final muzak gillar: CocoRosie
Nu har jag gjort min andra Radar-intervju. Den här gången var det Sierra Casady från systraduon CocoRosie som blev uppringd. Eftersom jag uppenbarligen gjorde bättre ifrån mig än den här killen, kommer ni kunna läsa intervjun här någon gång i samband med att nya skivan "Grey oceans" släpps.
Till dess kan jag meddela att "Grey oceans" är helt lysande. De tidslösa melodierna som gjorde "La maison de mon rêve" och "Noah's ark" till så undersköna skapelser är tillbaka. Och det är allt mer uppenbart att den rätt halvdana föregångaren "The adventures of Ghosthorse & Stillborn" bara var ett tillfälligt snedsteg.
final muzak gillar: Baby Dee
Snart 57 år gamla singer/songwritern Baby Dee har en minst sagt brokig bakgrund. Hon föddes som man och var en gång kantor i katolska kyrkan(!). Efter ett könsbyte och en karriär som performance-artist (med androgyniteten som säljande gimmick) fick en inte helt okänd Antony Hegarty upp ögonen och anställde henne som harpist.
Hon har varit medlem i Antony & the Johnsons och Current 93. Men framför allt gav hon för två år sen ut den lika vrickade som vackra soloskivan "Safe inside the day". En skiva som handlar lika mycket om trauman från Baby Dees liv som små excentriska, humoristiska funderingar som "Big titty bee girl from Dinotown".
Onsdagen den 31:a mars spelar hon på Babel i Malmö. Fans av Antony, Current 93 eller bara av udda begåvningar i största allmänhet, gör klokt i att ta sig dit!
lyssna/kolla:
Baby Dee - The Dance of diminishing possibilities
final muzak gillar: EF
Jag har börjat skriva för Radar Magazine, vilket är väldigt kul. Mitt första uppdrag var en intervju med det trevliga, göteborgska post-rock-bandet EF.
Intervjun kommer att dyka upp här någon gång i samband med stundande skivsläppet "Mourning golden morning" (för övrigt en väldigt bra skiva). Till dess uppmanar jag vänner av kvalitativ post-rock i nedstigande Mogwai-led att surfa över till EFs myspace och lyssna till de finfina spåren "Longing for colors" och "Sons of ghosts".
bloggtips: Att vara Henrik Berggrens pappa
Bloggen Att vara Henrik Berggrens pappa både fascinerar och roar mig något oerhört. Jämfört med andra, närbesläktade ironiska pop-bloggar som Lou Reed i tweed är den oerhört välformulerad och genomtänkt.
Är det en hyllning till Henrik Berggren eller bara någon som plockar billiga poäng på att göra sig lustig över en stackars tunnhårig före detta rockstjärna? Ja, det är väl upp till var och en att tolka. Själv lutar jag tveklöst åt en hyllning.
final muzak minns: Atari Teenage Riot
Jag fick Fredrik Strage-samlingen "Text" i julklapp av flickvännen. Kapitlet om Atari Teenage Riot fick mig att plocka fram mitt gamla slitna exemplar av "60 second wipe out" utan att ha lyssnat, eller ens tänkt på, electro-punkarna från Berlin på väldigt länge.
Och ärligt talat har väl inte musiken åldrats helt med värdighet. Men jag har svårt att tänka mig ett mer perfekt punkband än Atari Teenage Riot: Fyra stenhårda, svartklädda revolutionärer som samplade hårdrocksriff och använde betonghårda breakbeats istället för gitarrer. För varför använda instrument från 50-talet när man ska göra revolution?
Sagan om Atari Teenage Riot fick en tragiskt slut när Alec Empires gravt knarkskadade sidekick Carl Crack dog av en överdos 2001. De är dock ett av de band jag helst hade velat se live om saker som tid och rum inte spelade någon roll. Och det grundar jag inte bara på Strages hyllningar utan på klipp som de här nedan. För ibland behöver man helt enkelt bli lite uppviglad.
lyssna/kolla:
Atari Teenage Riot - Not your business (live 1999)
Atari Teenage Riot - Revolution action (live 1999)
Bauhaus - Double dare
Det är över tio år sedan jag hörde den första gången men den golvar mig fortfarande varje gång. Bauhaus "Double dare" är helt enkelt en hård j**vel till låtj**vel.
Jag brukar inte ägna mig åt audofila funderingar men jag undrar vad det är för helvetesmaskin de har använt för att skapa den där sataniskt bullrande basgången. Min gissning är dock att det inte alls är någon helvetesmaskin (även om det låter så) utan en elbas kopplad till en gitarrförstärkare.
Brittiska Bauhaus var ett av de där banden som hade gått på konstskola och ville använda punkens energi för att skapa något mer komplext. Det var sent 70-tal och post-punken växte fram. De har i efterhand (trots protester från bandmedlemmarna själva) utpekats som föregångsgestalter inom gothen, kanske mest på grund av deras fäbless för mörkerromantik (debutsingeln "Bela Lugosi's dead" handlade om den gamla Dracula-skådespelaren) och Peter Murphys teatrala, Bowie-inspirerade sångstil.
Efter fyra skivor gick de skilda vägar 1983 (för att återförenas ett antal gånger senare). Inget överträffar dock den fantastiska debutskivan "In the flat field" och öppningsspåret "Double dare".
lyssna:
Bauhaus - Double dare
Sonic Youth hos David Letterman 1991
Det är nu flera år sen jag senast såg på David Lettermans talkshow. Men en period följde jag den så ingående att det nog kommer att kännas som om en närstående har avlidit den dag då herr Letterman trillar av pinn. När det gäller det obligatoriska avslutande musikklippet har jag dock inte sett något som överträffar det här.
Året är 1991 och Sonic Youth gör debut inte bara hos Letterman utan på "national television" i USA. Och de passar på att göra det med råge. "De kallar sig Sonic Youth och menar det" som det hade uttryckts i Percy Tårar. Det vevas med såväl trumpinnar som baseball-trän(!) på gitarrhalsarna. Och stackars David L ser lite skakad ut efteråt.
Konserter i mars 2010
OS är över och Skåne-snön regnar bort. Dags att kravla sig upp ur vinter-koman och ta tag i vad som för egen del ser ut att bli bästa konsertmånaden i mannaminne. Jag menar givetvis månaden mars 2010. Det här tänker jag inte missa:
Yeasayer
Förväntningarna är minst sagt höga. Med "All hour cymbal" och "Odd blood" har Brooklyns Ja-sägare gjort både en löjligt bra debutskiva och en både löjligare och ännu bättre uppföljare.
Tindersticks
Jag har sett en av mina all-time-favorites Tindersticks en gång tidigare. Då hade vi på något sätt missat att det var (onumrerade) sittplatser och hamnade så långt bak att vi hade behövt teaterkikare. Tror att KB lämpar sig bättre för Stuart Staples & hans melankoliska Co.
Rosanne Cash
Hon har stora skor att fylla. Men "The List" är helt j**la fantastisk!
kent
För att citera Per-Sindring Larsen: "Det är inget fel på arenarock, bara på arenor". Malmö Arena är dock ett lyft och vi slipper målade handbollslinjer på golvet. Största skrällen: Ingen "747"?
Josh Rouse
Den musikaliska motsvarigheten till att bli inlindad i en varm gammal filt. Alltid trevligt.
Mono
Världens bästa post-rockare reser hela vägen från Japan.
Kan för övrigt konstatera att sommarens Way Out West-line-up också ser ut att arta sig. Utöver Pavement: LCD Soundsystem, The xx, Radio Dept med mera
Yeasayer
Förväntningarna är minst sagt höga. Med "All hour cymbal" och "Odd blood" har Brooklyns Ja-sägare gjort både en löjligt bra debutskiva och en både löjligare och ännu bättre uppföljare.
Tindersticks
Jag har sett en av mina all-time-favorites Tindersticks en gång tidigare. Då hade vi på något sätt missat att det var (onumrerade) sittplatser och hamnade så långt bak att vi hade behövt teaterkikare. Tror att KB lämpar sig bättre för Stuart Staples & hans melankoliska Co.
Rosanne Cash
Hon har stora skor att fylla. Men "The List" är helt j**la fantastisk!
kent
För att citera Per-Sindring Larsen: "Det är inget fel på arenarock, bara på arenor". Malmö Arena är dock ett lyft och vi slipper målade handbollslinjer på golvet. Största skrällen: Ingen "747"?
Josh Rouse
Den musikaliska motsvarigheten till att bli inlindad i en varm gammal filt. Alltid trevligt.
Mono
Världens bästa post-rockare reser hela vägen från Japan.
Kan för övrigt konstatera att sommarens Way Out West-line-up också ser ut att arta sig. Utöver Pavement: LCD Soundsystem, The xx, Radio Dept med mera
final muzak gillar: ROME
Ganska exakt en gång vartannat år insjuknar en stor del av Sveriges befolkning i OS-febern. Den här gången vart även jag drabbad vilket medför att aktiviteter av annat slag än att skrika åt skidåkare på TV lätt blir åsidosatta.
Musikupptäckter har det dock hunnits med (döh, man är ju nörd liksom) och på sistonde har de väldigt trevliga folkmusik-inspirerade post-punkarna ROME från Luxemburg gjort många snurr i min lilla musikmaskin
Namnet är (finurligt nog) en inzoomning av frontfiguren och låtskrivaren Jérôme Reuters namn. Efter lite lyssnande kan jag konstatera att Jérôme liksom jag har lyssnat mycket på Death in June: Både deras tidiga post-punk-era (tänk ett elakare Joy Division) och de akustiska grejerna (tänk...en väldigt ledsen singer/songwriter helt enkelt).
Det är dock inte tal om något plagiat. Jérôme är mer av en traditionell låtskrivare och har utnämnts av somliga till en ny Leonard Cohen! En ny skiva, vid namn "Nos Chants Perdus" är att vänta i Maj. Den här gången blir det helt akustiskt, håll ögonen öppna!
lyssna/kolla:
ROME - To die among strangers (live)
ROME - Swords to rust, hearts to dust (live)
ROME - Der Brandtaucher (live)
katten Selma gillar: Papperspåsar!
Vår katt fotograferad av sambon.
Swans är tillbaka!
"Swans is the only band that makes me feel like shit and I love it" har en anonym kommentator skrivit under ett Swans-klipp på youtube. Förmodligen kräver det vissa inslag av masochism att till fullo ta till sig Swans, det i särklass mörkaste och elakaste bland alla de egensinniga rockband som växte upp ur New Yorks konstnärsscen i 80-talets början.
Frontfiguren Michael Gira hade en extremt problematisk uppväxt. I tonåren flydde han till Europa, försörjde sig på att sälja droger och hann med flera fängelsevistelser. Till slut hamnade han i New York, nästlade in sig bland stadens underjordiska konstnärskretsar och blev kompis med Kim Gordon. Inspirerad av den mest extrema yttringen inom post-punken: no wave-scenen med band som DNA, Glenn Branca och Lydia Lunch, började han avreagera sig genom att göra avgrundsmörk noise-rock.
Den första inkarnationen av Swans föddes 1982 och hade en del likheter med samtida Sonic Youth som de turnerade tillsammans med. Men i rak motsats till Sonic Youth som snabbt fann sin melodiösa sida letade sig Swans längre och längre ner under jorden på jakt efter de mörkaste och märkligaste oljud människan hört.
Men en vändning kom i slutet av 80-talet: Sångerskan/keyboardisten Jarboe tog värvning i Swans och deras monotont depraverade noise-rock växte upp och fann nyanser. Plötsligt rymde musiken melodier, klanger, harmonier och dynamik som aldrig förr. Allt kulminerade på dubbelalbumet "Soundtracks for the blind" från 1996, i mitt tycke en av världshistoriens bästa, mest sinnesutvidgande noise-rock-skivor. Sen försvann de.
Nu har de återuppstått! Michael Gira, som efter splittringen bland annat gjort mer finstämd och lågmäld musik med Angels of Light, har utlovat en ny Swans-skiva till hösten följt av en turné. Ett datum på våra breddgrader hade gjort min masochistiska julafton!
lyssna/kolla:
Swans - Beautiful child (live)
Kort Swans-dokumentär från 1996
Yeasayer? YEAH!
Förväntningarna har inte varit låga på Yeasayers andra skiva "Odd blood". Redan när den läckte ut på nätet i slutet av förra året utnämndes den av somliga till 2010 års bästa skiva.
Det kan verka lite förhastat att säga något sådant innan 2010 ens har börjat. Men med februarisnön utanför fönstret och en fysisk "Odd blood" i handen kan jag konstatera att det ska under och mirakel till om inte Yeasayer hamnar högt på min årslista.
Jämfört med debuten "All hour cymbals" är det rakare rör som gäller. Flumrocken är bortspolad och ersatt med dansant 80-tals-pop och frågan är om inte det här rentav passar Brooklyn-bandet bättre. De känns fortfarande väldigt egna men på "Odd blood" ligger det nära till hans att jämföra med TV on the Radio, Hot Chip eller Animal Collective som på liknande sätt blandar klistriga poprefränger med skruvade klipp-och-klistra-arrangemang.
Undantaget malplacerat arty öppningen "The Children", är varje låt en potentiell hit. Varje refräng sitter som en keps, från "Ambling alp" till "O.N.E." till "Mondegreen".
Februari 2010. Charlotte Kalla och Björn Ferry var inte enda glädjeämnet.
lyssna/kolla:
Yeasayer - Ambling alp
final muzak gillar: Lush
Ärligt talat: När lyssnade du senast på Lush? Förmodligen är det allt för länge sedan.
Det brittiska 90-tals-bandet, vars karriär fick ett plötsligt och tragiskt slut när trummisen Chris Acland helt oväntat hängde sig i föräldrahemmet 1996, var trots allt ett av de mest framgångsrika shoegaze-banden (ej bland recensenter dock). Såhär i efterhand har de hamnat i skymundan av genrens giganter.
Nej, de var inte lika bra på det där med effektpedalar som My bloody Valentine. Däremot hade de melodierna. De hade två starka låtskrivare i Miki Berenyi och Emma Anderson som levererade perfekta popmelodier. Lush blev den felande länken mellan shoegaze, dreampop och britpop och hade egentligen mer gemensamt med band som Sundays och Heavenly.
Någon återförening är inte heller att vänta: Frontfiguren Miki Berenyi är numera tvåbarnsmamma med ett helt vanligt kontorsjobb. Kanske lika bra det, högst osannolikt att de hade levererat något i klass med låtarna här nedan:
Lush - De Luxe
Lush - Nothing natural
Lush - Hypocrite
Lush - Ladykillers
final muzak gillar: Moon Duo
Moon Duo har funnits i blott ett år och består av Wooden Shjips-gitarristen Ripley Johnson och hans flickvän Sanae Yamada. De gör skramlig, starkt alternativt 70-tals-doftande musik som för tankarna till såväl det klassiska krautrock-bandet Neu! som japanska psych-rock-legenderna Les Rallizes Dénudes.
Det handlar om suggestiva låtar, så utdragna att nyligen utkomna debutskivan "Escape" endast rymmer fyra spår. Långa instrumentala partier samsas med dov ödesmättad sång under lager på lager av distade gitarrer. Enkla melodier och monotona rytmer under svårgenomträngliga väggar av vit brus. Såväl skotittare som kraut-nostalgiker gör klokt i att kolla upp Moon Duo!
Moon Duo på myspace
Bra band på X...
I dagarna kommer fjorårets stora (och välfötjänta) indie-hype The xx till Sverige. Men vet ni vad? Det finns faktiskt fler bra band som börjar på X! En hel radda minsann! Här kommer tre fina eXempel:
Xiu Xiu
Någon beskrev en gång Xiu Xiu som ett Joy Division som blir misshandlat av sina föräldrar. Det är faktiskt en ganska talande beskrivning. Annars skulle man kunna säga att Xiu Xiu någonstans mitt emellan Bright Eyes och Nine Inch Nails blandar akustiskt, introvert svårmod med primalskrikande självexorcism. Och att de är förbaskat bra!
lyssna/kolla:
Xiu Xiu - Clowne towne (live)
Xinlisupreme
Japanska noise-arna Xinlisupreme beskrivs ibland som en korsning mellan My bloody Valentine och Merzbow. Deras "Tomorrow never comes" från 2002 är en snygg, fascinerande blandning av shoegaze-gitarrer, trummaskiner, vitt oljud, brus och reverb i mängder. Ett måste för alla effektpedalsdyrkare! Men var är de nu?
lyssna/kolla:
Xinlisupreme - Kyoro
Xymox
Goth-legenderna Clan of Xymox kortade tillfälligt ner sitt namn till Xymox och gjorde glättig, storslagen synthpop av finaste märke på "Twist of shadows". Det är musik som omöjligt kan misstas för att vara från någon epok i musikhistorien än 80-talets slut. Högst rekommenderad till de fans av tidiga Human League och OMD som inte räds lite svulst.
lyssna/kolla:
Xymox - Obsession
Xiu Xiu
Någon beskrev en gång Xiu Xiu som ett Joy Division som blir misshandlat av sina föräldrar. Det är faktiskt en ganska talande beskrivning. Annars skulle man kunna säga att Xiu Xiu någonstans mitt emellan Bright Eyes och Nine Inch Nails blandar akustiskt, introvert svårmod med primalskrikande självexorcism. Och att de är förbaskat bra!
lyssna/kolla:
Xiu Xiu - Clowne towne (live)
Xinlisupreme
Japanska noise-arna Xinlisupreme beskrivs ibland som en korsning mellan My bloody Valentine och Merzbow. Deras "Tomorrow never comes" från 2002 är en snygg, fascinerande blandning av shoegaze-gitarrer, trummaskiner, vitt oljud, brus och reverb i mängder. Ett måste för alla effektpedalsdyrkare! Men var är de nu?
lyssna/kolla:
Xinlisupreme - Kyoro
Xymox
Goth-legenderna Clan of Xymox kortade tillfälligt ner sitt namn till Xymox och gjorde glättig, storslagen synthpop av finaste märke på "Twist of shadows". Det är musik som omöjligt kan misstas för att vara från någon epok i musikhistorien än 80-talets slut. Högst rekommenderad till de fans av tidiga Human League och OMD som inte räds lite svulst.
lyssna/kolla:
Xymox - Obsession
Ulver
Låt dig inte avskräckas av det faktum att norska Ulver började som ett black metal-band. Den musik de gör idag ligger väldigt långt ifrån någon form av metal överhuvudtaget. Faktum är att senaste skivan "Shadows of the sun" är så lugn och tillbakalutad att Sigur Rós är grindcore i jämförelse.
Efter att Ulver hade nått framgång som en av black metal-genrens stora innovatörer med "Nattens Madrigal" år 1996 gjorde de vad som mycket väl kan vara musikhistoriens mest bisarra, vågade och oväntade helomvändning. De började göra ambient/electronica istället!
Sedan dess har den stillsamma elektroniska musiken varit den norska trions huvudsakliga hemvist även om de har fortsatt pendla friskt mellan genrer och gett sig på neo-prog, postrock, filmsoundtracks med mera. De har samarbetat med jazz-saxofonister, moderna kompositörer och den oförutsägbara naturen har blivit deras kännetecken.
Det enda man i förväg kan vara säker på när det kommer ny Ulver-musik är att den kommer att vara gjord på stort allvar. Diskografin har sådan spännvidd att det förmodligen är omöjligt att gilla allt. Men Coil-inspirerade electronica-experimentet "Perdition city" från 2000 är fantastiskt!
På en punkt har de dock varit konsekventa: De har inte spelat live sedan de var ett black metal-band. Fram till alldeles nyligen. Häromåret gjorde Ulver sin första live-spelning på 15(!) år i Trondheim (frontade av en väldigt nervös Kristoffer Rygg). Nu är de ute på turné och i början av februari kommer de att göra sina första Sverige-spelningar någonsin (i Malmö respektive Stockholm). Det är alltså läge att boka in den 4:e februari på KB redan nu!
lyssna/kolla:
Ulver - Little blue bird (live 2009)
final muzak gillar: Zola Jesus
För ett tag sen utnämnde jag de brittiska ynglingarna i The xx till årets nykomlingar. När jag nu lyssnar på Zola Jesus debutskiva "The Spoils" inser jag att det kan ha varit förhastat. Blott 20 år gamla Zola Jesus, eller Nika Roza Danilova som hon egentligen heter, sjunger med en röst någonstans mellan P J Harvey och Diamanda Galas till enkla, metalliskt klingande trummaskiner och analoga synthar som för tankarna till Suicide. Det är diffus och stämningsfull musik med hårt utpräglad DIY-estetik och mörk, gotisk atmosfär à Bauhaus eller Siouxsie & the Banshees. "The Spoils" är som gjord för de allra skummaste hamnkvarteren framåt småtimmarna. Lyssna på (och kolla in den väldigt snygga lågbudgetvideon!) till "Clay bodies" härnedan.
lyssna/kolla:
Zola Jesus - Clay bodies
Zola Jesus på myspace
final muzak gillar: The xx
Wavves, The Pains of being Pure at Heart och Grizzly Bear får ursäkta. Det unga hypade band som imponerat mest på mig i år är The xx: Fyra britter knappt torra bakom öronen och uppvuxna på den något udda kombinationen post-punk och modern r'n'b. Musiken på debutalbumet "XX" är sparsmakad och gjord med enkla medel. Låtarna bygger på minimala gitarrslingor, analoga keyboards och en trummaskin. Ibland går tankarna till The Cures tidiga 80-tal med en väsentlig skillnad: The xx är betydligt snällare.
En del av storheten i "XX" ligger i de brittiska ynglingarnas känsla för popmelodier. En annan ligger i det faktum att bandet använder både manlig och kvinnlig sång och dessutom har den goda smaken att låta varje låt mynna ut i en duett. Framför allt vokalissan Romy imponerar med en betydligt starkare röst än vi är vana vid när det gäller små indie-debutanter. Efter all brötig lo-fi som hypen kring Wavves och No Age gett oss påminner The xx återigen om den inneboende kraften i en enkel poplåt med spår som "Heart skipped a beat", "Crystalised" och "Basic space". De här kidsen har framtiden för sina fötter!
lyssna/kolla:
The xx - Crystalised
Les Rallizes Denudés
Grejen med experimentiell musik från forna decennier är att den inte alltid åldras med värdighet. Att japanska noiserock-pijonärerna Les Rallizes Denudés har åldrats så väl kan ha att göra med att de egentligen gjorde ganska ordinära rocklåtar. Men i varje låt tryckte de in explosioner av bländande vitt oljud som får My bloody Valentine att låta barnkammare. Och den här grejen gjorde de redan 1967.
Under hela sin långa existens (de upplöstes inte förrän 1997) förblev Les Rallizes Denudés en obskyritet även hemma i Japan. Tack vare en "hype" från musikjournalisten Julian Cope har de fått erkännande på senare år. Med all sannolikhet beror det också på myten de byggde kring sig själva: Godspeed you! black emperor framstår som sell-outs i jämförelse.
Under hela karriären gjorde de inga studioinspelningar helt enkelt för att sångaren/gitarristen Takashi Mizutani inte tyckte att studiomiljön gjorde rättvisa åt hans röst. Bandmedlemmarna hade också kopplingar till extremvänstern och förmodligen kommer bandet alltid vara mest känt för att första basisten Moriaki Wakabayashi deltog i en RAF-ledd flygplanskapning 1970.
Musikaliskt kan de beskrivas som en mer extrem version av Velvet Underground. De gjorde sig ett ryckte med sina sporadiska live-spelningar som framfördes i motljus. En lång rad live-inspelningar, såväl officiella som bootlegs, cirkulerar på internet och den nyfikne rekommenderas leta reda på "Heavier than a death In the family", en inspelning från 1977 (var den är inspelad är det ingen som vet) som bland annat innehåller "hit-låten" "Night of the Assassins".
lyssna/kolla:
Les Rallizes Denudés - Night of the Assassins
final muzak gillar: OOIOO
När Boredoms blandade krautrock med oväsen på "Super ae" gick de från att ha varit en (väldigt rolig) parentes till ungefär det mest geniala som kommit från Japan jämte Hello Kitty-brödrosten. Tyvärr verkar Boredoms ha tröttnat på triviala ting som skivsläpp och nöjer sig med att spela live med bisarra mängder trummisar med jämna mellanrum.
Glädjande nog ger deras trummis/gitarrist/sångerska Yoshimi fortfarande ut skivor med sitt sidoprojekt OOIOO. På årets "Armonico Hewa" lånar de tidsmaskinen från Dead can Dance och hemsöker 70-talets Berlin där de polar med Faust och Neu! De åker dock inte raka vägen utan tar en sväng förbi Amazonas regnskogar och plockar upp exotiska rytmer på vägen. Det är en fascinerande resa utförd med lika mycket "musiker-duktighet" som punkattityd.
lyssna/kolla:
OOIOO - SOL
OOIOO - Be sure to loop (från 2000)