Experimental Dental School
för inte alls värst länge sen stiftade jag min första bekantskap med noise-pop-duon Experimental Dental School och man skulle kunna tala om kärlek vid första ögonkastet. eller rättare sagt vid första provlyssningen. bara någon minut in i inledande titelspåret på deras nyligen släppta fullängdare "Jane Doe loves me" hade de mig på kroken. det är musik i stil med bland andra Deerhoof och The Mae Shi. det som ofta kallas noise-pop eller prog-pop, där söta popmelodier möter taggtrådsgitarrer, tempoväxlingar och tvära kast. skillnaden är att Experimental Dental School (som fram till alldeles nyligen var en trio) handlar lite mer om teknisk skicklighet. de trycker in fler musikaliska duktigheter i sina bångstyriga låtar (titta exempelvis på youtube-klippet "King Cobra" bland länkarna nedan). men det går aldrig överstyr och det blir aldrig "duktigheter för duktigheternas skull". Experimental Dental School är sorgligt förbisedda och "Jane Doe loves me" är en av 2008 års höjdpunkter so far. klart som sojakorvspad!
lyssna/kolla:
Experimental Dental Schools myspace
King Cobra
Lord's lap
The Mae Shi - HLLYH
The Mae Shi skulle kunna beskrivas som en korsning mellan Deerhoof och Animal Collective. Med skillnaden att de har för vana att varva sin skruvade noise-pop med ännu mer skruvade experiment, som hämtade från Melt Banana eller Boredoms laboratorium: Utflippade à capella-nummer och en-minuters-låtar med trummaskiner som löper amok. Det är också The Mae Shis svaghet. De har känsla för popmelodier och vet hur man klär in dem i distade taggtrådsgitarrer på bästa Deerhoof-vis. Men när de går loss på experiment av det slag som tidigare nämnda Boredoms eller Melt Banana är virtuoser på, låter de mest bara ansträngda och tokroliga.
"HLLYH" börjar hur galet bra som helt med sju fantastiska pollenberusade, bångstyriga distade popstänkare. Den absoluta höjdpunkten nås i fantastiska singeln "Run to your grave". Sen får de för sig att göra ett tio minuter långt vedervärdigt "remix-medley" med klipp från skivans samtliga spår och studentspex-känslan blir påtaglig. Hade de fortsatt i stil med skivans första sju spår hade "HLLYH" varit snudd på en given fempoängare och ett noisepop-mästerverk i klass med någon av Deerhoofs senare skivor men tokroligheterna drar ner slutbetyget till en svag fyra. Men missa dem för allt i världen inte på Way Out West (och tänkte på stackare som Yours Truly som inte har möjlighet att åka dit, när ni ändå är där).
lyssna/kolla:
The Sundays
År 1990 förutspådde den alternativa musikpressen i Storbrittanien med NME och Sounds i spetsen att The Sundays skulle bli världens största band. Nu blev det inte riktigt så men när man idag lyssnar på deras fantastiska debutalbum "Reading, writing and arithmetic" från 1990 låter de onekligen som ett band med framtiden för sina fötter.
The Sundays kombinerade melodiös jangle-pop med dreampop på ett sätt som aldrig hade hörts förr. De utmärktes främst av Harriet Wheelers fantastiska röst någonstans mellan Björk och Dolores O'Riordan och varenda låt på "Reading, writing and arithmetic" sitter som rosa tuggummi under Converse-skorna. Det är som om The Smiths hade gjort en hel skiva i stil med "Reel around the fountain". Eller som om Sugarcubes hade spelat in tio låtar i stil med "Birthday" (och gett Björk lite valium). Det är musik att kramas till i stora tröjor eller att lyssna på när man ligger på en stor gräsmatta och blickar upp mot molnen en solig vårdag. Jag har också svårt att tänka mig ett mer passande bandnamn då The Sundays musik aldrig är mer lämplig än en lat, lätt bakfull söndagförmiddag med solsken utanför fönstret.
Förmodligen var medlemmarna i The Sundays alldeles för blygsamma och "vanliga" för att bli rockstjärnor. De var människor som helst höll sig i bakgrunden och nöjde sig med att drömma om en artistkarriär och när de plötsligt fick stå i centrum trivdes de inte med all oväntad uppmärksamhet som "Reading, writing and artithmetic" gav dem. Efter två betydligt mindre framgångsrika skivor splittrades Sundays och alla medlemmarna valde att lägga av med musiken helt och hållet. Hursom är "Reading, writing and arithmetic" en bortglömd pärla som inte bör missas när man summerar höjdpunkterna inom 90-talets indie.
lyssna/kolla:
Here's where the story ends (från "Reading, writing...")
Goodbye (från andra skivan "Blind")
2008 - andra kvartalsrapporten...
final muzaks kramgoa låtar (hugfriendly songs) the 2008-edition volym 2:
+ The Last Shadow Puppets - I don't like you anymore
vem hade trott att den där pojkspolingen från Arctic Monkeys skulle komma att författa såhär fullständigt lysande Scott Walker-pop år 2008?
+ The Hold Steady - Joke about Jamaica
så otroligt catchy och medryckande att det bara inte går att sitta still, de mörka undertonerna till trots. Hold Steady som levererade årets bredbenta rock år 2006, har lyckats överträffa sig själva.
+ Xiu Xiu - Master of the Bump
en våt dröm för alla som gillar både noise-pop och självömkande singer/songwriters. Bright Eyes möter Einstürzende Neubauten?
+ Tiamat - Will they come?
en gång i tiden (när jag var ung och goth) tyckte jag att Tiamat var Sveriges bästa band. plötsligt blir jag påmind om varför.
+ Niccokick - Whatever happens I'll love you
årets allra vackraste banala kärlekssång är författad av popgeniet Andreas Söderlund.
Khanate
Solomon Burkes Malmö-spelning började väldigt bra med fyra fantastiska låtar från "Don't give up on me" och två från "Nashville". hade han slutat efter det hade jag gått hem studsandes på små moln med ett fånigt leende på läpparna. tyvärr gick något fel ungefär halvvägs in i konserten: den excentriske gamle soulsångarens förvandlades till en käck lekfarbror. efter att Solomon Burke av någon obegriplig anledning avslutat med ett hiskeligt utdraget allsångs-medley och samtidigt talat om för oss vilken fantastiskt underbar publik vi är ett oändligt antal gånger känner jag mest av allt ett starkt behov att tvätta bort den ansträngda käckheten med den mest morbida och människoföraktande musik jag kan hitta hemma i skivhyllan. valet föll på Khanate och skivan "Things viral" från 2003.
de nu upplösta Khanate spelade drone-doom-metal i stil med Sunn O))) och Earth. de hade som mål att göra världens mörkaste musik. att föra drone-doom-metal-genrens redan kompakta mörker till ännu djupare avgrunder. i mitt tycke var de också betydligt intressantare än något överskattade Sunn O))) (vars spelning på Inkonst i Malmö 2005 förvisso är något av det mest udda och fascinerande jag sett i konsertväg), med vilka de delade sångaren och gitarristen Stephen O' Malley. det är långsamt, monotont och abstrakt. mörkt och skrämmande men samtidigt så suggestivt och spännande att jag inte förmår stänga av. ett utomordentligt sätt att hålla Ernst Kirchsteiger på avstånd. dock endast i små doser när behovet är som störst.
Too close enough to touch
Solomon Burke
om lite drygt en och en halv vecka står Solomon Burke på Folkets Parks scen och Yours Truly kommer givetvis att vara där. i mitt tycke är den självutnämnde soulkungens främsta förtjänst att han lite drygt 50 år in i karriären släppte "Don't give up on me". den lågmälda, eftertänksamma och alldeles makalös singer/songwriter-skiva som final muzak nyligen nämnde för att vara 2002 års bästa skiva. hur medryckande och käcka 60-tals-hits som "Cry to me" och "Down in the valley" än må vara är det när han låter som mest desperat och vädjande i spår som "Fast train" och "The Judgement" (från tidigare nämnda skiva) som han kommer till sin fulla rätt.
trots att Solomon Burke är till åren kommen och har en kroppshydda som nu antagit så orimliga proportioner att han måste rullas upp på scenen, har han en utstrålning som få kan mäta sig med. dessutom sittdansar han som en perfekt gud. bara se på det här 2003-klippet på hans urgamla hit "Everybody needs somebody to love" (kanske mest känd för Rolling Stones cover). det är alltså mycket som talar för att det kommer att bli ett angenämt möte i Folkets Park, trots att det är c:a 40 år för sent.