The Dirtbombs - Ultraglide in black
The Dirtbombs kommer från Detroit och spelar garagerock liksom White Stripes. Men det finns stora skillander mellan de båda: För att kompensera mot att frontfiguren Mick Collins förra band The Gories, precis som White Stripes, saknade basist har The Dirtbombs tagit in två basister (varav en in absurdum distad fuzz-bass) och två trummisar i sättningen. Allt för att låta så smutsigt som möjligt.
Jag har tidigare haft lite svårt att ta till mig The Dirtbombs i fullängdsformatet. Det blir liksom lätt så med den här typen av brötig, oborstad och överenergisk garagerock: I mindre doser kan det Dirtbombs vara en helt fantastisk och underhållande adrenalinförbrännare med låtar som "I'm through with white girls" men ett helt album blir aningen ansträngande och enformigt. Ungefär som den högljudda killen på festen.
Efter att ha tillbringat lite tid med deras mycket intressanta coverskiva "Ultraglide in black" från 2001 kan jag konstatera att det inte bara är det bästa jag hört med The Dirtbombs. Utan faktiskt även en skiva som håller för att sträcklyssas. 13 soul- och funkklassiker från 60- och 70-talet har stuvats om enligt Detroit-traditionen. Låtar som Stevie Wonders "Living for the city" och Curtis Mayfields "Kung fu" fråntas all komplexitet och blir högenergisk, smutsig garagerock där Mick Collins gitarr agerar såväl stråkar som pianon. Det är en mycket kompetent samling covers gjord med stor respekt för originalen trots att slutresultaten ligger långt därifrån. Och i den ultrasvängiga gitarrlösa(!) tolkningen av Thin Lizzys "Ode to a black man" får vi prov på fuzz-basens makt!
The Dirtbombs på myspace
The Dirtbombs - Underdog (live)
The Dirtbombs - Ode to a black man (live)
The Pains of being Pure at Heart
i SVTs hårdrocksnatt för några år sedan, fick vi följa vardagslivet för medlemmarna i bandet Nifelheim. de tycker att hårdrock är världens bästa uppfinning och älskar Iron Maiden över allt annat på Jorden. alla val i livet från jobbsökande till bilbyte, görs utifrån premissen att det ska vara så "hårdrock" som möjligt.
New York-baserad The Pains of being Pure at Heart verkar ha samma förhållande till indiepop. debutskivan "The Pains of being Pure at Heart" är inget annat än en skamlös hyllning av 80-talets indie-storheter: här samsas Smiths-jangle med varma gitarrmattor à Jesus & Mary Chain och My bloody Valentine-stök. långt bak i ljudbilden ligger en dov Robert Wratten-lik stämma som ibland övergår i en nervighet som känns igen från The Pastels. efter att ha lyssnat i 30 sekunder har man räknat ut hur bandmedlemmarna ser ut: just det, snedlugg, glasögon och tygskor var det ja.
det ligger nära till hands att referera till briljanta Asobi Seksu, som också hämtar all inspiration från ett svunnet indie-80-tal (shoegaze möter jangle). The Pains of being Pure at Heart låter dock betydligt mer amatörmässiga och har dragit DIY-estetiken rätt många steg längre. och när de är som bäst (som i "Young adult friction" eller "A teenager in love") så är de faktiskt nästan i klass med något av de band som jag tidigare räknat upp och som medlemmarna i The Pains of being Pure at Heart uppenbarligen älskar. ni som fortfarande väntar på My bloody Valentines come-back-skiva och ännu inte kommit över Sarah Records uppbrott har mycket att hämta här.
The Pains of being Pure at Heart på Myspace
The Pains of being Pure at Heart - "Everything with you"
...kort-kort om Grammisgalan:
årets bästa:
Att Anna Ternheim fick två priser (bästa kvinnliga och bästa album). Mest för att det var välförtjänt men också för att hon blev väldigt glad.
årets frågetecken:
Varför varför inget till Lykke Li?
årets varför?:
Kleerup. Något överskattad kanske.
årets roliga framträdande:
Timo Räisänens duett med In Flames. Gränsöverskridande och skojfriskt värre.
årets snyftare:
Avskedet till Esbjörn Svensson. Mycket fint och värdigt.
årets jag-måste-gå-och-kräkas:
Pojkbandet i slutet.