final muzak

Om några dagar fyller jag 27 år. När "Accelerate" damp ner insåg jag att jag har lyssnat på R.E.M. i 17 av mina snart 27 levnadsår. På hela den tiden har R.E.M. faktiskt aldrig gjort mig besviken. Varje gång jag återvänder till någon av deras tidiga skivor slår det mig att deras kreativa höjdpunkt har få motsvarigheter bland andra artister: Under hela 80-talet gav de ut en klassisk popskiva per år (från "Murmur" t.o.m. "Green"). Samtidigt som de turnerade cirka 300 dagar om året. Även om de senare skivorna har känts ganska uddlösa och trötta i jämförelse innehåller både "Reveal" och "Around the sun" ett antal väldigt starka spår (lyssna exempelvis på undersköna I'll take the rain eller "The boy in the well"). Och jag håller fortfarande det Brian Eno-inspirerade experimentet "Up" från 1998 för att vara enormt underskattat!


Men efter en första genomlyssning av "Accelerate" kände jag mig faktiskt lite besviken. Mest för att R.E.M. nu helt plötsligt lät precis som för 20 år sen igen. Fast sämre. Även om "Reveal" och "Around the sun" är med R.E.M.-mått ganska svaga skivor, hedrar det Athens-trion att de provar nya grepp och försöker vidareutveckla sin musik utan trummis. "Accelerate" låter däremot som "Life's Rich Pageant" 22 år senare. Fast sämre. Skivan har dock vuxit på mig sen dess och låtmaterialet på "Accelerate" är faktiskt deras starkaste på länge. När jag kommer fram till eposet "Sing for the Submarine", en slags fortsättning på 23 år gamla "Feeling gravity pulls" känns det verkligen som att återse en gammal vän. "Accelerate" är det bästa R.E.M. har gjort sen mästerverket "New adventures in hi-fi" från 1996. Det är dock inte tal om någon ny "New adventures in hi-fi" men det hade väl ärligt talat ingen förväntat sig. Att de ger ut skivor som känns angelägna och fortfarande aldrig har gjort bort sig efter alla dessa år är stort nog.
 

betyg: 7/10

I väntan på aftonens Blonde Redhead-spelning i Skåneland kan jag konstatera att den som ägde rum på fel sida av bron igår var helt outstanding. Såklart. Blonde Redhead kan onekligen sina saker och lyckades faktiskt över förväntan med att fylla upp scenen och återskapa stämningen från skivorna, tremannasättning till trots. Bland annat gjorde de underverk med loopar och effektpedaler. Som vanligt i Blonde Redhead-sammanhang var allt toksnyggt och jättegenomtänkt. Som vanligt kan den som vill klaga på att det är distanslöst och humorbefriat. Men vem fan har sagt att man ska skratta jämnt?


set-list:
Intro/Ego maniac kid (instrumental)
Falling man
Dr Strangeluv
Spring and by summer fall
In Particular
S.W.
The Dress
Melody of certain three
(We are a real team) Harry & I
23

encores:
Publisher
Equus
Melody