final muzak gillar: Natsumen

Natsumen

Hur låter tonsatt glädjefnatt? Som Natsumen gissar jag på.

Den åttahövdade jazz-noise-Godzillan var ursprungligen en del av den stora, svårgreppade japanska noise-scenen. De bestämde sig för att göra något mer lättillgängligt och rakt-på-sak. Konkretisera det hela och plocka bort alla överflödiga detaljer.

Det resulterade i 2006 års "Never wear out your summer xxx", en skiva med nytt material inspelat live. Efter ett gissningsvis tresiffrigt antal lyssningar får inledande "Newsummerboy" mig fortfarande att flyga baklänges på kontorsstolen, När gitarr, trummor och blås, efter att ha virvlat runt i ett psykadeliskt månlandskap, stämmer upp i en vemodig melodi omkring två minuter in är det så vackert att man inte vet om man ska skratta eller dansa regndansen.

Det faktum att samtliga låtar har ordet "sommar" i titeln säger faktiskt en del om hur det låter (namnet Natsumen betyder Summermen). Dags att plocka fram utegrillen!



Former Ghosts - Taurean nature

Former Ghosts

"Som om Ian Curtis hade sparkat hela Joy Division och köpt en Casio-synth istället"
. En vis man beskrev Former Ghosts med just de orden. Det är fortfarande den mest klockrena beskrivningen av Freddy Ruperts depp-synthpop-projekt som jag känner till.

Former Ghosts ser vi på fredag i Malmö som en av inte mindre än tre fantastiska akter tillsammans med Zola Jesus och Xiu Xiu. Som om det inte vore nog så kommer det en sprillans ny Former Ghosts-skiva alldeles i dagarna!

"New love" släpps den 9:e november. Där hittar vi låten som "Taurean nature" blivit försedd med en fantastisk video. Freddy Rupert spelar en deprimerad Elvis under en av de sista dagarna i livet i en av de mest rörande lågbudget-produktioner jag sett på länge. En varning kan vara på sin plats. Det är inte direkt någon stämningshöjare. Former Ghosts är väldigt sällan en stämningshöjare. Och det förekommer mycket jordnötssmör!



Melt Banana - Monkey man

Melt Banana

Vid sidan av det här med att spela jättesnabbt och använda bisarra mängder effektpedaler har japanska noise-arna Melt Banana gjort "knasiga covers" till ett signum. De har fäst en oljudstinn version av Beach Boys "Surfin' USA" på skiva och gjort Blondies "Heart of glass" till ett mytomspunnet extranummer.

Min favorit är deras tolkning av Toots and the Maytals ska-klassiker "Monkey man". Melt Banana bevisar återigen att det här med japansk noise-rock inte behöver vara det minsta svårt. Att det rentav kan vara förbaskat kul och ett utomordentligt sätt att pigga upp sig en grådaskig måndagsmorgon som denna. Let's go Melt Bananas!



final muzak gillar: Afrirampo (2002 - 2010)

Afrirampo

För länge sedan skrev jag en hyllning till japanska noise-rock-duon Afrirampo. Nu har vi nåtts av den tråkiga nyheten att tokstollerskorna Oni och Pika beslutat att gå skilda vägar.

Det något kryptiska meddelande de har lämnat på sin hemsida tyder dock på att det kan finnas utrymme för återföreningar i framtiden:

"If our mother of monster say "PLAY!PLAY!together!!", then we will play"

Vi kan glädja åt oss åt att de har slutat med flaggan i topp! Minst sagt! Strax efter splittringen gav de ut sin svanesång: Dubbelmackan "We are uchu no ko". Den ultimata Afrirampo-skivan! Den mest episka och genomarbetade Afrirampo-typiska blandningen av noise, garage-rock och allmän galenskap.

Under sina åtta år hann de bland annat hunnit tunera med Sonic Youth och Acid Mothers Temple och spela på den ansedda All Tomorrow's Parties-festivalen. Lyssna, förundras och sörj att världen kommer att vara en mindre galen plats utan Afrirampo.





Get Random 100930

Spelreglerna är enkla: Sätt din mp3-spelare i play all random-läge och slumpa fram 15 låtar.

Resultatet: 15 låtar som säger allt om ditt liv och vem du är. Eller något i den stilen.

Idag:

Prince - When you were mine
Serena Maneesh - D.I.W.S.W.T.T.D.
James Yuill - Head over heels
The Slits - Newtown
Sehnsucht - South of Cincinnati
Martha Wainwright - Une enfant
ef - Sons of ghosts
PP7 Gaftzeb - 1984
Ponytail - Die Allman bruder
Erase Errata - Dexterity is #2
The Style Council - Me ship came in!
The Secret History - Johnny Anorak
Beach House - All the year
Melt Banana - SMELL the MEDICINE
Ihsahn - Undercurrent


final muzak gillar: Junip

Junip

Igår spelade José Gonzales-frontade Junip på Babel i Malmö. Jag fick chansen att prata lite med Sveriges mest hypade folk-rockare innan den väldigt angenäma konserten. Det kommer snart ni att kunna läsa mer om på
Radar.

Till dess vill jag uppmana er att låna ett öra åt fullängdaren "Fields" samt kolla in videon till första singeln "Always" här nedan. Regisserad av Andreas Nilsson (Fever Ray, The Knife, MGMT m.fl.) och inspelad på plats vid luftgitarrs-VM i Finland...

(Varning! Den är riktigt skruvad!)


final muzak gillar: Nisennenmondai

Nisennenmondai

I förra inlägget gjorde jag reklam för Melt Bananas pågående Europa-turné med en hel räcka Skandinavien-datum inplanerade. I höst gör det Stora Gula Oljudet ännu ett nedslag på våra breddgrader i form av Nisennenmondai.

De tre japanska damerna har sedan 90-talets slut fört ett sjujävlens oväsen under det svårstavade namnet Nisennenmondai (som för övrigt kan översättas till "the Y2K problem" eller "millennie-buggen"). Det handlar om instrumental, rytmiskt driven och pulserande monoton noise-rock med drag av såväl kraut som post-punk.

På singelsamlingen "Neji/Tori" har de, pedagogiskt nog döpt ett antal låtar efter sina stora förebilder. Följaktligen heter tre låtar "This Heat", "Pop Group" och "Sonic Youth". Och om du gillar öhh...This Heat, Pop Group och Sonic Youths mer experimentiella sidor är det ett givet köp.

Om du dessutom gillar Lightning Bolts brutala oljuds-boogie och Battles flippade framtids-postrock kommer du att slå kullerbyttor av glädje!

Nisennenmondai har varit i Europa (t.o.m. Sverige) förut. I oktober ger de sig ut på en ny Europa-turné. Änsålänge är ett Skandinavien-stopp inplanerat:

2010/10/21 - Köpenhamn, Loppen


Nisennenmondai är hyfsat aktuella med fjorårets "Destination Tokyo". Köp den, skruva upp volymen och millennie-bugga loss!




final muzak gillar: James Yuill

James Yuill

Tänk bort tonårsfylla och langosförsäljare och det finns faktiskt en del bra saker med Malmöfestivlen. Som gratis konserter.

Brittiske folktronica-snubben James Yuill fick äran att avsluta festivalen. Några timmar dessförrinnan  fick vi en liten pratstund och vilken svärmorsdröm han visade sig vara: Artig, påläst och dessutom en total musiknörd! Ni kommer snart kunna läsa mer om det på
Radar Magazine.

James Yuill är aktuell med skivan "Movements in a storm" där han fortsätter kombinera singer/songwriter-musik med house och modern dansmusik. En något udda kombination på pappret kan tyckas men han får det att låta hur självklart som helst. I låtar som "Crying for Hollywood" och "On your own" får han till ett sådant sväng att man bara vill skruva upp volymen och dansa järnet (och hoppas på att inte bli smygfilmad).




Sad day for puppets

Sad day for puppets

Idag tog jag mig en pratstund med Martin Källholm från Stockholmsbaserade skotittarna Sad day for puppets. Resulatet av det kommer ni snart kunna läsa om på Radar Magazine.

Ledsna Marionettdockdagens andra skiva "Pale silver & shiny gold" släpps den 1:a september. Nej, de var väl kanske inte riktigt först på det här med att blanda söta popmelodier med skevt gitarrskrammel. Men de är förbaskat bra på det!



final muzak gillar: Blessure Grave

Blessure Grave

Helt plötsligt har den avsomnade goth-rocken sett nytt ljus (eller snarare mörker) i form av Blessure Grave. Duon från San Diego gav nyligen ut sin debutplatta "Judged by 12, carried by 6" som lätt kan misstas för en kvarleva från tiden då Batcave var hetaste stället i stan.

De har nämnt Joy Division, tidiga Death in June och The Cure anno "Pornography" som viktiga förebilder. Trots att de nog inte en inspirationskälla daterad efter 1984 lyckas de föra in nytt blod i det gamla goth-spöket och borde även tilltala fans av skev mörkpop som Xiu Xiu, Zola Jesus och Former Ghosts.

Det här är musik som låter som lo-fi-versionen av migrän och uppskurna handleder. Och det är så förbaskat bra att man bara vill pimpla rödvin och skriva dåliga dikter om livets mening till solen går upp.

 


lästips: Andreas Tilliander om Skinny Puppy

Skinny Puppy

Med anledning av att självaste Skinny Puppy står på Malmö-itisk mark om mindre än två veckor vill jag tipsa er om
en väldigt fin krönika om industri-gothens stolthet hämtad från Slowdive-Jockes blogg.

Slowdive-Jocke pratar tillsammans med svenske stjärnproducenten Andreas Tilliander om Skinny Puppy och deras betydelse för praktiskt taget alla former av mörk, elektronisk musik. Ingen, nej inte ens Einstürzende Neubauten, har fått till en mer fulländad blandning av kaos, maskinellt oljud och sköra vackra melodier än de ljusskygga herrarna från Vancouver.

Senaste gången de var i stan var för 22 år sedan på det legendariska Stadt Hamburg.


final muzak gillar: The Jam‏

The Jam

Paul Weller
är en av huvudattraktionerna på årets Way Out West. Måhända är han ett okänt namn för de yngsta besökarna men faktum är att den brittiske stereotypen Weller mycket väl kan vara ett av sitt hemlands mest inflytelserika musiker från de gångna tre decennierna.

Framför allt var han en gång i tiden med i The Jam som i slutet av 70-talet hörde till storheterna inom brittisk punk. The Jam var dock en betydligt mer melodiös och polerad version av punk. Då The Clash klädde ner sig och blandade influenser från alla världens hörn bar The Jam kostymer och höll fast vid sin genuint brittiska pastisch på The Kinks och Small Faces. Texterna var mörka, socialrealistiska och så fulla med cockney-slang att de också till stor del är obegripliga.

Smaka på triologion: "All mod cons", "Setting sons" och "Sound affects". De tre album som The Jam gav ut åren 1978 till 1980 är alla nästan i klass med "London calling". Paul Weller kom dock att tröttna på sina bandkamraters musikaliska begränsningar och splittrade The Jam.

 





Som en motreaktion startade Paul Weller sitt The Style Council som pendlade vilt mellan olika stilar. Resultatet blev en soppa av slickad 80-tals-pop, funk, soul, cocktail-jazz, rap med mera. Ibland är det totalt olyssningsbart, ibland riktigt bra om man har överseende med lite 80-tals-produktion. Dessutom plockade The Style Council stilpoäng på att förse sina mest slickade poplåtar med arga, politiska anti-Thatcher-texter. Den nyfikne rekommenderas börja med "Our favorite shop" från 1987.


5 ex av nya PP7 Gaftzeb-skivan bortskänkes!‏

PP7 Gaftzeb

Ja, ni hörde rätt! Jag ger bort fem (5!) inplastade ex av nya PP7 Gaftzeb-skivan "Preaching the gospel to the non-believers"!

Det enda du behöver göra för att ett sprillans ex av Sveriges mest idealistiska punkare är att skicka namn och adress till:
[email protected]

OBS! Tänk på att jag endast har fem (5!) exemplar. Det är alltså först till kvarn som gäller.

Falun-rotade PP7 Gaftzeb har gjort primitiv DIY-punk med slagkraftiga texter sedan 90-talets början. Årets "Preaching the gospel to the non-believers", inspelad med kompbandet The Tormentors of 1984 är det bästa jag har hört av honom. Som vanligt nöjer han sig inte med vanlig tre-ackords-punk utan väver in en mängd andra stilar från blues till grindcore. "Preaching the gospel..." är en lika fascinerande som välbehövd käftsmäll (eller kanske snarare örfil) till skiva.

mer info om PP7 Gaftzeb:
PP7 Gaftzeb på myspace
 
En mycket läsvärd intervju


lyssna/kolla:
PP7 Gaftzeb - 1984

PP7 Gaftzeb - Life in the mainstream

final muzak gillar: Skinny Puppy‏

Skinny Puppy

En gång i tiden tyckte jag att goth- och synth-musik var grejen. All "tuff musik" som jag lyssnade på då har inte åldrats med värdighet. Men jag njuter fortfarande stort av Skinny Puppy.

Debuten "Bites" från 1985 är ganska ordinär EBM. Det var först när kandensiska duon cEvin Key och Nivek Ogre utökades till en trio med skräckfilms- och samplings-fantasten Dwayne R. Goettel som Skinny Puppy fann sitt karaktäristiska sound: Blandningen mellan industi, goth, oljud och symfoniskt svulst som har haft betydelse långt utanför de latexklädda kretsarna.

Tragiskt nog dog Dwayne R. Goettel av en överdos 1995. Sagan om Skinny Puppy verkade defintivt vara över men i början av 2000-talet gjorde de resterande medlemmarna en väldigt oväntad come-back. De två skivor som duon Skinny Puppy har gjort sedan dess: "The greater wrong of the right" och "Mythmaker" är klart lyckade, även om det är en bra bit från gamla mästerverk som "Vivisect VI" eller "Too dark park".

Och i början av augusti står de på en klubbscen i min stad! Jag high-fivar mitt 15-åriga jag. 






final muzak gillar: Ponytail‏

Ponytail

Om du liksom jag, förälskade dig i Deerhoof första gången du hörde Satomi sjunga "Panda panda panda", vågar jag sätta en entrébiljett till Kolmården på att du kommer att falla näst intill lika hårt för Ponytail.

Likheterna är så påfallande att Ponytail förmodligen alltid kommer att få finna sig i Deerhoof-jämförelserna. Bångstyriga taggtrådsgitarrer, maniska trummor och taktbyten samsas med underbart infantila infall.

Men det är inte hela sanningen: Ponytail är betydligt mer urspårade och avantgarde än Beatles-älskande popdiggarna Deerhoof. Sångerskan Molly skriker och utstöter gutturala läten snarare än sjunger och har en del likheter med Yoko Ono och Yoshimi från Boredoms

Senaste skivan "Ice cream spiritual" utkom 2008. Allt krångel till trots, Ponytail får till ett sjujävlens sväng som känns helt självklart och låter som tonsatt glädjefnatt. Mer beroendeframkallande än sockervadd!




Seagull screaming kiss her kiss her‏

Seagull screaming kiss her kiss her

Seagull screaming kiss her kiss her
. Det ska till tre japaner med bristande engelska-kunskaper för att komma på ett så übercoolt bandnamn.

När Aiha Higurashi, Nao Koyama och Takaharu Karashima startade sitt indierock-band i 90-talets början hade de västerländska förebilder. Främst Sonic Youth men japanerna hittade snabbt sin melodiösa sida och blev en argare kollega till Elastica och sentida Lush.


Seagull screaming kiss her kiss her


1998 hoppade trummisen Takaharu av och Seagull screaming... blev en "tjejduo". Aiha och Nao sneglade mot andra kvinnligt frontade japanska indie-band som fått uppmärksamhet i väst: Pizzicato Five och Cibo Matto. Seagull screaming... fick ett helt eget sound som blandade deras gamla dist-gitarrer och pop-hookar med tidigare nämnda bandens trip hop-rytmer och stämsång.

I början av 2000-talet försvann de och idag tycks Seagull screaming... tämligen bortglömda. Synd och skam då Skrikande Fiskmåsen med sin coolhet och fäbless för både skeva gitarrer och trip hop faktiskt ringade in mycket av det som var bra med 90-talets indie.









läs mer:
En rekommenderad fan-site


Tillbaka från Götet

Soundtrack of our lives

Nu är jag på väg hem efter en minisemester med flickvännen i Göteborg. Där har vi bland annat roat oss med att se The Soundtrack of our lives tillsammans med Göteborgs Symfoniorkester. Jag fick även tillfälle att ta en liten pratstund med Soundtrack-trummisen Fredrik Sandsten för
Radars räkning.

Några rader om konserten kommer att dyka upp på bloggen så småningom. Intervjun med TSOOL-Fredrik kommer ni inom en snar framtid att kunna läsa här.

final muzak minns: My Favorite‏

My Favorite

My Favorite må ha varit ett okänt namn för de allra flesta. Men i en avgränsad del av det fanzine-skrivande indiepop-Sverige var de större än Jesus.

När bandbokaren på Blekingska Nationen i Lund lyckades boka in dem under deras sista turné våren 2004 blev han helgonförklarad. Det var en lika stor händelse för Lunds indiepop-hangaround som Bruce Springsteens årliga Ullevi-besök är för Aftonbladet.

My Favorite var helt enkelt, likt sitt favoritband The Smiths, särskilt bra på att fånga känslan som brukar dyka upp någonstans i de sena tonåren av inte passa in någonstans. Av att längta efter något större och vackrare, vilket de omvandlade till perfekt popmusik någonstans mellan The Smiths jangle-pop och det tidiga 80-talets new wave.



Sångaren och textförfattaren Michael Grace Jr, till vardags lärare i idéhistoria, gjorde ingen hemlighet varken av sin Morrissey-fäbless eller sina litterära ambitioner. Och ibland fick han till de mest fantastiska formuleringar. Eller vad sägs om: "I was an architect/She was an actress/I drew the Eiffel Tower/On her dress" (ur "Burning hearts").

Minst lika viktig var bandets andra vokalist Andrea Vaughn. Hennes sockersöta Kylie Minogue-liknande röst blev en nödvändig motvikt mot den dystre och pretentiöse Michael Grace Jr. Så när hon hoppade av 2005 var det självklart för My Favorite att lägga ner verksamheten. Fullängdaren "Love at Absolute Zero" från 1999 och några eps (som finns uppsamlade på 2003 års ironiskt betitlade "The happiest days of our lives") var allt de lämnade efter sig.

Michael Grace Jr har efter My Favorite bildat ett nytt band vid namn The Secret History som precis har släppt sin debutskiva "The world that never was". Det är i mångt och mycket en fortsättning på My Favorite utan Andrea Vaughn. Vilket jag snart kommer att återkomma till...

lyssna/kolla:
My Favorite - Burning hearts

My Favorite - The happiest days of my life

postrock-lektyr‏

EF

Den tidigare nämnda intervjun med göteborgska postrock-hoppet EF
finns nu att läsa här.

final muzak gillar: CocoRosie (del 2)

CocoRosie

När jag pratade med ena CocoRosie-syrran Sierra Casady passade jag på att fråga henne om en av mina personliga CocoRosie-favoritlåtar. "Dizzy dog", en mycket vacker låt som de spelade när jag såg dem under "Noah's ark"-turnén 2005.

Eftersom jag såg dem i både Malmö och Köpenhamn det året fick jag höra den två gånger. Andra gången var jag var nära på att ta till lipen. Efter lite internet-letande hittade jag till slut låten på en konsertupptagning från München.

Jag minns att en anledning till min besvikelse över "The adventures of Ghosthorse & Stillborn" var att jag hade hoppats på att "Dizzy dog" skulle vara med istället för den där fjantiga visan om att alla vill åka till Japan (obegripligt nog deras största hit). Och nej, den är inte med på "Grey oceans" heller.

Sierra blev dock rejält förvånad över min fråga ("...did you say Dizzy dog?!"). Det visar sig att de endast har framfört den låten totalt fem gånger live (rena turen att jag lyckades pricka in två av dem alltså). Sedan dess har den legat i en byrålåda och samlat damm. Hon lovade dock att överväga att plocka fram den igen.

lyssna:
CocoRosie - Dizzy dog (live)


Tidigare inlägg
hits