final muzak

Istället för att skaffa sig en trivsam pensionärshobby, som att sitta på en bänk och mata änder, turnerar Iggy Pop land och rike runt tillsammans med sitt återförenade Stooges.

The Stooges har återförenats tidigare. Den här gången sker det under namnet Iggy & the Stooges vilket innebär att det främst kommer att spelas låtar från "Raw power". Deras sista skiva och den enda som gavs ut under namnet Iggy & the Stooges.

"Raw power" kom ut 1973 och det må ha tjatats om den till leda. Men dess betydelse kan inte underskattas. Det var den första punk-skivan. The Stooges var långt långt före sin tid. På "Raw power" la Stooges ner experimenterandet de hållit på med tidigare och satsade på raka rör. Precis vartenda ett av skivans åtta spår ("Search & destroy", "Gimmie danger" o.s.v.) är en fullträff.

I år har "Raw power" släppts på nytt i ett antal olika deluxe-förpackningar. Det finns en dubbel-cd som förutom orginalskivan rymmer en live-inspelning från 1973. Den är värd att införskaffas endast för live-skivan. Låtarna dras ut och trasas majestätiskt sönder i sina beståndsdelar. Iggy är i sitt esse och redan efter första låten är han i färd att börja slåss med en häcklare i publiken.

Iggy & the Stooges är en av huvudattraktionerna på årets Way Out West. Att döma av de youtube-klipp som florerar från årets tidigare spelningar är Iggy fortfarande i fin form. De övriga orginal-medlemmarna ser dock inte ut att vara dag yngre än 65.

idag fyller världens bästa sambo år! grattisgrattisgrattis!

Kanske var det en nära döden-upplevelse och en personlig konkurs som skulle till. David Tibet, som nyligen fyllde 50, tycks ha nått en ny kreativ höjdpunkt. Efter ett 2000-tal som började riktigt illa, har han gjort den kanske mest intressanta och utmanande musiken under hela Current 93s 28-åriga karriär.

På fjorårets "Aleph at Hallucinatory Mountain" fick han sina fans att sätta kaffet i vrångstrupen när han marinerade låtarna i tjutande elgitarrer (ett instrument som knappt förekommit tidigare på en Current 93-skiva) och mängder av feedback. Det märktes onekligen att han lyssnat mycket på Sunn O))) och resultatet var riktigt lyckat även om han kanske överdoserade lite på sin nyfunna fäbless.

Årets "Baalstorm, sing Omega" är ännu bättre. Det här är ännu en helomvänding för Current 93. Skeva pianon, akustiska gitarrer och spöklika synthar bygger långsamt upp mörka, suggestiva ljudkulisser till David Tibet som låter mer neurotisk och ödesmättad än någonsin när han levererar sina som vanligt väldigt svårtolkade texter.

Det här är en av de märkligaste skivor som Current 93 har gjort. Mitt enda klagomål är att jag saknar den "melodiösa" sidan. Det som har gjort mästerverk som "Earth covers earth" och "All the pretty little horses" så vackra att mina ögon tåras bara jag ser namnen i tryck.

 

Paul Weller är en av huvudattraktionerna på årets Way Out West. Måhända är han ett okänt namn för de yngsta besökarna men faktum är att den brittiske stereotypen Weller mycket väl kan vara ett av sitt hemlands mest inflytelserika musiker från de gångna tre decennierna.

Framför allt var han en gång i tiden med i The Jam som i slutet av 70-talet hörde till storheterna inom brittisk punk. The Jam var dock en betydligt mer melodiös och polerad version av punk. Då The Clash klädde ner sig och blandade influenser från alla världens hörn bar The Jam kostymer och höll fast vid sin genuint brittiska pastisch på The Kinks och Small Faces. Texterna var mörka, socialrealistiska och så fulla med cockney-slang att de också till stor del är obegripliga.

Smaka på triologion: "All mod cons", "Setting sons" och "Sound affects". De tre album som The Jam gav ut åren 1978 till 1980 är alla nästan i klass med "London calling". Paul Weller kom dock att tröttna på sina bandkamraters musikaliska begränsningar och splittrade The Jam.

 





Som en motreaktion startade Paul Weller sitt The Style Council som pendlade vilt mellan olika stilar. Resultatet blev en soppa av slickad 80-tals-pop, funk, soul, cocktail-jazz, rap med mera. Ibland är det totalt olyssningsbart, ibland riktigt bra om man har överseende med lite 80-tals-produktion. Dessutom plockade The Style Council stilpoäng på att förse sina mest slickade poplåtar med arga, politiska anti-Thatcher-texter. Den nyfikne rekommenderas börja med "Our favorite shop" från 1987.

I början av 2000-talet blev LCD Soundsystem New Yorks coolaste katter tack vare singeln "Losing my edge". En låt som lite kortfattat handlar om att bli gammal men ändå försöka hålla "koll på läget".

James Murphy hade då hankat sig fram nästan 15 år i underhållningsbranchen utan något erkännande. Han började som trummis i indie-bandet Pony. En kombination av dålig timing och ett antal dåliga karriärsbeslut (bland annat sägs han ha tackat nej till ett jobb som manusförfattare åt tv-serien Seinfeld) gjorde att genombrottet uteblev. Till slut fick han sova på en madrass i inspelningsstudion för att få tak över huvudet.

Med så kom LCD Soundsystem där James Murphy fann ett nytt sätt att kombinera dansmusik med rockmusik. Plötsligt var den nu lönnfeta 30-plusaren Murphy hippare än hippast och helt rätt i tiden när 00-talet förälskat sig i analoga synthar och jet-set-liv.




"This is happening" är LCD Soundsystems bästa skiva. Att jag tycker så har förmodligen en del att göra med att jag endast dansar hemma och helst när ingen ser på för nu låter det mindre dansmusik om LCD Soundsystem.

Det är en ömsom mer melodiös, ömsom mer introvert grubblande James Murphy som vi möter. Skivans två bästa spår placerar sig i varsin ände av skalan: Den skojfriska singeln "Drunk girls" som utan vidare hade platsat på David Bowies "Let's dance" (eller på valfri "get psyched"-blandning). Och den suggestiva "Pow pow" där James Murphy rabblar obegripligheter och låter mer neurotisk än David Byrne innan allt kulminerar i en fantastisk urladdning.

LCD Soundsystem är en av de spelningar jag ser mest fram emot under årets Way Out West. I synnerhet då jag missade när de skrämde slag på Orup-diggarna från Malmöfestivalens största scen för några år sedan.

En gång i tiden tyckte jag att goth- och synth-musik var grejen. All "tuff musik" som jag lyssnade på då har inte åldrats med värdighet. Men jag njuter fortfarande stort av Skinny Puppy.

Debuten "Bites" från 1985 är ganska ordinär EBM. Det var först när kandensiska duon cEvin Key och Nivek Ogre utökades till en trio med skräckfilms- och samplings-fantasten Dwayne R. Goettel som Skinny Puppy fann sitt karaktäristiska sound: Blandningen mellan industi, goth, oljud och symfoniskt svulst som har haft betydelse långt utanför de latexklädda kretsarna.

Tragiskt nog dog Dwayne R. Goettel av en överdos 1995. Sagan om Skinny Puppy verkade defintivt vara över men i början av 2000-talet gjorde de resterande medlemmarna en väldigt oväntad come-back. De två skivor som duon Skinny Puppy har gjort sedan dess: "The greater wrong of the right" och "Mythmaker" är klart lyckade, även om det är en bra bit från gamla mästerverk som "Vivisect VI" eller "Too dark park".

Och i början av augusti står de på en klubbscen i min stad! Jag high-fivar mitt 15-åriga jag. 

Nej, det är ju inte särskilt spännande med knarkande rockstjärnor. Det finns ändå något fascinerande över det fåtal som har levt så osannolikt mycket dålighetsliv att man bara storknar när man läser om det. Jag hade svårt att lägga ifrån mig Mötley Crue-biografin "The Dirt" och hoppades på något liknande när jag satte tänderna i Stephen Davis' Guns N' Roses-dito "Welcome to the Jungle".

Guns N' Roses sägs ju, under sina glansdagar, ha varit det enda band som kunnat slå Mötley Crue på fingrarna vad gäller dålighetsliv och allmänt svineri. Tack vare de gamla Crue-medlemmarnas öppenhet om gamla synder var "The Dirt" helt otroligt underhållande. När det gäller Guns N' Roses är det tvärtom hemlighetsmakeri på högsta nivå. Alla som överhuvudtaget har haft med bandet att göra har fått skriva på sekretesspapper och de har hotat med att stämma skiten ur den som yppar minsta lilla ofördelaktig detalj. Följaktligen har tretton av de källor som bidragit med information till "Welcome to the Jungle" valt att förbli anonyma.

Det är alltså svårt att avgöra exakt hur stora delar av "Welcome to the Jungle" som är sanning och hur mycket som bygger på hörsägen. Icke desto mindre levs det så mycket dålighetsliv att man bara efter några sidor vill ringa sin mamma och säga att man älskar henne.



Sagan om Guns N' Roses är ännu mer spekulativ än den om Mötley Crüe: Redan från första början var det maktkamper, långt gånget heroinmissbruk, utnyttjande av groupies och finansiering genom organiserad brottslighet. Det råder inget tvivel om att de levde som de lärde. De extremt depraverade texterna på "Appetite for Destruction" är självbiografiska, något jag inte ens kunde tänka mig när jag spelade luftgitarr till den skivan som 12-åring (även om jag då inte greppade i närheten av alla drogreferenser).

"Welcome to the Jungle" väcker alltså inga sympatier, snyfthistorierna om Axl Roses barndom till trots. Däremot fick den mig att damma av mitt gamla ex av "Appetite for Destruction". Så här i efterhand framstår den som det bästa de gjorde. Det är inte hårdrock, det är primitiv, hård rock. Och de var ett jävligt tight rock 'n' roll-band!

Hade det inte varit för Slashs gitarrsolande hade det varit punk. Att en handfull pompösa ballader gjorde dem helt ofantligt stora några år senare berodde väl mest på att världen älskade tanken på ett gäng knarkande lodisar som sjöng smöriga kärlekssånger. Det är när jag hör "Mr Brownstone" (deras hyllningssång till heroin) och "Nightrain" (hyllningen till alkohol) som jag påminns om varför mitt tidiga tonårs-jag älskade det här bandet.