final muzak

(Han den där Kent i sambons mobiltelefon)

Förra gången jag såg kent hade de till och med plockat fram "Pojken med hålet i handen" från första skivan. Den här gången är det 2000-talet som gäller (med de två pliktskyldiga undantagen "Musik non stop" och "Kevlarsjäl"), något som markeras lite extra av de till och med har pensionerat "747", ett stående inslag i set-listen sedan 1997.

De prickar in flera av de bästa låtarna från de senare åren: "LSD någon?", "Romeo återvänder ensam", "Vals för Satan (din vän Pessimisten)" (något oväntat en av de låtar som får störst publikrespons).

Hur låter det då? Inte lika elektroniskt som på "Röd". Lite mer gitarrer, lite mer anpassat till de stora arenor som man måste bege sig till för att se kent. I det här fallet Tap 1, den gamla tapphallen bredvid Carlsbergs bryggeri i centrala Köpenhamn.

Precis allting från ljussättning till scendekor är toksnyggt, minutiöst genomtänkt och helt i linje med de två senaste skivornas dunkelt karga estetik. De är helt enkelt förbaskat bra på det de gör och det faktum att de har behållit sin popularitet utan att tramsa runt i lekprogram gör dem till en rätt unik företeelse i Sverige.

Men visst hade "Det finns inga ord" varit en bättre avslutning än den där mannen i vita hatten? Men det är ju bara en petitess egentligen.