Coil - The Ape of Naples

Coil

Igår nåddes vi av den tragiska nyheten om Peter "Sleazy" Cristophersons bortgång. "Sleazy" var en av industri-genrens stora ikoner. Han ingick i orginaluppsättningen av Throbbing Gristle som skapade hela genren. Men vad som är än mer viktigt är att han tillsammans med John Balance, bildade Coil.

När Throbbing Gristle dök i slutet av 70-talet ville de provocera och skrika högre än alla andra. Ibland är det precis vad som behövs men milt sagt har inte allt i deras jättelika låtkatalog åldrats med värdighet.

Coil
hade högre ambitioner än så. De visade vilka oanade möjligheter som fanns med det nya regelverk som Throbbing Gristle uppfunnit. Coil byggde på subtila detaljer snarare än konfrontationer. Inte sällan vävde de in alltsamman i obegripliga koncept vilket kan ha gjort duon till det mest pretentiösa bandet sedan Magma.

Med tiden kom de att närma sig såväl ambient som modern dansmusik på sitt eget mycket speciella vis och en del av deras omfattande output har mycket gemensamt med Aphex Twin och kan gå för Intelligent Dance Music. De var ett av Trent Reznors stora favoritband (Nine Inch Nails-farbrorn har t.o.m. döpt sitt nya band How to destroy angels efter Coils första singel).

Coil

Något som gör Coil helt unika är det faktum att de gav ut sin bästa musik postumt. "The Ape of Naples" gavs ut några månader efter John Balances död år 2004. Det är en otäck skiva. Texterna, de mörka stämningarna, precis allting förebrådar ond bråd död till den grad att man undrar om herr Balances tragiska bortgång verkligen var en olycka.

John Balance
var vid den här tiden djupt nergången i psykisk ohälsa och missbruk. Men det här är något helt annat än kåkfararen Dan Treacys tragiska fyllekonserter med sitt "nya" Television Personalities. "The Ape of Naples"-John är en ärrad man som sjunger så vackert han bara kan och vädjar om förlåtelse i "Cold cell". Som får "The tattooed man" att låta som världens kanske sorgligaste kärlekssång.

Här finns inget av den konfrontation eller de oljudskaskader man så ofta förknippar med benämningen industri. Allt är avskalat och skört. "Riktiga" instrument: trumpeter, dragspel, xylofoner sveper förbi sida vid sida med "Sleazy" Cristophersons abstrakta ljudbyggen.

Nu har även "Sleazy" dött, endast 55 år gammal. Tyvärr kanske inte jätteoväntat då vi inte finner många renlevnadsmän bland industrins pijonärer. Farväl och tack för allt! Rest in Sleaze!





Belle & Sebastian - Write about love

Belle & Sebastian

Trots att indiepop förmodligen är det som jag lyssnat mest på under mitt vuxna liv så kom genren faktiskt in sent i mitt liv. När jag växte upp tyckte jag att det, jämte Björk, var goth- och synth-musik som var grejen. En eftermiddag när jag var i full färd med att öva mig på att slå ut med armarna lika fräckt som Andrew Eldritch gör i Sisters-videon "Lucretia my reflection" hemma i pojkrummet, damp ett packet ner på hallmattan.

Det var ett kuvert som innehöll Belle & Sebastians då nyutkomna "The boy with the arab strap". En present från tidningen pop# som jag prenumerade på av två anledningar: 1. De var de enda som tog det här med popmusik på ordentligt allvar 2. De skrev faktiskt en hel del om Björk. Ibland till och med om Einstürzende Neubauten.

Jag satte "The boy with the arab strap" i cd-spelaren. Först tyckte jag det lät mesigt och tråkigt men när jag kom till åttonde låten "Dirty dream #2" hände något. Man kan säga att det var vid det tillfället som jag upptäckte den inneboende kraften i en enkel poplåt.

Sedan dess har Belle & Sebastian alltid funnits vid min sida. De har aldrig varit mitt största favoritband men de var inkörsporten till en ny värld som var skör, vacker och helt gigantisk i sin omfattning (till skillnad från gothernas värld som började med Bauhaus och slutade med Sisters). Därför har jag alltid stått i tacksamhetsskuld till B & S.

Efter ett uppehåll på fyra år är Belle tillbaka med "Write about love". Att lyssna på den känns som att återse en kär gammal vän och upptäcka att personen ifråga inte alls har förändrats.

Efter de mer eller mindre lyckade bredbenta experiment som föregick uppehållet, har Belle & Sebastian hittat hem! Det räcker med att bläddra i konvulutet med bilder på ett perfekt indie-par som läser Keats och Yeats för att slungas tillbaka till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper.

Allt låter helt rätt. När Stuart Murdochs röst först gör entré två minuter in i "I didn't see it coming". När call- and response-körerna kommer in på precis rätt ställe i "Come on sister". 60-tals-orgeln i "I'm not living in the real world". Ja, de får det till och med att låta helt rätt när de bjuder in myspys-fröken Norah Jones för duett i "Little Lou, ugly Jack, prophet John".

Jag lyssnar på "Write about love" på vägen till jobbet en grådisig måndagsmorgon. Jag minns när jag satt på bussen på väg till mönstringen och lyssnade på "Tigermilk" i freestylen och bara längtade därifrån. Känslan kommer smygande tillbaka. Men det handlar inte om nostalgi. Det handlar om att vissa saker är bestående.



Blood Axis - Born again

Blood Axis''

Musikern/journalisten/författaren Michael Moynihan gav 1995 ut "The gospel of inhumanity" under sitt alias Blood Axis. Skivan har kommit att betraktas som en milstople i neofolk/post-industri-genren trots att den i mitt tycke låter ganska platt och daterad.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Herr Moynihan har ägnat en stor del tiden åt att färdigställa sitt mest kända verk:
Boken "Lords of Chaos". Det är först i år, drygt 15 år efter "The gospel om inhumanity" som uppföljaren "Born again" sett dagens ljus.

Blood Axis

"Born again" är något helt annat än den plastiga industri-svulsten vi hörde senast. Blood Axis omfattar numer även Michael Moynihans fästmö, violinisten och sångerskan Annabel Lee. Musiken är till största delen akustisk och befinner sig i samma melankoliska, eftertänksamma sfär som Death in June med tydliga inslag av olika typer av folkmusik, bland annat keltisk sådan. Det här är precis så vackert, storslaget och inspirerat som dagens Death in June borde låta!



Xiu Xiu - Dear God, I hate myself



Xiu Xiu
kan vara förbaskat otäcka emellanåt. När Jamie Stewart inledningsvis bönfaller om att bli ihjälslagen för att därefter hylla choklad i "Chocolate makes you happy" vet man inte hur mycket som är allvarligt menat och hur mycket som bara är ett utslag av hans mörka, väldigt störda humor. Man vet aldrig var man har Jamie Stewart.

Eller rättare sagt: De som har följt Jamie Stewart och hans Xiu Xiu en tid vet precis var de har honom. Det är blandningen av Magnetic Fields-pop, industriellt Einstürzende Neubauten-skrammel och Jamies Stewarts slagverksarsenal, inlevelsefulla sång och texter om all världens elände, som Xiu Xiu har ägnat sig åt ända sedan debuten "Knife play" för 10 år sedan.

"Dear God, I hate myself" (typisk Xiu Xiu-titel) är en förbaskat bra Xiu Xiu-skiva! Inte riktigt på nivå med mästerverket "Fabulous muscles" men betydligt bättre än föregångaren "Women as lovers". Den redan Xiu Xiu-invigde kommer att älska den. Men den som inte förstod något efter "Knife play" blir nog knappast omvänd den här gången heller.




Ni har väl förresten inte missat att Xiu Xiu är på väg till våra breddgrader (i sällskap av inga mindre än Zola Jesus och Xiu Xiu-relaterade Former Ghosts!)


2010-11-05
- Malmö, Debaser
2010-11-06 - Stockholm, Debaser
2010-11-07 - Oslo, Cafe Mono
2010-11-08 - Köpenhamn, venue tba

Deerhunter - Halcyon digest

Deerhunter

Det må ha varit 2007 års "Cryptograms" som förde in Deerhunter i det allmäna indie-medvetandet. Enligt min mening var det först på uppföljaren "Microcastle" som de nådde fulländning. Genom att föra in en tidigare oanad känsla för melankoli och popmelodier i den egensinniga korsningen mellan shoegaze och ambient, gjorde de en av de bästa "moderna" shoegaze-skivor jag har hört.

På uppföljaren "Halcyon digest" får den nyfunna melodiösa sidan fullt spelrum. De drömska atmosfärerna och de svårtolkade texterna för ibland mina tankar till en tidig inkarnation av R.E.M. (anno "Murmur") och det är egentligen bara mangelpartiet i "Desire lines" (en tillfällighet att den delar titel med en av Lushs bästa låtar?) som ekar av Deerhunters oljudstinna förflutna.

"Memory boy"
, "Basement scene", "Fountain stairs", "Helicopter"...ja, även om man till en början saknar skramlet lite, framgår rätt snart vilken fantastisk samling låtar det handlar om! "Microcastle" var bara "början", det här är ett band som vi kommer att få leva länge med.



Zola Jesus - Stridulum II

Zola Jesus

Nika Roza Danilova (mer känd som Zola Jesus) är bara 21 år gammal men har redan en imponerande diskografi. Utöver fjolårets fullängdare "The Spoils" samt ett antal limiterade vinyl-singlar har hon gjort underverk tillsammans med Freddy Rupert och Xiu Xiu under namnet Former Ghosts.

I år har hon inte bara hunnit med att ta examen utan även gett ut ny musik på Stridulum II".
Efter första genomlyssningen var jag faktiskt lite besviken. Jag saknade lo fi-produktionen och industri-flirtandet som fick "The Spoils" att låta som P J Harvey och Suicides elaka kärleksbarn.

Men efter att ha levt med "Stridulum II" ett tag står det klart att det är det bästa som Zola Jesus hittills har gett oss! Här är det hennes röst som står i centrum. Musiken är mer avskalad och mer dramatisk på samma gång.

"Sea talk", som vi hörde i en brusig version på singeln "Tsar Bomba" häromåret återkommer i en ny fullständigt hjärtskärande vacker version. Bara den gör "Stridulum II" till en given investering. Kolla in videon nedan.


Ni har väl förresten inte missat att Zola Jesus är på väg till våra breddgrader (i sällskap av inga mindre än kompisarna Xiu Xiu och Former Ghosts!)

2010-11-05 - Malmö, Debaser
2010-11-06 - Stockholm, Debaser
2010-11-07 - Oslo, Cafe Mono
2010-11-08 - Köpenhamn, venue tba




Ihsahn - After

Ihsahn

Det är inte utan att man tycker lite synd om Ihsahn. Trots att norrbaggen sålde sin själ till den lede med horn för många år sedan. Karln är vid blott 34 års ålder, dömd att för all framtid betraktas som en före-detting.

Det beror på musiken han gjorde med Emperor, bandet som kom att definiera norsk black metal. Han var blott tonåring när "In the nightside eclipse" släpptes. Världen hade aldrig hört något liknande: Att lyssna på den känns som att bli attackerad av en flock vargar som skjuter arga, distade istappar ur sina gap.

"After" är Ihsahns tredje soloskiva. Det är betydligt lugnare än både Emperor och Peccatum (det fullständigt olyssningsbara über-pretto-bandet han ägnade sig åt efter Emperors upplösning). Bland annat har han nämnt Radiohead som en viktig inspirationskälla. Musiken har en hel del gemensamt med Tool och Neurosis.

Det mest anmärkningsvärda är att en saxofonist (Jørgen Munkeby från Shining) tillåts frijazza loss i fyra(!) av de åtta spåren. Det fungerar helt utomordentligt och får "After" att låta hård och experimentiell likväl som melodiös och storslagen. Rekommenderas bland annat om du gillar Neurosis (och inte räds lite prog-tendenser).


Front line assembly - Millennium‏

Front line assembly

Nej, jag gick faktiskt inte och såg Front line assembly när de spelade i min stad för några dagar sedan. Trots att de var ett av mina favoritband i de sena tonåren. Viktigaste anledningen till bortprioriteringen var att jag nyligen lagt en hutlös summa på en Prince-biljett och samvetet tillät inga fler kostsamma nostalgitripper i samma lönemånad. Dessutom såg jag Front line assembly för fyra år sedan och kan bara inte föreställa mig att det hänt något omvälvande i deras värld sedan dess.

Däremot fick vetskapen om Sverige-besöket mig att ännu en gång plocka fram mina gamla Front line assembly-skivor. De har varit verksamma i över 25 år. Numer återstår endast orginalmedlemen Bill Leeb och tre stycken 20 år yngre kompmusiker. De har alltid placerat sig någonstans mittemellan Front 242s dystra macho-uppumpade version av Kraftwerks robotpop och Skinny Puppys betydligt mer komplexa lager-på-lager ljudbyggen.

Jag kom ihåg "Caustic grip" och "Tactical neural implant" som deras mästerverk men till min förvåning var det roligast att återvända till "Millennium". Skivan orsakade tumult hos bandets mer konservativa synth-publik när den släpptes 1994. Plötsligt använde Front line assembly gitarrer! Hårda distade gitarrer i mängder. I låten "Victim of a criminal" har de dessutom tagit in en rappare!

Måhända drar du reflexmässigt öronen åt dig när det pratas om att blanda hårda dansrytmer med hårda gitarrer. Det var något som många av de tyngre synth-banden experimenterade med under 90-talet och resultaten var minst sagt varierande. Frågan är om inte Front line assembly lyckades allra bäst. Det är de slagkraftiga refrängerna i kombination med den mörka, apokalyptiska ljudbilden (som fortfarande låter riktigt fräck!) som gör det så angenämt att återvända till "Millennium".



Swans - My father will guide me up a rope to the sky‏

Swans

Swans
är tillbaka! Redan när "No words/no thoughts" manglar igång efter ett kort klockspelsintro står det klart. Vi är på bekant Swans-mark igen! Michael Gira har släppts loss sin inre djävul!

Men det finns märkbara skillnader mellan 2010 års Swans och den upplaga som Michael Gira la på is 1996. Sångerskan Jarboe, som var en viktig del av Swans 1987-1996, var inte ens inbjuden till återföreningen. Michael Gira har istället tagit in en "kändisgäst" i form av Devandra Banheart, vilket har fått somliga att gapa om sell-out. 

Det råder inga tvivel om att årets Swans är mindre konfronterande och mer lättillgängliga än någonsin. Michael Gira har vävt in den melodiösa sida han fann i Angels of Light (projektet som han huvudsakligen har ägnat sig åt sedan Swans upplösning). Inget låter lika avgrundsmörkt eller suggestivt som "The helpless child", inga texter är i närheten av lika bittra och självföraktande som "Failure". Mindfuck-nivån når kulmen när Devandra sjunger duett med Giras tre-åriga dotter i en låt som heter "You fucking people make me sick".

Men det är absolut inte tal om någon sell-out! Michael Gira fyller snart 60 och det vore rätt patetiskt om man fortfarande vrålade "nobody rapes you like a cop in jail". Snarare handlar det om mognad. Låtmaterialet är mycket starkt och "My father will guide me up a rope to the sky" kan visa sig vara en av Swans bästa skivor någonsin! Det är tungt, storslaget och ironibefriat från början till slut. PM Jönsson skriver i sin Sonic-recension att det är så här Grinderman egentligen borde låta och han har en poäng!

Swans
påbörjar en återföreningsturné i höst. Det ryktas om att de kommer att befinna sig på skandinavisk mark till våren. Om det är sant behöver jag inga fler julklappar!



Sehnsucht - Wüste

Sehnsucht

Norske Maniac (eller Sven Erik Kristiansen som hans mamma kallar honom) var en gång i tiden sångare i det ökända, legendariska black-metal-bandet Mayhem. Måhända ser han numera ut som Billy Idol men sedan han lämnade satansrocken och dålighetslivet bakom sig har experimentiell musik inom industri-sfären varit hans huvudsakliga hemvist.

Nya Sehnsucht är mycket skum musik även för att komma från musikvärldens dunklaste vrår. Vid sin sida har Maniac bland annat fästmön Vivian Slaugheter (från japanska black metal-bandet Gallhammer) och Andrew Lilies (från industri-pijonärerna Nurse with Wound).

Maniac är ett stort fan av Current 93 och tanken bakom Sehnsucht verkar ha varit att blanda den suggestiva stämningen hos Current 93 med experimentlustan hos Nurse with Wound och lite black metal-estetik. Det funkar sådär. Med all respekt för hur egensinnigt det är så låter det ganska amatörmässigt trots att så erfarna namn varit involverade.

Det finns dock två riktigt lyckade spår: Covern på Dwight Yoakims(!) "South of Cinciatti" som avviker rejält från resten och lätt hade platsat på en Nick Cave-skiva. Och den elva minuter långa "Hanging in English garden" som låter precis så suggestiv, mörk och gastkramande elak som Maniac hade tänkt sig att hela skivan skulle bli.



Skinny Puppy - Vivisect VI

Skinny Puppy

Det är svårt att välja en favorit i Skinny Puppy-diskografin. Under perioden 1988 - 1991 var de praktiskt taget felfria. De hade hittat sin melodiösa sida och balanserade på gränsen mellan avgrundsmörkt, svårgenomträngligt kaos och vackra, sköra melodier. Det var långt innan en förvirrad Nivek Ogre försökte göra om sitt band till ett nytt Nine Inch Nails i hopp om att sälja fler skivor (för att finansiera sitt ökande drogintag).

Alla deras mest fantastiska låtar ("Worlock", "Grave wisdom", "The Killing game") härrör från den här perioden. Liksom den ultimata Skinny Puppy-skivan: 1988 års "Vivisect IV". Swans, Sunn O))) och Ulver i all ära men fortfarande har ingen musik skrämt skiten ur mig på samma sätt som Skinny Puppys "Vivisect IV". Jag måste fortfarande ha nattlampan tänd när jag lyssnar på den.

Aldrig har de framfört sitt djurrättsbudskap med större övertygelse än på "Vivisect IV". Nivek Ogre har sagt  att hans ursprungliga tanke med Skinny Puppy var att skildra verkligheten utifrån "en hunds perspektiv". Här tar de snarare laboratoriedjurens perspektiv. Allt låter stort, metalliskt, mörkt och skrämmande. Det är skivan som Djurens Rätt borde spela under sina demonstrationer.

Men Skinny Puppys styrka var som sagt kombinationen av kaos, oljud och sköra bräckliga melodier. På "Vivisect VI" är det små detaljer: de diskreta syntharna som smygs in i "Who's laughing now" eller den vackra melodin i "Harsh stone white", som gör att skivan fortfarande är så oerhört fascinerande 22 år efter att den släpptes.

 


Iggy & the Stooges - Raw power (deluxe edition)

Iggy & the Stooges

Istället för att skaffa sig en trivsam pensionärshobby, som att sitta på en bänk och mata änder, turnerar Iggy Pop land och rike runt tillsammans med sitt återförenade Stooges.

The Stooges har återförenats tidigare. Den här gången sker det under namnet Iggy & the Stooges vilket innebär att det främst kommer att spelas låtar från "Raw power". Deras sista skiva och den enda som gavs ut under namnet Iggy & the Stooges.

"Raw power" kom ut 1973 och det må ha tjatats om den till leda. Men dess betydelse kan inte underskattas. Det var den första punk-skivan. The Stooges var långt långt före sin tid. På "Raw power" la Stooges ner experimenterandet de hållit på med tidigare och satsade på raka rör. Precis vartenda ett av skivans åtta spår ("Search & destroy", "Gimmie danger" o.s.v.) är en fullträff.

I år har "Raw power" släppts på nytt i ett antal olika deluxe-förpackningar. Det finns en dubbel-cd som förutom orginalskivan rymmer en live-inspelning från 1973. Den är värd att införskaffas endast för live-skivan. Låtarna dras ut och trasas majestätiskt sönder i sina beståndsdelar. Iggy är i sitt esse och redan efter första låten är han i färd att börja slåss med en häcklare i publiken.

Iggy & the Stooges är en av huvudattraktionerna på årets Way Out West. Att döma av de youtube-klipp som florerar från årets tidigare spelningar är Iggy fortfarande i fin form. De övriga orginal-medlemmarna ser dock inte ut att vara dag yngre än 65.



Current 93 - Baalstorm, sing Omega‏

Current 93

Kanske var det en nära döden-upplevelse och en personlig konkurs som skulle till. David Tibet, som nyligen fyllde 50, tycks ha nått en ny kreativ höjdpunkt. Efter ett 2000-tal som började riktigt illa, har han gjort den kanske mest intressanta och utmanande musiken under hela Current 93s 28-åriga karriär.

På fjorårets "Aleph at Hallucinatory Mountain" fick han sina fans att sätta kaffet i vrångstrupen när han marinerade låtarna i tjutande elgitarrer (ett instrument som knappt förekommit tidigare på en Current 93-skiva) och mängder av feedback. Det märktes onekligen att han lyssnat mycket på Sunn O))) och resultatet var riktigt lyckat även om han kanske överdoserade lite på sin nyfunna fäbless.

Årets "Baalstorm, sing Omega" är ännu bättre. Det här är ännu en helomvänding för Current 93. Skeva pianon, akustiska gitarrer och spöklika synthar bygger långsamt upp mörka, suggestiva ljudkulisser till David Tibet som låter mer neurotisk och ödesmättad än någonsin när han levererar sina som vanligt väldigt svårtolkade texter.

Det här är en av de märkligaste skivor som Current 93 har gjort. Mitt enda klagomål är att jag saknar den "melodiösa" sidan. Det som har gjort mästerverk som "Earth covers earth" och "All the pretty little horses" så vackra att mina ögon tåras bara jag ser namnen i tryck.

 




LCD Soundsystem - This is happening‏

LCD Soundsystem

I början av 2000-talet blev LCD Soundsystem New Yorks coolaste katter tack vare singeln "Losing my edge". En låt som lite kortfattat handlar om att bli gammal men ändå försöka hålla "koll på läget".

James Murphy
hade då hankat sig fram nästan 15 år i underhållningsbranchen utan något erkännande. Han började som trummis i indie-bandet Pony. En kombination av dålig timing och ett antal dåliga karriärsbeslut (bland annat sägs han ha tackat nej till ett jobb som manusförfattare åt tv-serien Seinfeld) gjorde att genombrottet uteblev. Till slut fick han sova på en madrass i inspelningsstudion för att få tak över huvudet.

Med så kom LCD Soundsystem där James Murphy fann ett nytt sätt att kombinera dansmusik med rockmusik. Plötsligt var den nu lönnfeta 30-plusaren Murphy hippare än hippast och helt rätt i tiden när 00-talet förälskat sig i analoga synthar och jet-set-liv.


LCD Soundsystem

"This is happening"
är LCD Soundsystems bästa skiva. Att jag tycker så har förmodligen en del att göra med att jag endast dansar hemma och helst när ingen ser på för nu låter det mindre dansmusik om LCD Soundsystem.

Det är en ömsom mer melodiös, ömsom mer introvert grubblande James Murphy som vi möter. Skivans två bästa spår placerar sig i varsin ände av skalan: Den skojfriska singeln "Drunk girls" som utan vidare hade platsat på David Bowies "Let's dance" (eller på valfri "get psyched"-blandning). Och den suggestiva "Pow pow" där James Murphy rabblar obegripligheter och låter mer neurotisk än David Byrne innan allt kulminerar i en fantastisk urladdning.

LCD Soundsystem
är en av de spelningar jag ser mest fram emot under årets Way Out West. I synnerhet då jag missade när de skrämde slag på Orup-diggarna från Malmöfestivalens största scen för några år sedan.




The Hold Steady - Heaven is whenever‏

The Hold Steady

The Hold Steady
låter som en punkigare version av Bruce Springsteens 70-tal. Det säger en del om kvaliteten på deras litterära retro-rock att de fick sitt genombrott under en period när man helst skulle göra microbeats i sovrummet. De stack ut rejält på trendmedvetna Accelerator-festivalen 2007 och gjorde en av de bästa, mest energiska spelningar jag sett där.

Femte skivan "Heaven is whenever" kom ut i år och man känner onekligen igen sig. Största skillnaden är att de numera verkar skriva för arenor snarare än klubbar. Föregångaren "Stay positive" var en orgie i klockrena refränger och "Heaven is whenever" är nästan lika lyckad.

Mest glädjande är att det funkar som bäst när de provar nya grepp. Till exempel när de smyger in blåsinstrument och baktakts-verser i hardcore-nostalgiska "Barely breathing". Den som vanligt ambitiöse låtskrivaren Craig Finn, plockar dessutom lite charmpoäng på Pavement- och Heavenly-referenserna i "We can get together".



Baby Dee - Little window‏

Baby Dee

Jag har skrivit om Baby Dee ett antal gånger tidigare. Inget som den 57-årige transvestiten och ex-kantorn har gjort är dock i närheten av den vackra och rörande första soloskivan "Little window" från 2001.

Baby Dee
hade redan gjort sig ett namn som performance-artist (med androgyniteten som säljande gimmick) och harpist i Antony & the Johnsons. Med stöd från Antony själv och Current 93s David Tibet - en man med öga och öra för udda talanger (och som för övrigt har utnämnt "Little window" till en av sina all-time favoritskivor) - gjorde hon en soloskiva.

"Little window" är Baby Dee ensam med sitt piano (undantaget två korta instrumentala spår). Texterna är de mest personliga hon någon skrivit. En låt handlar om hennes då nyligen avlidne far, en annan om övergrepp som hon utsattes för som barn. Det är naket och avskalat och så påträngande att man bara orkar befatta sig med "Little window" i små doser. Men när den verkligen behövs räddar den liv.

Originalpressningen av "Little window" är sedan länge utgången. Tillsammans med Baby Dees andra skiva "Love's small song" är den återutgiven på dubbel-cdn "The Robin's tiny throat" på David Tibets bolag Durtro.




Portion Control - Violently alive‏

Portion Control

Det är på något sätt lite talande för dagens musikklimat att den hårdaste elektroniska musik jag hört i år är gjord av en nostalgiakt på två kulmagade 50-plus-are.

Brittiska Portion Control var aldrig ett av de mest välkända synth-banden. Icke desto mindre har de haft betydelse. Med hårda, primitiva rytmer och mullrande synthbasar la de grunden för den dystra, macho-uppumpade version av Kraftwerks robotpop som kom att förädlas av bland annat DAF och Front 242: EBM (Electronic Body Music), musikstilen som skulle eröva världens dansgolv (fast så blev det kanske inte riktigt).

Dessutom lär de matlagninsintresserade herrarna i Portion Control vara ensamma om att ha inkluderat ett moment i sin scenshow där de stekte pannkakor åt publiken(!)


Portion Control

Portion Control
var verksamma mellan 1980-87. I mitten av 2000-talet dök de plötsligt upp igen. En ny generation latex-posörer hade växt upp, åkt till Arvika och tyckte att gammal, primitiv EBM var grejen och genrens grundare ville självklart vara med och ha en bit av kakan.

"Violently alive"
är deras fjärde skiva sedan återföreningen. Det handlar om primitiv, minimal EBM utan några som helst överflödiga detaljer. Pulserande trummor, mullrande synthbasar, den genretypiska Jean Luc de Meyer-sången och diskreta synthar som spökar i bakgrunden. Och det är förbaskat bra!

Efter årets rätt ljumma come back-skiva från de lite yngre genrekamraterna Nitzer Ebb bevisar Portion Control med låtar som "Relapse", "Waste" och "Amnesia" att gammal må vara gammal men det är äldst som är äldst!

Portion Control på myspace

Anna von Hausswolff - Singing from the grave‏

Anna von Hausswolff

Jag hade redan sett henne live samt fått påpekat från många olika håll hur bra "Singing the grave" var innan jag hörde den. Ändå var det inget som kunde förbereda mig för vilken överväldigande känslostorm till debutskiva Anna Michaela Ebba Elektra von Hausswolff har gjort.

På något sätt känns det befriande att någon i Landet Lagom vågar vara så här pretentiös och ta i med så mycket hjärta och smärta. I synnerhet en ung debutant. Anna von Hausswolff har fog för sina pretentioner: Inte sällan går tankarna till en ung Kate Bush. "Pills" hade utan vidare platsat på "The Kick inside".

Lagom till att vi överdoserat Steso Songs har Sverige fått en ny hjältinna.

lyssna/kolla
:
Anna von Hausswolff - Track of time (live)

Liars - Sisterworld‏

Liars

Beach House
 och Local Natives i all ära men med tanke på hur ofarlig den musik som hypats av "de stora indiebloggarna" har låtit på sista tiden känns det oerhört befriande att springa på en skiva som Liars "Sisterworld". Så här mörk och skitig har "indierock" knappt låtit sedan Swans härjningar.

Somliga hävdar att "Sisterworld" är Liars svagaste skiva. De menar att det är första gången som de tre f.d. konstskole-eleverna inte bryter ny mark. Det mina vänner, är tokfel. Tvärtom är "Sisterworld" Liars första riktigt helgjutna skiva.

Liars
blev New Yorks coolaste katter med de två konceptskivorna "They were wrong so we drowned" och "Drum's not dead". Båda är fascinerande och skruvat avantgardiska skapelser men så här i efterhand är det väldigt sällan jag orkar lyssna på dem. När de sen följde upp med en ganska rak, självbetitlad post-punk-platta (så rakt det nu blir i Liars-sammanhang) kom det som en positiv överraskning att de även kunde leverera självklara rock-stänkare som "Plaster casts of everything". Men man saknade galenskaperna lite.

Sisterworld

"Sisterworld" provar Liars på allt som de gjort tidigare på en och samma gång. De levererar punk-rökare som "Scarecrows on a killer slant" och "The Overachievers" och de gör drone-iga avantgarde-stycken som "Proud evolution" och "Drip". Det anmärkningsvärda är att allt fungerar och de får skivan att kännas som en sammanhängande enhet med ett märkligt koncept som utspelar sig på de allra smutsigaste bakgatorna i deras nya hemstad Los Angeles.

"Sisterworld"
är inte bara Liars bästa skiva, så långt är det även en av årets bästa! Dessutom med ett fantastiskt snyggt omslag (se ovan).

Liars på myspace

Hot Chip - One life stand‏

Hot Chip

Det må ha varit "The Warning" som gjorde Hot Chip till ett av planetens mest hypade band 2006. Men riktigt bra blev de först två år senare på uppföljaren "Made in the dark", efter att alla trendkänsliga bloggare glömt bort dem.

Deras dansanta men intelligenta New Order-pop låg helt rätt i tiden när den dök upp mitt i ett årtionde som kärat ner sig i analoga synthar och jet-set-liv. Men på "Made in the dark" vidgade Hot Chip vyerna. De flirtade med modern dansmusik och gjorde blue eyed soul om vartannat. Plötsligt blev det uppenbart att de inte var någon dagslända.

Årets "One life stand" fortsätter på samma bana. Det är en slags temaskiva om manlig vänskap där Hot Chip visar sin eftertänksamma och sentimentala sida. Med låtar som vackra kärleksförklaringen "Brothers", underfundiga "Alley cats" och det dansrökiga titelspåret är det bara att konstatera att de ännu en gång har lyckats.

lyssna/kolla
:
Hot Chip - One life stand

Tidigare inlägg
hits