final muzak

För fyra år sedan fick vi en borgerlig regering. Det har inneburit några hundralappar extra i lönekuvertet för somliga. Men det har skett på bekostnad av den sociala välfärden. Tågtrafiken har kollapsat. Tusentals sjukskrivna har utförsäkrats och står helt utan försörjning.

Den regeringen har blivit omvald.
Vad som är betydligt värre är att vi nu även har Sverigedemokraterna i riksdagen.

Sverigedemokraterna är ett extremt parti. Även jämfört med andra högervridna tokstolle-partier som fått spelrum runt om i Europa. De har tydliga kopplingar till högerextremismen och en retorik som påminner starkt om den som nazisterna använde under 30-talet.

Självklart är flyktingpolitiken inte en oproblematisk fråga. Det finns även problem med sjukvården. Ska vi be folk att inte bli sjuka? Det finns problem med skolan. Ska vi begränsa antalet barn som får gå i skolan?

När Sverigedemokraterna slänger fram sina (kraftigt förvrängda) kalkyler är det ingen som konfronterar dem med vad som faktiskt är det viktigaste argumentet mot deras politik. Det medmänskliga. Att vi av ren medmänsklighet borde fortsätta hjälpa människor i nöd.

Sverige 2010. Solidaritet, medmänsklighet och empati är tydligen hopplöst ute. Vi har en regering som vill slänga ut dig på gatan den dag du inte längre kan bidra till samhällsnyttan. Vi har riksdagsmän som twittrar glatt om "muslimpack" och "importerade våldtäcktsmän".

Vi kan göra skillnad!
Ta ställning mot rasismen och högerpolitiken!

Vad var det egentligen som hände söndagen den 19 september 2010? Plötsligt har vi en främlingsfientlig skrålande Finlandsfärja i riksdagen. Jag skäms. Över landet jag lever i. Över alla jävla idioter som röstade på Sverigedemokraterna.

Det här är nivån som riksdagsdebatterna kommer att befinna sig på de närmsta fyra åren:

ni som känner mig vet att tekniska apparater, liksom praktiska göromål, inte tillhör mina främsta färdigheter. häromdagen upptäckte jag att den lilla mp3-spelaren av märket Creative som jag har haft i min ägo i lite drygt ett halvår har en Random-knapp.

...då föddes idéen till mp3-spelar-leken!

spelreglerna är följande:

1. jag slumpar fram sju låtar (av sju olika artister) på mp3-spelaren

2. jag klistrar in bilder på artisterna

3. utifrån bilderna gissar ni vilka artister/grupper som har slumpats fram. och postar sedan svaren i kommentatorsfälten.

somliga är enkla, somliga kommer förmodligen vara lite svårare. rätt svar kommer i slutet av veckan!

lycka till! here goes:



1...




2...




3...




4...




5...




6...




7...

årets bästa:
Att Anna Ternheim fick två priser (bästa kvinnliga och bästa album). Mest för att det var välförtjänt men också för att hon blev väldigt glad.

årets frågetecken:
Varför varför inget till Lykke Li?

årets varför?:
Kleerup. Något överskattad kanske.

årets roliga framträdande:
Timo Räisänens duett med In Flames. Gränsöverskridande och skojfriskt värre.

årets snyftare:
Avskedet till Esbjörn Svensson. Mycket fint och värdigt.

årets jag-måste-gå-och-kräkas:
Pojkbandet i slutet.

sommaren 2003. skotska postrock-legenderna Mogwai har precis avslutat sin spelning på Accelerator-festivalens stora scen. de har manglat sig igenom det mest mangelvänliga materialet från nya skivan (med den ironiska titeln "Happy songs for happy people") och delar av mästerverket "Rock action". jag står med ett fånigt leende på läpparna och tycker mig ha varit med om en av tidernas konsertupplevelser. Stuart, den mest exhibitionistiska av bandets tre gitarrister, avslutar med att bända loss alla strängar från sin gitarr utom en. sen hänger han upp gitarren i dess enda kvarvarande sträng i mikrofonstativet samtidigt som det evighetslånga rundgångssolot i slutet av episka avslutningsnumret "My  father my king" ekar ut från scenen. ett synnerligen kreativt sätt att förstöra en gitarr på.

snabbspolning till 2008. Mogwai är på turné med nya skivan "The Hawk is howling" i bagaget. den låter som Mogwai har låtit på senare år. det vill säga som Mogwai fast tråkigare. problemet med Mogwai är att de fulländade sitt koncept redan 2001 på mästerverket "Rock action", i mitt tycke en av de bästa postrockskivorna som någonsin gjorts. sen dess har de haft problem med att förnya sig och "The Hawk is howling" är inget undantag. skivan är välgjord och absolut inte dålig men lite småtråkig och nowhere near de kickar som det här bandet gav mig en gång i tiden.

live infinner sig däremot magin fortfarande. eller i vart fall så länge de spelar sitt gamla material. när de kör sin allra bästa låt "Helicon 1" som första extranummer står jag med samma fåniga leende som för fem år sen. det tog bara betydligt längre tid innan det infann sig den här gången. glädjande var också att det klart Mogwai-inspirerade förbandet The Twilight Sad (som levererade ett av förra årets mest intressanta debutalbum) levde upp till mina högt ställda förväntningar.

två efternamn kommer det att stå på min brevlåda. minsann.

inom kort.