boktips: Lords of Chaos

Burzum

Man behöver inte ha något större black metal-intresse för att ha behållning av "Lords of Chaos". Faktum är att den som köper boken i tron att det är en black metal-antologi (vilket den utger sig för) riskerar att bli rejält besviken. "Lords of Chaos" handlar inte så mycket om musik som det som black metal-genren förmodligen är mest känd för bland utomstående: Osunt leverne och dyrkan av ondskans makter.

"Lords of Chaos" börjar i det tidiga 90-talets Norge. På en plats där några gravt desillusionerade tonåringar för första gången i världshistorien tog Black Sabbaths gamla skämt om att dyrka Satan på blodigt allvar.

Oavsett hur bestiala dåd de involverade gjort sig skyldiga till, är bokens författare Michael Moynihan och Didrik Søderlind aldrig ställningstagande (ens mot en totalt genomvidrig karaktär som Varg Vikernes). Syftet med boken är att finna en förklaring till det inträffade och varför just i Norge. Att hitta kopplingen mellan musik och våldsdåd.

Michael Moynihan har nästlat sig in i black metal-underjorden och intervjuat genrens mest ökända brottslingar. Men även anhöriga: Föräldrar, fans och drabbade får komma till tals. Det är en mycket ambitiös bok skriven med stor respekt, både för black metal-genren och för de som blivit drabbade av de vansinnesdåd som har utförts av ett fåtal av genrens nyckelkaraktärer.

Boken, som rymmer den förmodligen mest spekulativa berättelsen i hela musikhistorien, är på väg att bli en Hollywood-film. Det är mycket rekommenderad läsning! Om än bara för att sitta och fnissa lite åt det komiska i att någon som på allvar tror sig vara Satans hantlangare måste låna pengar av morsan för att kunna ge ut sin skiva.


boktips: Welcome to the Jungle

Guns N' Roses

Nej, det är ju inte särskilt spännande med knarkande rockstjärnor. Det finns ändå något fascinerande över det fåtal som har levt så osannolikt mycket dålighetsliv att man bara storknar när man läser om det. Jag hade svårt att lägga ifrån mig Mötley Crue-biografin "The Dirt" och hoppades på något liknande när jag satte tänderna i Stephen Davis' Guns N' Roses-dito "Welcome to the Jungle".

Guns N' Roses sägs ju, under sina glansdagar, ha varit det enda band som kunnat slå Mötley Crue på fingrarna vad gäller dålighetsliv och allmänt svineri. Tack vare de gamla Crue-medlemmarnas öppenhet om gamla synder var "The Dirt" helt otroligt underhållande. När det gäller Guns N' Roses är det tvärtom hemlighetsmakeri på högsta nivå. Alla som överhuvudtaget har haft med bandet att göra har fått skriva på sekretesspapper och de har hotat med att stämma skiten ur den som yppar minsta lilla ofördelaktig detalj. Följaktligen har tretton av de källor som bidragit med information till "Welcome to the Jungle" valt att förbli anonyma.

Det är alltså svårt att avgöra exakt hur stora delar av "Welcome to the Jungle" som är sanning och hur mycket som bygger på hörsägen. Icke desto mindre levs det så mycket dålighetsliv att man bara efter några sidor vill ringa sin mamma och säga att man älskar henne.

Guns N' Roses

Sagan om Guns N' Roses är ännu mer spekulativ än den om Mötley Crüe: Redan från första början var det maktkamper, långt gånget heroinmissbruk, utnyttjande av groupies och finansiering genom organiserad brottslighet. Det råder inget tvivel om att de levde som de lärde. De extremt depraverade texterna på "Appetite for Destruction" är självbiografiska, något jag inte ens kunde tänka mig när jag spelade luftgitarr till den skivan som 12-åring (även om jag då inte greppade i närheten av alla drogreferenser).

"Welcome to the Jungle" väcker alltså inga sympatier, snyfthistorierna om Axl Roses barndom till trots. Däremot fick den mig att damma av mitt gamla ex av "Appetite for Destruction". Så här i efterhand framstår den som det bästa de gjorde. Det är inte hårdrock, det är primitiv, hård rock. Och de var ett jävligt tight rock 'n' roll-band!

Hade det inte varit för Slashs gitarrsolande hade det varit punk. Att en handfull pompösa ballader gjorde dem helt ofantligt stora några år senare berodde väl mest på att världen älskade tanken på ett gäng knarkande lodisar som sjöng smöriga kärlekssånger. Det är när jag hör "Mr Brownstone" (deras hyllningssång till heroin) och "Nightrain" (hyllningen till alkohol) som jag påminns om varför mitt tidiga tonårs-jag älskade det här bandet.


 



boktips: Psychic Confusion - The Sonic Youth Story‏

Sonic Youth

Om du gillar Sonic Youth lika mycket som jag gör, gissar jag på att du helt enkelt gillar slamrig, amerikansk indie-rock. Steve Chicks bok "Psychic confusion" bjuder på insikter inte bara i Sonic Youths liv utan hos många av de närbesläktade band som korsat deras väg som förband, turnépartners eller bara som "kindred spirits". Här avhandlas inte helt okända förbandet Dinosaur Jr med det minst sagt trassliga förhållandet mellan J Mascis och Lou Barlow. Och Kurt Cobain, som var nära vän med Thurston Moore, får ett helt kapitel.

Men framför allt handlar det om Sonic Youth. "Psychic confusion" börjar tidigt 80-tal när musiknörden Thurston Moore (som flyttat till New York för att hans favoritband Television och Patti Smith kom därifrån) sprang på konstnärerna Lee Ranaldo och Kim Gordon och sträcker sig ända till 00-talets början. För någon som lyssnat på Sonic Youth en längre tid och förundrats över vad det är som får dem att fortsätta år efter år, och framför allt hur ett band kan vara så vitalt och inspirerande tre decennier in i karriären, är det här mycket trevlig läsning.

hits