Xymox
finns det något värre än en misslyckad sell-out? det holländska goth-bandet Clan of Xymox hade varit trogna sina Batcave-ideal sedan starten 1983. men i slutet av 80-talet fick bandets ledare och enväldige härskare Roony Morrings plötsligt för sig att han skulle bli världskändis och sälja miljoners miljoner skivor. bandnamnet kortades ner till (det mer kommersiellt gångbara) Xymox. musiken befriades från i stort sett alla goth-attribut (undantaget Andrew Eldritch-sången). tempot drogs upp och svulsten och deppigheten dämpades. kvar återstod en dansant, uppdaterad version av new romantic.
Clan of Xymox hade tidigare varit en ganska traditionstrogen goth-akt. det som särskiljde dem från övriga Sisters- och Bauhaus-imitatörer var de elektroniska inslagen och (framför allt) Ronny Moorings känsla för popmelodier. det som gör låtar som Louise och Agonised by love så exceptionella är att de rymmer både storslagna, dystra atmosfärer och oemotståndlig popmusik. på Twist of Shadows, första skivan som gavs ut under det nya namnet Xymox år 1989, fick plötsligt pop-tendenserna fullt spelrum. Twist of Shadows är så melodiös, glättig och lättillgänglig som musik med goth-ambitioner överhuvudtaget kan bli. det är också ett album som omöjligt kan misstas från att vara från någon annan epok i musikhistorien än slutet av 80-talet.
Twist of Shadows gav Xymox ett mindre genombrott: singeln Blind hearts blev en dansgolvshit och skivan sålde dryga miljonen exemplar. Blind hearts är kommersiell och totalt oemotståndlig tuggummi-pop. texten är ett konstaterande i stil med The Cures This is a lie att idén om den romantiska kärleken bara en lögn: att människor aldrig kan känna varandra fullt ut och att "den rätta partnern" inte existerar. förvisso har texterna aldrig varit Ronny Moorings starka sida men att få folk att dansa till en låt som handlar om att hela livet är en lögn, är ganska genialt.
till de övriga höjdpunkterna på Twist of Shadows hör balladen Tonight där Ronnys sång lindas in i varma keyboardmattor och svepande stråkar. som så ofta annars balanserar Xyxmox på gränsen till det patetiska och överdådiga men klarar balansgången resultatet är vackert som en höstpromenad. i låten Imagination tar basisten Anka Wolberts över lead-sången. det var bräckligheten i hennes röst fick Clan of Xymox-låten Masquerade (från Medusa, en av deras tidigare skivor) att låta helt otroligt sorglig. då Masquerade, i likhet med större delen av Clan of Xymox tidiga output, vältrar sig i sorg, är Imagination tvärtom en låt om att resa sig upp efter en personlig tragedi, kasta in handduken och gå vidare.
efter Twist of shadows gick det utför. Ronny Moorings började experimentera med kontemporär dansmusik. med hyfsade resultat på Phoenix och med katastrofala resultat på Detroit-techno-utflykten Metamorphosis. skivorna floppade, medlemmarna hoppade av och till slut var det bara var Ronny kvar. han bildade ett nytt Clan of Xymox och återgick till att spela goth-rock igen. och blev återigen accepterad av sin gamla publik. trots sitt misslyckade sell-out-försök. Twist of shadows förblir dock till dags dato både det mest fulländade och det mest kommersiellt framgångsrika verket i klanens diskografi.
och idag är Clan of Xymox så tuffa som medelålders gother bara kan bli (se bilden ovan)
Twist of Shadows gav Xymox ett mindre genombrott: singeln Blind hearts blev en dansgolvshit och skivan sålde dryga miljonen exemplar. Blind hearts är kommersiell och totalt oemotståndlig tuggummi-pop. texten är ett konstaterande i stil med The Cures This is a lie att idén om den romantiska kärleken bara en lögn: att människor aldrig kan känna varandra fullt ut och att "den rätta partnern" inte existerar. förvisso har texterna aldrig varit Ronny Moorings starka sida men att få folk att dansa till en låt som handlar om att hela livet är en lögn, är ganska genialt.
till de övriga höjdpunkterna på Twist of Shadows hör balladen Tonight där Ronnys sång lindas in i varma keyboardmattor och svepande stråkar. som så ofta annars balanserar Xyxmox på gränsen till det patetiska och överdådiga men klarar balansgången resultatet är vackert som en höstpromenad. i låten Imagination tar basisten Anka Wolberts över lead-sången. det var bräckligheten i hennes röst fick Clan of Xymox-låten Masquerade (från Medusa, en av deras tidigare skivor) att låta helt otroligt sorglig. då Masquerade, i likhet med större delen av Clan of Xymox tidiga output, vältrar sig i sorg, är Imagination tvärtom en låt om att resa sig upp efter en personlig tragedi, kasta in handduken och gå vidare.
efter Twist of shadows gick det utför. Ronny Moorings började experimentera med kontemporär dansmusik. med hyfsade resultat på Phoenix och med katastrofala resultat på Detroit-techno-utflykten Metamorphosis. skivorna floppade, medlemmarna hoppade av och till slut var det bara var Ronny kvar. han bildade ett nytt Clan of Xymox och återgick till att spela goth-rock igen. och blev återigen accepterad av sin gamla publik. trots sitt misslyckade sell-out-försök. Twist of shadows förblir dock till dags dato både det mest fulländade och det mest kommersiellt framgångsrika verket i klanens diskografi.
och idag är Clan of Xymox så tuffa som medelålders gother bara kan bli (se bilden ovan)
Yeah Yeah Yeahs
när Sveriges samlade kritikerkår (inklusive Andres Lokko) gick ner i spagat för The Strokes debut i början av 2000-talet förstod jag ingenting. det kom en efterföljande "våg" av "retro-garage-rock" med band som använde sig av liknande koncept. skramlig rock med popmelodier, snygga musiker i scenkläder och småfarlig dekadent framtoning. jag fann det mesta jag hörde inom genren ganska oförargligt och lite småtrevligt på sin höjd. snart snubblade jag dock över två band som jag kom att verkligen älska: White Stripes och Yeah Yeah Yeahs. båda banden uppskattade jag framför allt för deras osviktande melodikänsla och deras ofattbara, naturliga coolhet. jag håller Yeah Yeah Yeahs för att vara snäppet vassare. New York-trions självbetitlade debut-ep från 2002 är skrammel-rock med oemotståndliga pop-hookar rakt igenom.
det fanns ändå anledningar att tvivla på deras första fullängdare Fever to tell innan den släpptes våren 2003. likriktningen i musiken och inte minst intensiteten i sångerskan Karen Os röst skulle lätt kunna bli ganska påfrestande i fullängdsformat. på Fever to tell kom de dock att variera sin stök-rock med ett antal ballader. i efterhand är frågan om det inte är just i de lugnare spåren som bandet är som starkast, trots att blev kända som ett tokigt, dekadent rockband: Y Control, Modern romance och inte minst Maps, som i min bok är en av de 100 vackraste banala kärlekssångerna som någonsin skrivits. det är en av de där låtarna (tillsammans med bland annat Björks "Jóga" eller Stevie Wonders "For once in my life") som bara för några minuter får en att se världen genom ett rosa-skimrande filter. tillsammans med mer strikta rocklåtar som Black tongue, Pin och den rejält skruvade Tick gör de Fever to tell till den tveklöst mest intressanta skivan inom 2000-talets "retro-garage-våg".
för min del är också Yeah Yeah Yeahs, vid sidan av Einstürzende Neubauten, det perfekta rockbandet: Nick Zinner, gitarristen i svart läder som ser ut att vara hämtad från Birthday Party, Brian Chase den nördige trummisen som har studerat på musikhögskola. men framför allt sångerskan Karen O som springer runt scenen, gör tokiga hopp, lägger sig på golvet, skriker, stönar och sjunger bedårande vackert hej vilt om vart annat. hon är i många avseenden den perfekta rock-ikonen: cool, dekadent, sexig. Yeah Yeah Yeahs, snälla ge ut en ny skiva snart!