final muzak har bytt adress!

Uppdatera era bokmärken!
 
http://finalmuzak.blogspot.com

Den här web-sidan kommer att finnas kvar med alla gamla inlägg som ett arkiv.

soon...


rapporter från förra veckans äventyr är på gång. ta och njut av en fin trudelutt så länge:



filmtips: Skrapsår

Skrapsår

Scratches (svensk titel: Skrapsår) är namnet på den mycket vackra Tarkovskij-liknande kortfilmen som guldbagge-belönades tidigare i år.

Nu finns den 22 minuter långa filmen, signerad Gabriela Pilcher, tillgänglig
att se på Watch Awards. Glöm inte att rösta på den efteråt!

Solidaritet?

För fyra år sedan fick vi en borgerlig regering. Det har inneburit några hundralappar extra i lönekuvertet för somliga. Men det har skett på bekostnad av den sociala välfärden. Tågtrafiken har kollapsat. Tusentals sjukskrivna har utförsäkrats och står helt utan försörjning.

Den regeringen har blivit omvald.
Vad som är betydligt värre är att vi nu även har Sverigedemokraterna i riksdagen.

Sverigedemokraterna är ett extremt parti. Även jämfört med andra högervridna tokstolle-partier som fått spelrum runt om i Europa. De har tydliga kopplingar till högerextremismen och en retorik som påminner starkt om den som nazisterna använde under 30-talet.

Självklart är flyktingpolitiken inte en oproblematisk fråga. Det finns även problem med sjukvården. Ska vi be folk att inte bli sjuka? Det finns problem med skolan. Ska vi begränsa antalet barn som får gå i skolan?

När Sverigedemokraterna slänger fram sina (kraftigt förvrängda) kalkyler är det ingen som konfronterar dem med vad som faktiskt är det viktigaste argumentet mot deras politik. Det medmänskliga. Att vi av ren medmänsklighet borde fortsätta hjälpa människor i nöd.

Sverige 2010. Solidaritet, medmänsklighet och empati är tydligen hopplöst ute. Vi har en regering som vill slänga ut dig på gatan den dag du inte längre kan bidra till samhällsnyttan. Vi har riksdagsmän som twittrar glatt om "muslimpack" och "importerade våldtäcktsmän".

Vi kan göra skillnad!
Ta ställning mot rasismen och högerpolitiken!


skäms!

Vad var det egentligen som hände söndagen den 19 september 2010? Plötsligt har vi en främlingsfientlig skrålande Finlandsfärja i riksdagen. Jag skäms. Över landet jag lever i. Över alla jävla idioter som röstade på Sverigedemokraterna.

Det här är nivån som riksdagsdebatterna kommer att befinna sig på de närmsta fyra åren:



Inför valet...

Det här är ingen politisk blogg men det är ju som bekant riksdagsval på söndag...

...och här är en text som jag vill uppmana er alla att läsa! Den handlar om konsekvenserna av Alliansens politik.

Från Klamydiabrevet:
Sveket

facit

here goes:

1...
The Mae Shi
De kommer från Californien och spelar noise-pop i samma skola som Deerhoof där det så att säga är tillkrånglat och melodiöst på samma gång. Den som vill höra några av fjorårets mest oemotståndliga rundgångsmarinerade refränger rekommenderas kolla upp skivan "HLYYH".

Run to your grave


2...

Talulah Gosh
De blandade punkskrammel med girl-group-harmonier och drog DIY-estetiken ett steg längre än alla andra. Musikstilen twee var född. Efter att de tröttnat på att vara väldigt väldigt lo-fi gick några av dem vidare till Heavenly. Och resten är som man brukar säga: 90-tals-indiepop-historia. Allt som de lämnade efter sig under sin korta existens (1985-1988) finns med på samlingen "Backwash".

Talulah Gosh


3...
Melt Banana
De stora ikonerna inom japansk noise-rock, jämte Boredoms, har byggt sin karriär på att spela väldigt, väldigt snabbt, använda effektpedaler in absurdum och ge sina låtar vansinnigt coola nonsenstitlar som "Tapir flown away". Den nyfikne rekommenderas börja med mästerverket "Cell-scape" från 2003.

Sick zip everywhere



4...
Josh Rouse
Poporienterad singer/songwriter som kommer från Nebraska och förvaltar den amerikanska låtskrivartraditionen. Samtidigt som det knappast undgår att hans två favoritband under uppväxttiden var The Smiths och The Cure. Lyssna på fantastiska "Nashville" från 2004.

Winter in the Hamptons



5...
Glasvegas
Inte sedan britpopens glansdagar har väl ett band från de brittiska öarna hyllats så unisont av både publik och kritiker. Och för Glasvegas var det välförtjänt, det är svårt att värja sig för deras korsning mellan The Jesus & Mary Chain och brittisk socialrealism.

Daddy's gone



6...
Ruins
Ruins har, med geniet Yoshida Tatsuya i spetsen, fört ett sjujävelns oväsen med endast bas och trummor i snart 20 år. Målet var att kombinera punkens aggressivitet med prog-rockens musikalitet och västerländska band som Lightning Bolt och Hella har följt i deras fotspår. Börja med mästerverket "Hyderomastgroningem" från 1995.

3 songs, Tokyo 2002



7...
Aimee Mann
Det var med det fantastiska soundtracket till P T Andersons film "Magnolia" som världen fick upp ögonen för Aimee Mann. Och sedan dess är det den musikaliska sfären hon har befunnit sig i, där pianot och cynismerna står i centrum.

Save me


lekdags!

ni som känner mig vet att tekniska apparater, liksom praktiska göromål, inte tillhör mina främsta färdigheter. häromdagen upptäckte jag att den lilla mp3-spelaren av märket Creative som jag har haft i min ägo i lite drygt ett halvår har en Random-knapp.


...då föddes idéen till mp3-spelar-leken!


spelreglerna är följande:


1. jag slumpar fram sju låtar (av sju olika artister) på mp3-spelaren


2. jag klistrar in bilder på artisterna


3. utifrån bilderna gissar ni vilka artister/grupper som har slumpats fram. och postar sedan svaren i kommentatorsfälten.


somliga är enkla, somliga kommer förmodligen vara lite svårare. rätt svar kommer i slutet av veckan!

lycka till! here goes:



1...




2...




3...




4...




5...




6...




7...


Bloc Party i Köpenhamn 090222



När Bloc Party albumdebuterade med "Silent alarm" år 2005 var de ett ungt och anspråkslöst indieband som plankade idéer rakt av från sina husgudar Sonic Youth, Gang of Four och The Cure. Men de gjorde sin modesta postpunk-pastisch så förkrossande bra att de sopade mattan med praktiskt taget alla andra allvarsamma unga män med gitarrer det året.


Bloc Party var snabba med att söka nya vägar att utvecklas och gjorde episk arenarock med lysande resultat på uppföljaren "A weekend in the city". Sen gav de sig på elektroniska experiment på fjorårets mindre lyckade "Intimacy". Men även om senaste skivan var lite av en besvikelse i Bloc Party-sammanhang är det väldigt roligt att se dem live år 2009.


När jag såg dem i början av 2007 gav de ett lite osäkert intryck och verkade något ängsliga över att nyligen ha förflyttats från de trygga klubbscenerna till betydligt större lokaler. Men nu har de förlikats med sin roll som politiskt medvetna arenarockare i nedstigande led från 80-talets U2. Gesterna är större, de vet hur man fyller ut scenen och de har en karismatisk arenadomptör i Kele Okereke. Men framför allt har de nu en tre album stark diskografi att plocka russin ur. Och när introt till "Helicopter" ekar ut över lokalen är jag garanterat lika nöjd som de crowdsurfande danska ungdomarna.

Bloc Party på myspace


The Soundtrack of our Lives - Communion



Ni vet hur det är: Man har bara två öron och de arbetar dessutom simultant. Om jag hade lyssnat in The Soundtrack of our Lives senaste dubbelalster "Communion" innan 2008 var över hade den varit garanterad en hög placering på årslistan. För Göteborgs mest folkkära 70-tals-rock-revivalister har äntligen gjort vad de försökt hela karriären: ett helgjutet dubbelalbum. 24 nya TSOOL-låtar kan tyckas övermäktigt till en början men faktum är att låtmaterialet, anmärkningsvärt nog, håller hög kvalitet rakt igenom. "Communion" rymmer, sin längd till trots, ingen onödig utfyllnad.


I sann prog-anda har de dessutom gett de två cdisarna en varsin distinkt inriktning vilket får formatet att kännas än mer befogat. Första skivan varvar bredbent rock i rakt nedstigande Stones- och Kinks-led med psykadeliska utflykter. I skivans höjdpunkter "Universal stalker" och "Second life replay", får vi prov på deras musikaliska kompetens. Andra skivan hämtar också den, som vanligt näring från Soundtracks favoritdelar av 70-talsrocken men är mer nertonad och går i riktning mot folkrock. Den har också episka ballader ("Without warning") som för tankarna till Weeping Willows. Ebbot & Co, det ska bli roligt att se er imorgon!

The Soundtracks of our Lives på myspace


The Dirtbombs - Ultraglide in black



The Dirtbombs kommer från Detroit och spelar garagerock liksom White Stripes. Men det finns stora skillander mellan de båda: För att kompensera mot att frontfiguren Mick Collins förra band The Gories, precis som White Stripes, saknade basist har The Dirtbombs tagit in två basister (varav en in absurdum distad fuzz-bass) och två trummisar i sättningen. Allt för att låta så smutsigt som möjligt.


Jag har tidigare haft lite svårt att ta till mig The Dirtbombs i fullängdsformatet. Det blir liksom lätt så med den här typen av brötig, oborstad och överenergisk garagerock: I mindre doser kan det Dirtbombs vara en helt fantastisk och underhållande adrenalinförbrännare med låtar som "I'm through with white girls" men ett helt album blir aningen ansträngande och enformigt. Ungefär som den högljudda killen på festen.


Efter att ha tillbringat lite tid med deras mycket intressanta coverskiva "Ultraglide in black" från 2001 kan jag konstatera att det inte bara är det bästa jag hört med The Dirtbombs. Utan faktiskt även en skiva som håller för att sträcklyssas. 13 soul- och funkklassiker från 60- och 70-talet har stuvats om enligt Detroit-traditionen. Låtar som Stevie Wonders "Living for the city" och Curtis Mayfields "Kung fu" fråntas all komplexitet och blir högenergisk, smutsig garagerock där Mick Collins gitarr agerar såväl stråkar som pianon. Det är en mycket kompetent samling covers gjord med stor respekt för originalen trots att slutresultaten ligger långt därifrån. Och i den ultrasvängiga gitarrlösa(!) tolkningen av Thin Lizzys "Ode to a black man" får vi prov på fuzz-basens makt!

The Dirtbombs på myspace

The Dirtbombs - Underdog (live)

The Dirtbombs - Ode to a black man (live)


The Pains of being Pure at Heart



i SVTs hårdrocksnatt för några år sedan, fick vi följa vardagslivet för medlemmarna i bandet Nifelheim. de tycker att hårdrock är världens bästa uppfinning och älskar Iron Maiden över allt annat på Jorden. alla val i livet från jobbsökande till bilbyte, görs utifrån premissen att det ska vara så "hårdrock" som möjligt.

New York-baserad The Pains of being Pure at Heart verkar ha samma förhållande till indiepop. debutskivan "The Pains of being Pure at Heart" är inget annat än en skamlös hyllning av 80-talets indie-storheter: här samsas Smiths-jangle med varma gitarrmattor à Jesus & Mary Chain och My bloody Valentine-stök. långt bak i ljudbilden ligger en dov Robert Wratten-lik stämma som ibland övergår i en nervighet som känns igen från The Pastels. efter att ha lyssnat i 30 sekunder har man räknat ut hur bandmedlemmarna ser ut: just det, snedlugg, glasögon och tygskor var det ja.

det ligger nära till hands att referera till briljanta Asobi Seksu, som också hämtar all inspiration från ett svunnet indie-80-tal (shoegaze möter jangle). The Pains of being Pure at Heart låter dock betydligt mer amatörmässiga och har dragit DIY-estetiken rätt många steg längre. och när de är som bäst (som i "Young adult friction" eller "A teenager in love") så är de faktiskt nästan i klass med något av de band som jag tidigare räknat upp och som medlemmarna i The Pains of being Pure at Heart uppenbarligen älskar. ni som fortfarande väntar på My bloody Valentines come-back-skiva och ännu inte kommit över Sarah Records uppbrott har mycket att hämta här.

The Pains of being Pure at Heart på Myspace

The Pains of being Pure at Heart - "Everything with you"


...kort-kort om Grammisgalan:

årets bästa:
Att Anna Ternheim fick två priser (bästa kvinnliga och bästa album). Mest för att det var välförtjänt men också för att hon blev väldigt glad.


årets frågetecken:
Varför varför inget till Lykke Li?


årets varför?:
Kleerup. Något överskattad kanske.


årets roliga framträdande:
Timo Räisänens duett med In Flames. Gränsöverskridande och skojfriskt värre.


årets snyftare:
Avskedet till Esbjörn Svensson. Mycket fint och värdigt.


årets jag-måste-gå-och-kräkas:
Pojkbandet i slutet.


Mogwai i Lund 081103



sommaren 2003. skotska postrock-legenderna Mogwai har precis avslutat sin spelning på Accelerator-festivalens stora scen. de har manglat sig igenom det mest mangelvänliga materialet från nya skivan (med den ironiska titeln "Happy songs for happy people") och delar av mästerverket "Rock action". jag står med ett fånigt leende på läpparna och tycker mig ha varit med om en av tidernas konsertupplevelser. Stuart, den mest exhibitionistiska av bandets tre gitarrister, avslutar med att bända loss alla strängar från sin gitarr utom en. sen hänger han upp gitarren i dess enda kvarvarande sträng i mikrofonstativet samtidigt som det evighetslånga rundgångssolot i slutet av episka avslutningsnumret "My  father my king" ekar ut från scenen. ett synnerligen kreativt sätt att förstöra en gitarr på.

snabbspolning till 2008. Mogwai är på turné med nya skivan "The Hawk is howling" i bagaget. den låter som Mogwai har låtit på senare år. det vill säga som Mogwai fast tråkigare. problemet med Mogwai är att de fulländade sitt koncept redan 2001 på mästerverket "Rock action", i mitt tycke en av de bästa postrockskivorna som någonsin gjorts. sen dess har de haft problem med att förnya sig och "The Hawk is howling" är inget undantag. skivan är välgjord och absolut inte dålig men lite småtråkig och nowhere near de kickar som det här bandet gav mig en gång i tiden.

live infinner sig däremot magin fortfarande. eller i vart fall så länge de spelar sitt gamla material. när de kör sin allra bästa låt "Helicon 1" som första extranummer står jag med samma fåniga leende som för fem år sen. det tog bara betydligt längre tid innan det infann sig den här gången. glädjande var också att det klart Mogwai-inspirerade förbandet The Twilight Sad (som levererade ett av förra årets mest intressanta debutalbum) levde upp till mina högt ställda förväntningar.


R.I.P. - Levi Stubbs



Nu har ytterligare en av soulmusikens stora ikoner lämnat oss. Levi Stubbs, tidigare frontfigur i Four Tops har avlidit vid 72 års ålder efter en längre tid av vacklande hälsa. Four Tops var inte bara välklädda, det var dessutom deras röster som låg bakom några av de mest medryckande och glädjesprudlande singlarna som gavs ut på hit-fabriken Motown under 60-talet. Du har garanterat hört "I can't help myself" oavsett du är medveten om det eller ej. Och även om du inte vill erkänna det har du förmodligen även svårt att sitta still när du hör den.

Men det var ändå i sina mer eftertänksamma stunder som Four Tops var som bäst. Det vackraste jag hört med dem är fortfarande "Still water" (signerad inte helt okända popgeniet Smokey Robinson som var en av Motowns främsta låtskrivare). Klicka, lyssna och notera att tiden faktiskt står stilla i tre minuter:

Still water

Asobi Seksu? JAAAAAA!!!



Asobi Seksu kommer till Köpenhamn i början av december! det är något som Yours Truly länge har sett fram emot. endast en gång tidigare har Asobi Seksu stått på skandinavisk mark och då som förband till Editors...och det säger liksom sig självt att man inte pröjsar för att se ett band som är typ världsbäst stå och förbanda för ett band som är typ halvdant.


på Asobi Seksus andra skiva "Citrus", som valdes till
årets skiva 2006 av final muzak, skapade de den perfekta korsningen mellan shoegaze och dreampop. det är musik som är helt skamlöst retro men utförd med lite mer finess och skärpa än vi är vana vid. att My bloody Valentine är deras stora förebilder har förmodligen alla musiknördar redan listat ut. men tankarna går också till Radio Dept, Sundays, sena Blonde Redhead och även Cardigans (i Asobis mer poporienterade stunder).

och det är just popådran som, enligt förhandsrapporterna, kommer få större spelrum på Asobi Sekus kommande skiva som ska släppas tidigt 2009. kanske kan det innebära att de äntligen får det genombrott de förtjänar.

lyssna/kolla:

Thursday

Asobi Seksu på myspace


nobelpriset i litteratur 2008



...om det blir Haruki Murakamis namn som ropas ut klockan 13 idag lovar jag att utföra en spontan liten segerdans. och lägga upp den på youtube. och kanske även bjuda Horace Engdahl på hemlagad linssoppa.

de som ännu inte sett Murakamis storhet rekommenderas som vanligt att börja med
"Fågeln som vrider upp världen" eller "Kafka på stranden"

Haruki Murakami på wikipedia

vuxenpoäng galore

två efternamn kommer det att stå på min brevlåda. minsann.


inom kort.


Beijing Bubbles - om kinesisk punk



Beijing Bubbles - den prisbelönta tyskproducerade(!) dokumentären om Kinas i högsta grad levande punkscen har nu äntligen släppts på dvd! påpassligt nog i dessa OS-tider. en finfin deluxe-utgåva med en extra dvd + en bok går att beställa från
Fly Fast Concepts.

se en trailer här.

se en kort making-of här.

läs om Hang on the Box, ett av de medverkande banden här.

Isaac Hayes - R.I.P.



Isaac Hayes, en av soulmusikens största (och en av de coolaste människorna som vandrat på den här planeten) har lämnat jordelivet vid 65 års ålder. Hayes åldrades med värdighet och lånade ut sin röst åt fantastiska South Park istället för att spela in sentimentala come back-skivor efter att karriären hade tagit slut. Jag hade helst velat hedra honom med 19-minuters-versionen av Do your thing men den tycks inte finnas i sin helhet på youtube. Så istället faller valet på ett live-framträdande av Walk on by, låten som Portishead, Tindersticks och otaliga vemodiga britter har byggt sina karriärer på.

lyssna/kolla:
Walk on by

Tidigare inlägg
hits