final muzak

I början av 2000-talet blev LCD Soundsystem New Yorks coolaste katter tack vare singeln "Losing my edge". En låt som lite kortfattat handlar om att bli gammal men ändå försöka hålla "koll på läget".

James Murphy hade då hankat sig fram nästan 15 år i underhållningsbranchen utan något erkännande. Han började som trummis i indie-bandet Pony. En kombination av dålig timing och ett antal dåliga karriärsbeslut (bland annat sägs han ha tackat nej till ett jobb som manusförfattare åt tv-serien Seinfeld) gjorde att genombrottet uteblev. Till slut fick han sova på en madrass i inspelningsstudion för att få tak över huvudet.

Med så kom LCD Soundsystem där James Murphy fann ett nytt sätt att kombinera dansmusik med rockmusik. Plötsligt var den nu lönnfeta 30-plusaren Murphy hippare än hippast och helt rätt i tiden när 00-talet förälskat sig i analoga synthar och jet-set-liv.




"This is happening" är LCD Soundsystems bästa skiva. Att jag tycker så har förmodligen en del att göra med att jag endast dansar hemma och helst när ingen ser på för nu låter det mindre dansmusik om LCD Soundsystem.

Det är en ömsom mer melodiös, ömsom mer introvert grubblande James Murphy som vi möter. Skivans två bästa spår placerar sig i varsin ände av skalan: Den skojfriska singeln "Drunk girls" som utan vidare hade platsat på David Bowies "Let's dance" (eller på valfri "get psyched"-blandning). Och den suggestiva "Pow pow" där James Murphy rabblar obegripligheter och låter mer neurotisk än David Byrne innan allt kulminerar i en fantastisk urladdning.

LCD Soundsystem är en av de spelningar jag ser mest fram emot under årets Way Out West. I synnerhet då jag missade när de skrämde slag på Orup-diggarna från Malmöfestivalens största scen för några år sedan.