Coil - The Ape of Naples
Igår nåddes vi av den tragiska nyheten om Peter "Sleazy" Cristophersons bortgång. "Sleazy" var en av industri-genrens stora ikoner. Han ingick i orginaluppsättningen av Throbbing Gristle som skapade hela genren. Men vad som är än mer viktigt är att han tillsammans med John Balance, bildade Coil.
När Throbbing Gristle dök i slutet av 70-talet ville de provocera och skrika högre än alla andra. Ibland är det precis vad som behövs men milt sagt har inte allt i deras jättelika låtkatalog åldrats med värdighet.
Coil hade högre ambitioner än så. De visade vilka oanade möjligheter som fanns med det nya regelverk som Throbbing Gristle uppfunnit. Coil byggde på subtila detaljer snarare än konfrontationer. Inte sällan vävde de in alltsamman i obegripliga koncept vilket kan ha gjort duon till det mest pretentiösa bandet sedan Magma.
Med tiden kom de att närma sig såväl ambient som modern dansmusik på sitt eget mycket speciella vis och en del av deras omfattande output har mycket gemensamt med Aphex Twin och kan gå för Intelligent Dance Music. De var ett av Trent Reznors stora favoritband (Nine Inch Nails-farbrorn har t.o.m. döpt sitt nya band How to destroy angels efter Coils första singel).
Något som gör Coil helt unika är det faktum att de gav ut sin bästa musik postumt. "The Ape of Naples" gavs ut några månader efter John Balances död år 2004. Det är en otäck skiva. Texterna, de mörka stämningarna, precis allting förebrådar ond bråd död till den grad att man undrar om herr Balances tragiska bortgång verkligen var en olycka.
John Balance var vid den här tiden djupt nergången i psykisk ohälsa och missbruk. Men det här är något helt annat än kåkfararen Dan Treacys tragiska fyllekonserter med sitt "nya" Television Personalities. "The Ape of Naples"-John är en ärrad man som sjunger så vackert han bara kan och vädjar om förlåtelse i "Cold cell". Som får "The tattooed man" att låta som världens kanske sorgligaste kärlekssång.
Här finns inget av den konfrontation eller de oljudskaskader man så ofta förknippar med benämningen industri. Allt är avskalat och skört. "Riktiga" instrument: trumpeter, dragspel, xylofoner sveper förbi sida vid sida med "Sleazy" Cristophersons abstrakta ljudbyggen.
Nu har även "Sleazy" dött, endast 55 år gammal. Tyvärr kanske inte jätteoväntat då vi inte finner många renlevnadsmän bland industrins pijonärer. Farväl och tack för allt! Rest in Sleaze!
Kommentarer:
Trackback