Today is the Day - Kiss the pig
Today is the Day, som egentligen är amerikanen Steve Austins enmansprojekt, är en av de ledande akterna inom det som ofta kallas mathcore (väldigt meckig hård gitarrbaserad musik som inte sällan bär drag av postrock). på fjolårets skiva Kiss the pig, uppföljaren till överpretentiösa dubbeln Sadness will prevail - tveklösa höjdpunkten i TITDs diskografi, återvänder Steve Austin till de musikaliska landmarker som hemsöktes från tiden omkring In the eyes of God. de elektroniska inslagen är bortplockade och musiken är nu åter enklare och hårdare. låtmaterialet är tyvärr ganska svagt jämfört med tidigare TITD-utgåvor. musiken går i ett alldeles rasande tempo och är väldigt aggressiv, även för att vara TITD, men det mesta bara dundrar förbi och det är väldigt lite som griper tag.
förrän i slutet...
avslutningsspåret Birthright är troligtvis TITDs bästa låt någonsin. den inleds ganska stilsamt med Steve Austins sedvanliga väsande över en snygg gitarrfigur som under fem minuter bygger upp ett makalöst crescendo. därefter kommer ett ursinnigt grind-parti, sen sjunker tempot en aning innan låten kraschlandar i ett virr-varr av samplade polissirener och distade gitarrer. den avslutas med ett vackert akustiskt parti som utgör en motvikt till resten av skivan. en 11 minuter lång musikalisk berg- och dalbana. pretentiöst så det förslår men Steve Austin lyckas här verkligen göra skäl för sina pretentioner. Kiss the pig rekommenderas, endast p.g.a. Birthright, till alla som har intresse för mathcore eller postrock av det hårdare slaget (exempelvis Neurosis och Isis).
betyg: 7/10
Front line assembly - FLAvour of the Weak
I <3 stånk-synth!
jag började lyssna på Front line assembly under min gymnasietid då mitt intresse för synth- och goth-musik var som störst. FLAvour of the weak (klar Arne Hägerfors-varning på ordvitsen i titeln!) som kom 1998 är generellt ansedd för att vara ett av deras sämre alster. jag hittade den begagnad för ynka 30 spänn (dock utan fodral) alldeles nyligen och bestämde mig för att slå till.
Front line assembly är ett av pijonärbanden inom genren EBM (Electronic Body Music). en vän till mig brukar lite skämtsamt brukar kalla stilen för stånk-synth vilket egentligen är en ganska bra beskrivning av hur det låter. lite förenklat skulle man kunna säga att det är en dyster, macho-uppumpad variant av Kraftwerks robot-pop. det som är utmärkande för Front line assembly jämfört med andra klassiska akter som Front 242, DAF eller Liaisons Dangereuses, är den komplexa ljudbilden. då andra band byggde vidare på Kraftwerks minimalism, gjorde Front line assembly precis tvärtom och pressade in ljud på ljud på ljud i produktionen. musiken är ganska lättillgänglig, den tekniska komplexiteten till trots, och catchy (även om det ligger långt från "vanlig" synth-pop) och det kanadensiska bandet hade livsavgörande betydelse för hela 90-talets EBM-scen.
på FLAvour of the Weak experimenterade bandet med kontemporär electronica. stundtals drar det rejält åt drum'n'bass-hållet men här finns även spår av ambient. problemet med skivan är det svaga låtmaterialet. de melodiösa kvaliteter och medryckande refränger som brukar finnas på Front line assemblys skivor uteblir och samtliga spår är dessutom för långa. en del av spåren räddas av snygga arrangemang (introt till Evil playground, där en samplad japansk barnkör loopas över ett elektronisk crescendo är helt fantastiskt!) men andra faller platt till marken och låter bara som förhastade slutsatser om hur man gör spännande musik med goth-tendenser 1998. FLAvour of the Weak är bara för Front line assembly-komplettister, lyssna på Caustic grip eller Tactical neural implant istället!
betyg: 5/10