-tals-doftande musik som för tankarna till såväl det klassiska krautrock-bandet Neu! som japanska psych-rock-legenderna Les Rallizes Dénudes.
Det handlar om suggestiva låtar, så utdragna att nyligen utkomna debutskivan "Escape" endast rymmer fyra spår. Långa instrumentala partier samsas med dov ödesmättad sång under lager på lager av distade gitarrer. Enkla melodier och monotona rytmer under svårgenomträngliga väggar av vit brus. Såväl skotittare som kraut-nostalgiker gör klokt i att kolla upp Moon Duo!
Moon Duo på myspace
Ulver i Malmö 100204
Ulver avskyr att spela live. Den mini-turné som den norska experimentiella trion är ute på just nu (deras första på smått absurda 15 år!) lär främst ha ekonomiska orsaker. Bandet har själva kallat det för "att krypa till korset".
Jag hoppas verkligen det inte är någon engångsföreteelse för live är Ulver helt sinnessjukt bra. Precis så bra att man utan att blinka köper på sig en deluxe-utgåva till överpris i merchandise-båset efteråt (för min del en limiterad "Blood inside").
Jag känner inte till något band som har pendlat mellan olika stilar så mycket som Ulver: Från black metal till trip hop till neo-klassiska kompositioner. Det har resulterat i att de nu har en helt vansinnigt eklektisk diskografi att plocka russin ur.
Under den dryga timmen de spelar på KB hinner de avverka stillsam, sakral Sigur Rós-valsång från senaste skivan "Shadows of the sun". De gör den spasmatiska svulst-prog-noise-rocken från "Blood inside" (tänk en korsning mellan Laibach och Dillinger Escape Plan) och deras decennie-gamla trip hop får nytt liv komplett med vinyl-scratchning som får publiken att gunga i takt (ingen black metal dock).
Precis som på skiva handlar Ulver live om milimeter-perfektionism. De är utökade till en sextett på scen och det är svårt att avgöra vad som spelas live och vad som är förprogrammerat. Hela konserten ackompanjeras av ett mycket välgjort videokollage som gör upplevelsen ännu starkare.
Jag hoppas norrbaggarna tar sitt förnuft till fånga och inser att live-spelningarna tillför en extra, väl behövd dimension till Ulvers musik.
kolla/lyssna:
Ulver - Little blue bird (live 2009)
Massive Attack - Heligoland
Det sägs att Guns 'n' Roses lärde oss att det är roligare att vänta på något än att verkligen få det. Det skrevs spaltmeter om "Chinese democracy" under de smått absurda 16 år som skivan försenades men när den slutligen kom var det knappt någon som brydde sig längre. Enligt de som verkligen lyssnade på den, var skivan varken den dunderflopp man hade väntat sig eller det mästerverk Axl Rose hörde i sitt huvud, utan en helt vanlig Guns 'n' Roses-skiva.
Det är lite samma sak med Massive Attacks väldigt försenade "Heligoland". Det är första gången på sju år som Bristol-sönerna ger ut ny musik (undantaget soundtracket till "Danny the Dog") och det är inte utan att man undrar vad som har hänt i Massive Attack-världen under alla dessa år. Uppenbarligen inte mycket.
"Heligoland" låter som man skulle kunna föreställa sig att Massive Attack låter år 2010. Det vill säga ungefär som innan. Produktionen är moderniserad men låtarna går fortfarande i ultra-rapid och det är samma urbana stämningsbyggande som de ägnat hela karriären åt. Det är inte lika mörkt och hårt som på den en gång så hyllade (men numera något daterade) "Mezzanine". Det är inte heller lika melodiöst souligt som på debuten "Blue lines", på "Heligoland" placerar de sig någonstans mellan de två motpolerana.
Mitt problem med "Heligoland" är också exakt samma problem som jag alltid haft med Massive Attack och anledningen till att de enligt mig placerar sig efter Portishead, Tricky (i vart fall anno "Maxinquaye") och sorgligt förbisedda Earthling när det gäller trip hop från Bristol. Man önskar liksom att det tilläts hända lite mer. Det är dock en hedrande fjärde plats: De gör fortfarande snygga ljudbyggen som andas ömsom vemod, ömsom urban oro och som bakgrundsmusik när man är i behov av något som inte kräver för mycket uppmärksamhet är de svårslagna.
Listan över gästvokalister är den mest hittills mest imponerande i Massive Attack-sammanhang: Förutom den gamle roots-reggae-sångaren Horace Andy, som borde betraktas som fullvärdig medlem, medverkar TV on the Radio-sångaren Tunde Adebimpe, forne Mazzy Star-vokalissan Hope Sandoval och Trickys gamle sparringspartner Martina Topley-Bird. Och Damon Albarn som levererar skivans bästa låt "Saturday come slow" som är precis så bra som Blur hade kunnat vara på "Think tank".
Kortfattat: "Heligoland" är varken vin eller vatten utan en helt okej Massive Attack-skiva. Gott så.
lyssna/kolla:
Massive Attack - Saturday come slow (live)
Massive Attack - Splitting the atom (live)