final muzak

Michael Rother var en av ursprungsmedlemmarna i Kraftwerk. Från tiden då Kraftwerk var långhåriga hippies och använde analoga trummor. Minst ett halvt decennium innan den kortklippta robot-pop de är mest kända för idag.

När Michael Rother lämnade kraftwerket för att satsa på sitt Neu! år 1971 föddes krautrocken. Att lyssna på Neu! är som att färdas en ändlös sträcka längs Autobahn. Det låter omisskänligt tyskt. Det är monotont och minimalistiskt. Men på samma gång är det hoppfullt och pekar i en riktning framåt, bort från Tysklands blodiga förflutna.

Det var knappt någon som förstod det då. Såhär 40 år efteråt är det dock inget tvivel om att den instrumentala krautrocken har fått återupprättelse. Kraut har nästan blivit ett mode-ord att använda när man talar om musik med monotont pulserande rytmer, något alla som lyssnat på Studio kan intyga.

Självklart vill kraut-pappa själv, den nu 60-årige Michael Rother vara med och ha en bit av kakan. Därför turnerar han runt i sällskap av Tall Firs-basisten Aaron Mullan och Sonic Youth-trummisen Steve Shelley under namnet Hallogallo 2010 och lirar gamla Neu!-låtar.

Det mest slående med 2010 års Neu!-tappning är hur modernt och elakt det låter. LSD-trippande galningen Klaus Dinger som dog för två år sedan, var en viktig del av Neu!s sound med sitt hyperaktiva trummande. Men Steve Shelley är en mycket skicklig ersättare och Michael Rother är nu uppbackad av en väldigt tung rytm-sektion.

De tre åldrade herrarna står i full koncentration bakom sina instrument. Publikkontakten inskränker sig till att Michael Rother efter fem låtar, presenterar sina kompmusiker. Men det var väl ändå ingen som hade väntat sig att han skulle slita av sig tröjan och crowdsurfa.

När konserten är slut har det hypnotiska manglet fått mig att tappa greppet om tiden och jag har ingen aning om hur länge Michael Rother och hans vänner har kraut-manglat mig. Ett bra betyg om något!