final muzak gillar: James Yuill
Tänk bort tonårsfylla och langosförsäljare och det finns faktiskt en del bra saker med Malmöfestivlen. Som gratis konserter.
Brittiske folktronica-snubben James Yuill fick äran att avsluta festivalen. Några timmar dessförrinnan fick vi en liten pratstund och vilken svärmorsdröm han visade sig vara: Artig, påläst och dessutom en total musiknörd! Ni kommer snart kunna läsa mer om det på Radar Magazine.
James Yuill är aktuell med skivan "Movements in a storm" där han fortsätter kombinera singer/songwriter-musik med house och modern dansmusik. En något udda kombination på pappret kan tyckas men han får det att låta hur självklart som helst. I låtar som "Crying for Hollywood" och "On your own" får han till ett sådant sväng att man bara vill skruva upp volymen och dansa järnet (och hoppas på att inte bli smygfilmad).
Zola Jesus + Xiu Xiu + Former Ghosts
Tänk dig en trippel med Zola Jesus, Xiu Xiu och Former Ghosts. Det är som hämtat från en vacker feberdröm men sen vaknar du insnord i täcket och inser att det är sant!
Zola Jesus har jag skrivit om tidigare. Xiu Xiu hyllar jag med jämna mellanrum. Konstellationen Former Ghosts ( = Freddy Rupert uppbackad av Zola Jesus och Jamie Stewart från Xiu Xiu) kammade hem andra platsen på final muzaks års-bästa-lista 2009.
Den fantastiska line-upen har inte mindre än fyra Skandinavien-datum inplanerade:
2010-11-05 - Malmö, Debaser
2010-11-06 - Stockholm, Debaser
2010-11-07 - Oslo, Cafe Mono
2010-11-08 - Köpenhamn, venue tba
Den stora frågan är vem som kommer att vara headliner...
UPDATE: Det är tydligen Xiu Xiu.
Zola Jesus - Clay bodies
Xiu Xiu - Clowne towne
Former Ghosts - Hold on
Sad day for puppets
Idag tog jag mig en pratstund med Martin Källholm från Stockholmsbaserade skotittarna Sad day for puppets. Resulatet av det kommer ni snart kunna läsa om på Radar Magazine.
Ledsna Marionettdockdagens andra skiva "Pale silver & shiny gold" släpps den 1:a september. Nej, de var väl kanske inte riktigt först på det här med att blanda söta popmelodier med skevt gitarrskrammel. Men de är förbaskat bra på det!
Björk tolkas av Robyn m.fl.
Måndagen den 30:e augusti är det läge att bänka sig framför Polarprisgalan (som sänds i TV4). Björk, som kommer för att hämta sitt Polarpris tillsammans med Ennio Morricone, kommer nämligen att hyllas av Robyn (som kommer att tolka "Hyperballad"), Wildbirds & Peacedrums och Ane Brun!
Nästa Björk-skiva väntas dyka upp någon gång under 2011. Innan dess kommer vi att kunna höra Björk i titelmelodin till den kommande 3D-filmen om Mumintrollen. Filmen är baserad på boken "Kometen kommer" och har svensk premiär senare i höst.
För att citera Muminmamman: Allt som är trevligt är bra för magen!
Sehnsucht - Wüste
Norske Maniac (eller Sven Erik Kristiansen som hans mamma kallar honom) var en gång i tiden sångare i det ökända, legendariska black-metal-bandet Mayhem. Måhända ser han numera ut som Billy Idol men sedan han lämnade satansrocken och dålighetslivet bakom sig har experimentiell musik inom industri-sfären varit hans huvudsakliga hemvist.
Nya Sehnsucht är mycket skum musik även för att komma från musikvärldens dunklaste vrår. Vid sin sida har Maniac bland annat fästmön Vivian Slaugheter (från japanska black metal-bandet Gallhammer) och Andrew Lilies (från industri-pijonärerna Nurse with Wound).
Maniac är ett stort fan av Current 93 och tanken bakom Sehnsucht verkar ha varit att blanda den suggestiva stämningen hos Current 93 med experimentlustan hos Nurse with Wound och lite black metal-estetik. Det funkar sådär. Med all respekt för hur egensinnigt det är så låter det ganska amatörmässigt trots att så erfarna namn varit involverade.
Det finns dock två riktigt lyckade spår: Covern på Dwight Yoakims(!) "South of Cinciatti" som avviker rejält från resten och lätt hade platsat på en Nick Cave-skiva. Och den elva minuter långa "Hanging in English garden" som låter precis så suggestiv, mörk och gastkramande elak som Maniac hade tänkt sig att hela skivan skulle bli.
final muzak gillar: Blessure Grave
Helt plötsligt har den avsomnade goth-rocken sett nytt ljus (eller snarare mörker) i form av Blessure Grave. Duon från San Diego gav nyligen ut sin debutplatta "Judged by 12, carried by 6" som lätt kan misstas för en kvarleva från tiden då Batcave var hetaste stället i stan.
De har nämnt Joy Division, tidiga Death in June och The Cure anno "Pornography" som viktiga förebilder. Trots att de nog inte en inspirationskälla daterad efter 1984 lyckas de föra in nytt blod i det gamla goth-spöket och borde även tilltala fans av skev mörkpop som Xiu Xiu, Zola Jesus och Former Ghosts.
Det här är musik som låter som lo-fi-versionen av migrän och uppskurna handleder. Och det är så förbaskat bra att man bara vill pimpla rödvin och skriva dåliga dikter om livets mening till solen går upp.
Pavement m.fl. - Way Out West 2010
Det här med att se gamla favoritband återförenas är alltid ett besvärligt kapitel. Det är dock svårt att hitta en mer motiverad återföreningsturné än den som Pavement är ute på för tillfället.
Pavement har på något sätt vuxit i popularitet under de tio år som gått sedan de la ner verksamheten. Det här innebär alltså en chans för deras nyfunna publik att uppleva indie-legenden Pavement.
Med tanke på vilken betydelse bandet har haft för mig är det kanske inte så förvånande att de var höjdpunkten på mitt Way Out West-besök i år. Det är dock slående hur fantastiskt bra de fungerar år 2010. Delvis kan det förklaras av att det under lo fi-skramlet ryms en räcka tidlös popmusik. Men också för att ingen har lyckats imitera Pavement (även om många har försökt).
De har den ultimata indie-hjälten i frontfiguren Stephen Malkmus. Gitarrvirtuos, slacker och den enda man som kan skriva Pavement på ett bröd och slänga ut det till publiken utan att verka ansträngt skojfrisk.
Pavement-konserten i Göteborg utfördes precis som när det begav sig med Stephen Malkmus på ena sidan av scenen och hans "side-kick" Bob Nastanovich på andra. Låtvalet lämnade inget att önska: "Hitlåtar" som "Cut your hair", "Gold soundz" och "Stereo" samsades med mer "obskyrt" material som "Box elder" och "No life singed her". Solen sken över Slottsskogen.
Jo, det var ju faktiskt några fler än Pavement som spelade på årets Way Out West. Lite kortfattat om mina dagar i Slottsskogen i övrigt (OBS! endast de konserter jag såg i sin helhet!):
Paul Weller
Jag verkar ha varit ganska ensam om att verkligen ha gillat mods-farsan Wellers spelning. Finfin blandning av gamla The Jam- och Style Council-klassiker och hans senare, mer experimentiella grejer.
Beach House
De har gjort en av årets bästa skivor med "Teen dream", jag var ändå tveksam till hur deras lågmälda dreampop skulle fungera på en stor scen. Det överträffade alla förväntningar och Victoria Legrand bevisade att man kan dansa spasmatiskt även till introvert musik.
The Soundtrack of our lives + GSO
I stort sett en repris på vårens spelning inne på Göteborgs konserthus. Det funkade bättre inne på konserthuset och när det visade sig att de utlovade hemliga gästerna var eh...Tommy Blom från Tages ångrade jag så smått valet att hoppa över Local Natives.
Iggy & the Stooges
Det tog inte många sekunder innan västen åkte av och efter två låtar var han i färd med att dra upp folk från publiken. Tokröj från början till slut med många klassiker från "Raw power" och "Funhouse". Det här är att åldras med värdighet!
LCD Soundsystem
Lite tekniskt strul i början fick James Murphy att se väldigt distraherad ut. När bitarna väl föll på plats lyckades de återskapa den urbana partystämningen från skivorna och det var praktiskt taget omöjligt att stå still!
M.I.A.
Mathangi Arulpragasam hade med sig festivalens i särklass största scenshow. Snyggt men jag tröttnade snabbt och hoppade över slutet för att kolla The xx istället.
The xx
Den utsålda spelningen inför ett knäpptyst Debaser i vintras var magisk. Det fungerade långt över förväntan för den minst sagt introverta trion även på en stor scen. Oliver Sims rörelser har blivit större och arrangörerna hade den väldigt goda smaken att låta The xx avsluta i tältet efter mörkrets inbrott.
Anna Ternheim
En utomhusscen i strålande eftermiddagssol är inte bästa formatet för Anna Ternheim. Hon lyckades riktigt bra ändå och plockade bonuspoäng för (svenskspråkiga) covern på Arcade Fires "My body is a cage" och Henrik Berggrens gästspel i "Shoreline".
Lykke Li
Flickstackarn tappade rösten efter tre låtar. Synd för med den stora scenshowen och nya låtar i bagaget kunde det här ha blivit riktigt bra.
Dagarna i Slottsskogen innebär som bekant musik non-stop i två dagar. Utöver det nämnda har en del annat setts sporadiskt/avlyssnats från öltält och matserveringar. En del framemotsedda punkter i det massiva programmet fick stryka på foten p.g.a. krockar, t.ex. Jónsi och Radio Dept (som fick stå tillbaka för en bra plats på huvudbandet Pavement).
Jag längtar redan till nästa år i Slottsskogen!
Skinny Puppy - KB, Malmö 100806
Industri-gotherna Skinny Puppy har funnit ett helt nytt sätt att underhålla sin publik. Sedan 80-talets mitt har de tänjt på gränsen mellan live-konserter och performance art. När Nivek Ogre, utklädd till en mumifierad stjärngosse, staplar in på scenen med en rullator till tonerna av "Love in vein" är det som att befinna sig mitt i en Tim Burton-film.
Gårdagens spelning hör till något av det mest underhållande jag sett på KB. Skinny Puppy använder enkla medel som fungerar förträffligt i den förhållandevis intima lokalen. Mycket bygger på Ogres (som är maskerad fram till första extranumret) scenspråk, bisarra outfits, en strategiskt placerad glasbur och gigantiska skärmar som flimrar fram epilepsi-framkallande backdrops. Under "Dogshit" gömmer sig Ogre i buren och vi får följa honom via en filmkamera. Under "Assimilate" börjar det ryka ur tratthatten.
Vad gäller låtvalet är det rena julafton för den som är uppväxt med Skinny Puppys musik. Klassiker som "Worlock", "Addiction" och "Shore lined poison" varvas med de bättre spåren från senare år som "Pedafly", "Ugli" och "Pro-Test".
Och om Skinny Puppy gick på efterfest så hoppas jag att Nivek Ogre behöll tratthatten på!
Skinny Puppy - Vivisect VI
Det är svårt att välja en favorit i Skinny Puppy-diskografin. Under perioden 1988 - 1991 var de praktiskt taget felfria. De hade hittat sin melodiösa sida och balanserade på gränsen mellan avgrundsmörkt, svårgenomträngligt kaos och vackra, sköra melodier. Det var långt innan en förvirrad Nivek Ogre försökte göra om sitt band till ett nytt Nine Inch Nails i hopp om att sälja fler skivor (för att finansiera sitt ökande drogintag).
Alla deras mest fantastiska låtar ("Worlock", "Grave wisdom", "The Killing game") härrör från den här perioden. Liksom den ultimata Skinny Puppy-skivan: 1988 års "Vivisect IV". Swans, Sunn O))) och Ulver i all ära men fortfarande har ingen musik skrämt skiten ur mig på samma sätt som Skinny Puppys "Vivisect IV". Jag måste fortfarande ha nattlampan tänd när jag lyssnar på den.
Aldrig har de framfört sitt djurrättsbudskap med större övertygelse än på "Vivisect IV". Nivek Ogre har sagt att hans ursprungliga tanke med Skinny Puppy var att skildra verkligheten utifrån "en hunds perspektiv". Här tar de snarare laboratoriedjurens perspektiv. Allt låter stort, metalliskt, mörkt och skrämmande. Det är skivan som Djurens Rätt borde spela under sina demonstrationer.
Men Skinny Puppys styrka var som sagt kombinationen av kaos, oljud och sköra bräckliga melodier. På "Vivisect VI" är det små detaljer: de diskreta syntharna som smygs in i "Who's laughing now" eller den vackra melodin i "Harsh stone white", som gör att skivan fortfarande är så oerhört fascinerande 22 år efter att den släpptes.