final muzak

Vädret har äntligen kommit i fas med almenackan även i Skåneland. Katten hälsar sommaren välkommen med en kall j*vel på balkongen.

Själv har jag den gångna helgen sett två konserter som båda kvalar in under kategorin "bra men inte på något sätt fantastiskt".



Först ut var Rufus Wainwright som valde att gästa Lund under Lundakarnevalen, de mest skojfriska dagarna i den akademiska bondbyn. För mig har det alltid handlat om scenartisten Rufus. Den obegripligt karismatiske mannen som sopade mattan med nästan alla andra på Accelerator-festivalen 2007. På skiva har han alltid tangerat musikalernas värld ett uns för mycket för min smak.

Tyvärr tycks han på senare tid ha fördjupat sina teatrala drag på ett inte helt fördelaktigt sätt. Rufus ensam med sin flygel i 1 h 45 min blir väl enformigt och när han sjunger opera och reciterar Shakespeare är det bara för pretto för att vara ok. Men ibland är det riktigt bra, särskilt när han spelar gammalt material.



Nästa ut var Efterklang på Babel i Malmö. Jag har alltid sett Efterklang som en av light-version av Sigur Rós. Samma ljudbild men ingen kastratsång och inga skeva gitarrer. Det har inte heller gjort större avtryck på mig mer än att jag tycker det är helt utomordentlig bakgrundsmusik när man är i behov av något som inte kräver för mycket uppmärksamhet.

Live växer de några centimeter. Förstärkta av en kvinnlig sångerska och lite extra percussions får de i låtar som "Raincoats" och "The soft beating" till ett sväng man bara kunna ana. Allt är välgjort och låter snyggt. Det är dock inget som lämnar djupa intryck utan mest en snygg ljudkuliss att vila öronen på. Och ibland är det precis vad man behöver.