00-talets skivor del 16: Blonde Redhead - Misery is a butterfly (+sammanfattning)
Första gången jag hörde Blonde Redhead var i början av 00-talet. Jag bodde och pluggade i Lund och hade, för första gången i mitt då knappt 20-åriga liv, hittat ett uteställe som spelade bra musik: Blekingska Nationen. Varje fredag begav man sig dit, ofta stärkt med några tandborstglas billigt bag-in-box-tjut innanför västen, och dansade natten lång till brittisk indiepop, swindie eller något amerikanskt skrammel.
En DJ spelade något Sonic Youth-igt som föll mig i smaken. Det visade sig vara Blonde Redhead. Men det dröjde ett bra tag innan jag förstod vilken fantastisk upptäckt jag hade gjort på dansgolvet i den där sunkiga studentnationslokalen. Närmre bestämt fram till att jag flera år senare hörde "Misery is a butterfly". För min del har "Misery is a butterfly" vuxit till att bli en av de där skivorna, tillsammans med bland annat "The Queen is dead", "Disintegration" eller "Hunky Dory", som jag återkommer till när allt annat känns halvdant.
Den är, vilket titeln antyder, ingen munter historia. Inledande "Elephant woman" handlar om den ridningsolycka som var nära att ta bandets hästintresserade sångerska Kazu Makinos liv några år tidigare. På den vägen fortsätter det: Personliga tragedier och människans fulare sidor är det som avhandlas.
Hela 90-talet lät New York-trion som en mer "humorlös" och allvarlig släkting till Sonic Youth ("now that's really working hard at not smiling"). 00-talet har däremot inneburit många förändringar, från den avskalade "Melody of certain damaged lemons" till shoegaze-manglandet på "23". Inget har dock passat dem lika bra som det storslagna, Scott Walker-inspirerade retro-soundet på "Misery is a butterfly". Med låtar som "Messenger", "Melody" och "Pink love" har det italiensk-japanska underbandet gjort 00-talets bästa skiva.
lyssna/kolla:
Blonde Redhead - Melody
Blonde Redhead - Messenger
Sammanfattningsvis
Nu är min resumé över 00-talets bästa skivor slut. De skivor som också fick vara med och sammanfatta mitt 00-tal blev:
The Cure - Bloodflowers
Radiohead - Hail to the thief
Current 93 - Sleep has his house
At the Drive-In - Relationship of command
White Stripes - White blood cells
Stephen Malkmus & the Jicks - Pig Lib
Portishead - Third
Deerhoof - Friend opportunity
Asobi Seksu - Citrus
Bloc Party - Silent alarm
TV on the Radio - Dear Science,
Arcade Fire - Funeral
Björk - Vespertine
Antony & the Johnsons - I am a bird now
...och så några några bubblare
00-talets skivor del 15: Bubblare
Mina regelbundna läsare (jag vet att ni är åtminstonde fem stycken...) har kanske noterat att det bara återstår en del i min följetång 00-talets skivor. Jag har valt att inte rangordna listan i övrigt men för min del finns en solklar nummer 1. Det är den jag kommer att presentera i nästa del: 00-talets bästa skiva.
Innan dess passar jag på att lista 15 "bubblare". Det är alltså ingen av de här 15 skivorna som kommer att presenteras i nästa del men de har varit betydelsefulla för mig under det gångna decenniet och jag vill få med dem på ett hörn.
Utan inbördes rangordning...here goes:
Bright Eyes - "Fevers and mirrors"
Det är när Conor Oberst tillåts bli som mest pretentiös och navelskådande som han kommer till sin fulla rätt. "Fevers and mirrors" är en blandning av amerikansk låtskrivartradition, neuroser och högtravande tonårspoesi. Och det är helt jävla fantastiskt!
Le Tigre - "Le Tigre"
Det här med att blanda politik och musik är ett farligt område. Väldigt få lyckas låta lika medryckande och övertygande som 90-talets Atari Teenage Riot eller 80-talets Public Enemy. Men Le Tigre (med riot grrrl-ikonen Kathleen Hanna i spetsen) lyckades på sin första skiva och hela år 2000 hoppade vi upp och ner till deras feministiska electro-queer-punk-pop.
Mogwai - "Rock action"
Efter att ha varit på väg att gitarrmangla sig in i ett hörn tog Mogwai hjälp av elektronik, blåsarrangemang och lät gitarristen Stuart Braithwaite sjunga på några spår. Med låtar som "2 rights make 1 wrong" och "Dial:Revenge" är resultatet bland det vackraste och mest storslagna jag hört inom 00-talets postrock.
Neurosis - "A sun that never sets"
När Neurosis blandade dödsmetall med ambient-musik i mitten av 90-talet blev resultatet något helt unikt. När de la till med en melodiös sida blev det...hård postrock. "A sun that never sets" är ödesmättad, stämningsfull och helt fantastisk.
Sigur Rós - ()
Om My bloody Valentine hade klätt in sina alster i svepande stråkarrangemang istället för att trycka ner taggtrådsgitarrer i halsen på folk, hade det kanske kunnat låta så här. Här lärde Sigur Rós lärde hela världen att tala "hopelandic".
Solomon Burke - "Don't give up on me"
På "Don't give up on me" framför Solomon Burke nyskrivna låtar av minst sagt etablerade namn som Tom Waits, Elvis Costello, Joe Henry och Bob Dylan. I fel händer hade det kunnat bli hur trist och sentimentalt som helst, istället blev det en oväntad höjdpunkt på karriären med en åldrad soulman som sjunger så vackert han bara kan.
Josh Rouse - "Nashville"
Poporienterade singer/songwriter Josh Rouse förvaltar den amerikanska låtskrivartraditionen. Samtidigt undgår det knappast att hans favoritband under uppväxttiden var The Smiths och The Cure. Redan vid första lyssningen sitter "Nashville" som en varm snuttefilt i öronen.
kent - "Du & jag, Döden"
Det har aldrig varit mer uppenbart än här vilken betydelse The Cure har haft för kent. Det här är en svensk "Disintegration". Svårmodig arenarock på svenska blir inte mycket bättre.
Boris - "Pink"
De stenhårda japanerna blandade in spår av shoegaze och drones i sin primitiva stoner-rock. "Pink" innebar ett välförtjänt genombrott även i västerländska indie-världen och gjorde Boris till just det där bandet som både Arcade Fire-fans och Motörhead-diggare kan älska.
Deerhunter - "Microcastle"
Oändligt många rockband har sökt nya vägar att blanda popmelodier med oväsen och konstnärliga ambitioner allt sedan Sonic Youths glansdagar. Väldigt få lyckas så bra som Deerhunter: Långsamt malande, massiva ljudväggar som bär spår av såväl kraut som shoegaze men också en melodiös sida som för tankarna till tidiga R.E.M.
Yo La Tengo - "And then nothing turned itself inside-out"
Det blir jämnt skägg mellan den här och 1997 års "I can hear the heart beating as one" när man väljer Yo La Tengos största stund. De hanterar det vackra och stämningsfulla lika självklart som Sonic Youth-pastischerna.
...and you will know us by the Trail of Dead - "Source, tags and codes"
I början av decenniet var ...Trail of Dead ett av planetens hetaste band. När man lyssnar på "Source, tags and codes" är det inte svårt att förstå varför. Varenda refräng sitter som ett knytnävslag i solar plexus när de korsar Sonic Youth med Mission of Burma.
Xiu Xiu - "Fabulous muscles"
Med stor inlevelse sjunger Jamie Stewart om all världens elände. "Fabulous muscles" är en sörja av krig, självmord och sexuella övergrepp. De flesta dagar är den för påträngande och svartsynt för att man ska orka ha med den att göra men när den verkligen behövs, räddar den liv.
CocoRosie - "Noah's ark"
CocoRosies musik lever i ett drömskt Tim Burton-land och skulle kunna liknas vid uråldriga amerikanska folkvisor uppspelade på en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett modernt laptop-filter. "Noah's ark" är introvert och knepig men alltid inbjudande. Det är musik som låter som varma sommardagar på landsbygden och känns som att bli inlindad i en rutig filt och serveras varm choklad ur en gul termos.
Godspeed you! black emperor - "Lift yr skinny fists like antennas unto heaven"
Avsomnade GY!BE må ha författat politiska manifest och haft en notoriskt kompromisslös hållning gentemot musikbranchen. Deras instrumentala postrock hade dock inga andra mål än, vilket titeln antyder, att lyfta lyssnaren högt upp över molnen. Låtlängderna manglas iväg och arrangemangen är de största och mest storslagna vi överhuvudtaget träffat på inom det här decenniets indierock. More is more helt enkelt.
Och vem som gjorde allra bäst ifrån sig under 00-talet får ni veta i nästa del...
Innan dess passar jag på att lista 15 "bubblare". Det är alltså ingen av de här 15 skivorna som kommer att presenteras i nästa del men de har varit betydelsefulla för mig under det gångna decenniet och jag vill få med dem på ett hörn.
Utan inbördes rangordning...here goes:
Bright Eyes - "Fevers and mirrors"
Det är när Conor Oberst tillåts bli som mest pretentiös och navelskådande som han kommer till sin fulla rätt. "Fevers and mirrors" är en blandning av amerikansk låtskrivartradition, neuroser och högtravande tonårspoesi. Och det är helt jävla fantastiskt!
Le Tigre - "Le Tigre"
Det här med att blanda politik och musik är ett farligt område. Väldigt få lyckas låta lika medryckande och övertygande som 90-talets Atari Teenage Riot eller 80-talets Public Enemy. Men Le Tigre (med riot grrrl-ikonen Kathleen Hanna i spetsen) lyckades på sin första skiva och hela år 2000 hoppade vi upp och ner till deras feministiska electro-queer-punk-pop.
Mogwai - "Rock action"
Efter att ha varit på väg att gitarrmangla sig in i ett hörn tog Mogwai hjälp av elektronik, blåsarrangemang och lät gitarristen Stuart Braithwaite sjunga på några spår. Med låtar som "2 rights make 1 wrong" och "Dial:Revenge" är resultatet bland det vackraste och mest storslagna jag hört inom 00-talets postrock.
Neurosis - "A sun that never sets"
När Neurosis blandade dödsmetall med ambient-musik i mitten av 90-talet blev resultatet något helt unikt. När de la till med en melodiös sida blev det...hård postrock. "A sun that never sets" är ödesmättad, stämningsfull och helt fantastisk.
Sigur Rós - ()
Om My bloody Valentine hade klätt in sina alster i svepande stråkarrangemang istället för att trycka ner taggtrådsgitarrer i halsen på folk, hade det kanske kunnat låta så här. Här lärde Sigur Rós lärde hela världen att tala "hopelandic".
Solomon Burke - "Don't give up on me"
På "Don't give up on me" framför Solomon Burke nyskrivna låtar av minst sagt etablerade namn som Tom Waits, Elvis Costello, Joe Henry och Bob Dylan. I fel händer hade det kunnat bli hur trist och sentimentalt som helst, istället blev det en oväntad höjdpunkt på karriären med en åldrad soulman som sjunger så vackert han bara kan.
Josh Rouse - "Nashville"
Poporienterade singer/songwriter Josh Rouse förvaltar den amerikanska låtskrivartraditionen. Samtidigt undgår det knappast att hans favoritband under uppväxttiden var The Smiths och The Cure. Redan vid första lyssningen sitter "Nashville" som en varm snuttefilt i öronen.
kent - "Du & jag, Döden"
Det har aldrig varit mer uppenbart än här vilken betydelse The Cure har haft för kent. Det här är en svensk "Disintegration". Svårmodig arenarock på svenska blir inte mycket bättre.
Boris - "Pink"
De stenhårda japanerna blandade in spår av shoegaze och drones i sin primitiva stoner-rock. "Pink" innebar ett välförtjänt genombrott även i västerländska indie-världen och gjorde Boris till just det där bandet som både Arcade Fire-fans och Motörhead-diggare kan älska.
Deerhunter - "Microcastle"
Oändligt många rockband har sökt nya vägar att blanda popmelodier med oväsen och konstnärliga ambitioner allt sedan Sonic Youths glansdagar. Väldigt få lyckas så bra som Deerhunter: Långsamt malande, massiva ljudväggar som bär spår av såväl kraut som shoegaze men också en melodiös sida som för tankarna till tidiga R.E.M.
Yo La Tengo - "And then nothing turned itself inside-out"
Det blir jämnt skägg mellan den här och 1997 års "I can hear the heart beating as one" när man väljer Yo La Tengos största stund. De hanterar det vackra och stämningsfulla lika självklart som Sonic Youth-pastischerna.
...and you will know us by the Trail of Dead - "Source, tags and codes"
I början av decenniet var ...Trail of Dead ett av planetens hetaste band. När man lyssnar på "Source, tags and codes" är det inte svårt att förstå varför. Varenda refräng sitter som ett knytnävslag i solar plexus när de korsar Sonic Youth med Mission of Burma.
Xiu Xiu - "Fabulous muscles"
Med stor inlevelse sjunger Jamie Stewart om all världens elände. "Fabulous muscles" är en sörja av krig, självmord och sexuella övergrepp. De flesta dagar är den för påträngande och svartsynt för att man ska orka ha med den att göra men när den verkligen behövs, räddar den liv.
CocoRosie - "Noah's ark"
CocoRosies musik lever i ett drömskt Tim Burton-land och skulle kunna liknas vid uråldriga amerikanska folkvisor uppspelade på en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett modernt laptop-filter. "Noah's ark" är introvert och knepig men alltid inbjudande. Det är musik som låter som varma sommardagar på landsbygden och känns som att bli inlindad i en rutig filt och serveras varm choklad ur en gul termos.
Godspeed you! black emperor - "Lift yr skinny fists like antennas unto heaven"
Avsomnade GY!BE må ha författat politiska manifest och haft en notoriskt kompromisslös hållning gentemot musikbranchen. Deras instrumentala postrock hade dock inga andra mål än, vilket titeln antyder, att lyfta lyssnaren högt upp över molnen. Låtlängderna manglas iväg och arrangemangen är de största och mest storslagna vi överhuvudtaget träffat på inom det här decenniets indierock. More is more helt enkelt.
Och vem som gjorde allra bäst ifrån sig under 00-talet får ni veta i nästa del...
00-talets skivor del 14: Antony & the Johnsons - I am a bird now
Det mesta som finns att säga om "I am a bird now" är redan sagt: Om den åldrade transvestiten Antony Hegarty som sjunger så vackert att han får medelålders rockkritiker att fälla tårar i ölen. Att han har fått så stort genomslag är inte ett dugg förvånande. Det är däremot förvånande att det skulle ta så lång tid för världen att upptäcka Antony.
Ingen trodde på "I am a bird now". Ryktet säger att när Antony väl var klar med de påkostade inspelningarna var han så desperat med att få någon att ge ut skivan att han till och med övervägde att tecka ett sponsorsavtal med en cigaretttillverkare. Nio månader senare belönades han med det prestigefyllda Mercury Music Prize.
Måhända kan det ta ett litet tag att vänja sig hans säregna Nina Simone-lika röst. Utöver det kan inget hos "I am a bird now" betraktas som särskilt svårtillgängligt. Med låtar som "You are my sister", "Hope there's someone" och "Spiralling" placerar sig Antony i rakt nedstigande led från en ung David Bowie, som en traditionell låtskrivare med kärlek till det teatrala. Och han förvaltar traditionen väl: Låtskrivare av Antonys kaliber växer inte på träd.
Fyra år senare, efter att äntligen ha fått sitt erkännande, skulle Antony komma att leva ut sin konstnärliga sida lite mer på "The Crying light". Resultatet var ytterligare ett mästerverk men inte riktigt lika många var med på noterna den gången.
00-talets skivor del 13: Björk - Vespertine
Jag har nyligen berättat för er att Michael Jackson var min stora idol när jag var i 10-års-åldern. När jag hade nått 14-års-åldern i mitten av 90-talet, hade den rollen övertagits av Björk. Det förblev så ett bra tag vilket har resulterat i att jag idag är innhavare av mer än 60 Björk-cds (inräknat diverse singlar och bootlegs), vilket kanske inte är riktigt försvarbart så här i mp3-filernas tidevarv. Men jag håller fortfarande isländskan för att vara ett av de största musikaliska genierna i modern tid, en uppfattning som jag bland annat baserar på 2001 års "Vespertine".
Med tanke på hur sammankopplad Björk hade hunnit bli med drum'n'bass-remixar, trip hop, Talvin Sigh i Cornershop och annat som hör 90-talet till är det anmärkningsvärt hur bra hon klarade steget in i 00-talet. Hon har alltid varit i fas med sin tid och "Vespertine" utgör inget undantag. Det är en skiva som inte kan misstas för att vara gjord under någon annan tidsperiod än 00-talets gryning när lap-top-electronica och pampig Sigur Rós-valsång blev krafter att räkna med.
När "Vespertine" kom till hade Björk bytt hemstad till New York och slagit sig till ro med maken och performance-artisten Matthew Barney. Hon hade hunnit tröttna på kändispartyn och trendiga klubbar. "Vespertine" är en slags temaskiva om hemmets trygghet och sägs vara inspirerad av saker som att göra varm choklad och tända värmeljus. Det anmärkningsvärda är hur fantastiskt spännande "Vespertine" låter, det väldigt ospännande temat till trots.
Björk sägs ha tränat fram förmågan att närma sig varje ny dag med samma entusiasm som om man hittat en ny planet när hon bekantade sig med konstnärskollektivet Medusa (ur vilket Sugarcubes kom att växa fram) hemma på Island i mitten av 80-talet. Att hon lyckas förmedla den förmågan gör, i kombination med hennes röst och musikalitet henne till en av vår tids viktigaste artister. På få ställen framkommer det lika tydligt som på "Vespertine": När hon berättar barndomsminnen om snö över körer och lap-top-beats i "Aurora" eller samplar vinylknaster i "Cocoon". Som bäst är det när hon blir som mest abstrakt och fragmentariskt i undersköna "An echo, a stain".
Björk har genom hela karriären jämförts med (sin stora förebild) Kate Bush som på ett liknande sätt har utmanat popens konventioner. På "Vespertine" och uppföljaren "Medúlla" visade sig Björk vara beredd att gå betydligt längre.
00-talets skivor del 12: Arcade Fire - Funeral
Arcade Fire är förmodligen det band som under 00-talet utmärkt sig mest i sin strävan att vara lite större och lite bättre än alla andra. På scen har de fört arenarocken till helt nya dimensioner. Det är just i live-sammanhang som det framför allt framgår att Arcade Fire är ett band. För på debutskivan "Funeral" från 2004 låter det liksom lite för mycket och för stort för att komma från något så trivialt som ett rockband.
Den neurotiske domedagsprofeten och ledargestalten Win Butler må ta störst plats på skiva men på scen får alla medlemmar (som ibland passerar tio till antalet) lika mycket utrymme. Instrument byts kors och tvärs och alla verkar kunna spela allting vilket gör Arcade Fire till ett väldigt unikt band.
"Funeral" är också en väldigt unik debutskiva. Man kan dra paralleller till annan storslagen, orkestrerad konstskolepop som Flaming Lips och Mercury Rev. Men Arcade Fire är lite mer storslagna, allvarsamma och pretentiösa: Låtar som "Tunnels", "Crown of love" och "Rebellion (lies)" framförs verkligen med en övertygelse som om det gällde livet. Framför allt är Arcade Fire bättre.
Skivan "Funeral" är så mörk och svulstig att Andres Lokko kategoriserade den som goth. Samtidigt är det så vackert, rörande och tillgängligt att Arcade Fires stora genomslag inte är det minsta förvånande. Om man klagar på att det låter svulstigt och neurotiskt har man missat att svulstigt och neurotiskt ingår i Arcade Fires natur. Och vem har sagt att man ska skratta jämnt?
00-talets skivor del 11: TV on the Radio - Dear Science,
Det sägs sångaren Tunde Adebimpes far fällde fällde omdömet "det är ganska bra men ni behöver några låtar man kan dansa till" om TV on the Radios bitvis fantastiska debut "Desperate youth, bloody thirsty babes" från 2004. Kanske hörsammade Tunde slutligen sin far inför tredje skivan "Dear Science," från 2008. Plötsligt går det att dansa till New York-bandets musik.
TV on the Radio bildades av Tunde och David Sitek som båda var arbetslösa konstnärer. Ibland jämförs de med sentida Radiohead för sitt nytänkande. Det går också att dra paralleller till Talking Heads som på ett liknande sätt blandade postpunk med funk och afrikanska rytmer. De har också nämnt Daniel Johnston som en viktig förebild då nya idéer och ett personligt anslag alltid går före kompetens.
"Dear Science," är inte bara deras mest dansvänliga och funk-orienterade skiva, den har deras i särklass starkaste låtmaterial: "Stork & owl", "Shout me out", "DLZ", "Family tree", "Crying"...ja, om deras två första skivor var jättebra så är "Dear Science,"...helt galet jättebra! Ytterst få rockband lyckas vara så här nyskapande och "oansträngt" coola.
00-talets skivor del 10: Bloc Party - Silent alarm
När Bloc Party gav ut sina första singlar var de ett ungt och anspråkslöst indieband som plankade idéer rakt av från sina husgudar Gang of Four, Sonic Youth, The Cure och Joy Division. Men de gjorde sin modesta postpunk-pastisch så förkrossande bra att de sopade mattan med praktiskt taget alla andra allvarsamma (men festglada) brittiska unga män med gitarrer.
Bloc Party var snabba med att söka nya vägar att utvecklas och gjorde episk arenarock på "A weekend in the city" innan de gav sig på elektroniska experiment på "Intimacy". Att söka sig bort från sitt ursprung var helt rätt väg att gå då första fullängdaren "Silent alarm" från 2005 är den typen av förkrossande bra debutalbum som det borde vara omöjligt att följa upp.
På "Silent alarm" är det fortfarande inget tvivel om vilka som är deras husgudar. Hitsingeln "Banquet" plankar gitarrslingan från Gang of Fours "Damaged goods" nästan rakt av. Men jämfört med de tidiga singlarna (och deras förebilder) har Bloc Partys gester blivit större. Melodierna liksom känsloutbrotten har vuxit en aning. Låtar som "This modern love" och "Here we are" har allsångsrefränger som tycks skrivna för hundratals cigarettändare. Bloc Party blev politiskt medvetna arenadomptörer för en ny generation, vilket var välförtjänt, dessutom med en karismatisk ledare i Kele Okereke.
00-talets skivor del 9: Asobi Seksu - Citrus
Plötsligt var det sent 80-tal igen. En ny shoegaze-scen växte upp under det sena 00-talet och huruvida den har sitt ursprung i "Lost in Translation" eller finanskrisen kan man spekulera i all oändlighet. Asobi Seksu har stilmässigt betydligt närmre till det poporienterade DIY-soundet hos det här årets (något överskattade) indie-hype The Pains of being pure at Heart än mer konstnärligt utmanande band som Deerhunter.
De två mest uppenbara referenserna som dyker upp när man lyssnar på 2006 års "Citrus" härstammar dock från sent 80-tal: The Sundays bitterljuva dreampop och shoegaze-giganterna My bloody Valentine. Gitarristen James Hannah får så mycket ljud ur sitt instrument att man misstänker att han har kommit över den hemligstämplade ritningen över Kevin Shields effektpedaler. Yuki Chikudates spröda, Stina Nordenstam-lika röst blir ett instrument bland mängden och det är praktiskt taget omöjligt att uppfatta vad hon sjunger (lägg därtill att flertalet texter är på japanska).
"Citrus" är till sina beståndsdelar indieklyschor staplade på varandra: söta popmelodier inlindade i taggtrådsgitarrer, rundgångssolon och texter om olycklig kärlek. Jo, vi har hört allt det här förut men Asobi Seksu gör det så förbaskat bra att det bara är att kapitulera, plocka fram luftgitarren och börja titta ner i marken.
00-talets skivor del 8: Deerhoof - Friend opportunity
"Friend opportunity" är inte bara Deerhoofs bästa skiva. Det är precis det Sjujävla Monster till Indierock-album som man hela tiden har anat sig till att San Fransisco-bandet en dag skulle leverera. Nättidningen Pitchfork beskrev en gång deras karaktäristiska sound som ett "ett möte mellan Sonic Youth och Shonen Knife i en bussolycka". Och det är faktiskt en ganska klockren beskrivning.
Musiken låter precis lika kompromisslös och äventyrslysten på 2007 års "Friend opportunity" som när Deerhoof debuterade tio år tidigare. Skillnaden är bara att de med tiden har fått fler idéer och kunskap om hur man förverkligar dem. Låtarna hinner som vanligt byta tempo och skepnad fler gånger än man orkar räkna och utmärks av bångstyriga taggtrådsgitarrer, Satomis omänskligt ljusa röst och Gregs maniska hamrande på sitt minimala trumset.
Hur mycket oväsen Deerhoof än trycker in i ljudbilden blir de aldrig skäggigt svåra eller tillkrånglade utan känns alltid självklara. Låtar som "The Perfect me", "+81" och "Matchbook seeks maniac" är nog för att golva vilken indiepoppare eller noiserock-fantast som helst.
00-talets skivor del 7: Portishead - Third
Främsta anledningen till att det tog Portishead smått absurda elva (11!) år att leverera sin tredje skiva "Third" lär vara en prestationsångest som saknar motsvarighet i musikhistorien. Bristol-bandets starke man Geoff Barrow satt och filade på varje produktionsmässig detalj fast besluten om att skapa ett nytt mästerverk. En ny "Dummy" fast utan att upprepa sig själv. Och det otroliga är att han lyckades. Härmed vill jag utnämna Portishead till 00-talets come-back.
Om de två 90-tals-skivorna var vemodiga så är 2008 års "Third" avgrundsmörk som The Cures "Pornography" eller Joy Divisions "Closer". Men precis som de två skivorna är det här så vackert, suggestivt, spännande och överväldigande att jag inte förmår stänga av. Med "Third" har Portishead gjort det otänkbara: Fler klaustrofobiska fosterställnings-ballader i klass med "Roads" och "It's a fire" fast med stråkarrangemangen ersatta av drones och metallskrot. "Dummy" fick äntligen en värdig ond tvillingbror och soulfantasten Geoff Barrow outade sin fäbless för mörkermän som Swans och Earth (se bilden).
00-talets skivor del 6: Stephen Malkmus & the Jicks - Pig Lib
Det var en gång ett band som hette Pavement. De var minst lika skramliga och utmanande som Sonic Youth men de hade dessutom känsla för popmelodier. Framför allt hade deras ledare Stephen Malkmus som var både slacker och gitarrvirtuos, ett inom musikvärlden oöverträffat sinne för humor.
Pavement byggde mycket på oväntade infall, till exempel en trummis som havererade konserter genom att stå på händerna eller en sångare som plötsligt skrek obegripligheter mitt i en perfekt poplåt. Allt kulminerade när de år 1995 gav ut "Wowee Zowee", en skiva som jag idag håller för att vara en av de kanske tio mest geniala i världshistorien.
Efter det tog sagan om Pavement en plötslig vändning. Stephen Malkmus ansåg att det var dags att växa upp (kanske som en följd av att "Wowee Zowee" obegripligt nog floppade) och hans legendariska lo-fi-band började plötsligt låta som ett "vanligt rockband". Det var dock inte förrän ett antal år senare, efter Pavements splittring och två album in i solokarriären som den här förvandlingen nådde sin fulländning.
På "Pig Lib" (som Stephen Malkmus först ville ge ut under namnet The Jicks efter sitt nya kompband, vilket skivbolaget inte gick med på) är Malkmus mer laidback än någonsin. När vi möter honom i den här tappningen är det slående att det är just melodikänslan och gitarrspelet som är hans främsta styrkor och gör honom till en av indievärldens mest geniala musiker. Och i "1% of one" gör han äntligen det som vi har drömt om i alla år: Gitarrsolar det härliga till och proggar loss i nio underbara minuter.
00-talets skivor del 5: White Stripes - White blood cells
Om man ger sig på ett högtravande projekt av det här slaget, som att lista 00-talets bästa skivor, måste "White blood cells" nämnas. Det är liksom inget snack. Jack och Meg White återinförde inte bara garagerocken i vårt medvetande, de fick garagerock att låta som perfekt popmusik.
Det var tredje skivan från 2001 som gjorde White Stripes till världskändisar. Och smältdegeln av garage, blues, country och tuggummipop på "White blood cells" låter precis som man vill att det ska låta när ett band som har verkat några år i underjorden plötsligt får genomslag på bred front. Det är lite mer påkostat, genomtänkt och bättre genomfört än på föregångaren "De stilj" utan att för den sakens skull kännas ett endaste dugg kompromissande eller tillrättalagt. Jack White kändes helt enkelt fräsch genom att vara mer stockkonservativ och bakåtsträvande än alla andra.
Jack White må tveklöst vara en begåvad låtskrivare men det blev snabbt uppenbart att White Stripes säljande gimmick paradoxalt nog gjorde det nästan omöjligt för dem att utvecklas musikaliskt. Men det var tillräckligt för att vi skulle hoppa upp och ner till låtar som "Fell in love with a girl", "The Union forever" och "Aluminium" hela 2001.
00-talets skivor del 4: At the Drive-In - Relationship of command
När Omar Rodriguez-Lopez och Cedric Bixler-Zavala startade The Mars Volta stod det klart att deras musikaliska vision (liksom deras afro-frisyrer) var större än vad som rymdes i ett litet hardcore-band från El Paso. De har dock aldrig varit bättre än på "Relationship of command" och det förefaller helt logiskt att At the Drive-In valde att lägga ner verksamheten efter den här skivan. Den är helt enkelt för bra och bandmedlemmarna insåg själva att de aldrig skulle kunna överträffa den.
Det finns inte något direkt nyskapande med At the Drive-Ins blandning av melodiös Fugazi-inspirerad hardcore och emotionell sång. Frontfigurerna Omar och Cedric skulle komma att vänta ytterligare några år med att leva ut sin experimentlusta och fäbless för 70-tals-prog à Van der Graaf Generator i The Mars Volta. "Relationship of command" handlar framför allt om perfektion: Varje melodislinga sitter där den ska och varenda refräng är precis lika medryckande.
Texterna må vara obegripliga och huvudsakligen utspela sig inne i Cedric Bixler-Zavalas huvud (långt innan han blev drogfri) men inget är särskilt svårgreppat när det gäller musiken. För egen del var det kärlek från första gången jag hörde den mullrande basöppningen på "Arcarsenal" och efter oändligt många lyssningar slås jag fortfarande av hur förkrossande bra det är. Hur ett band förmår att låta så här aggressivt och leverera så självklara melodier på en och samma gång.
När det är som mest intensivt och sången övergår till skrikande i slutet av "Cosmonaut" låter det för några sekunder som att haveriet är nära och allt är på väg att spåra ur. Men At the Drive-In har hela tiden full koll på vad de gör. Man känner sig helt enkelt trygg i deras sällskap.
00-talets skivor del 3: Current 93 - Sleep has his house
Sångaren/låtskrivaren David Tibet har i över 20 års tid gjort mörk, psykadelisk "folkmusik" under sitt alias Current 93. Han är fortfarande okänd för den stora massan och det finns anledningar till att det förmodligen kommer att förbli så. Hans röst och inlevelsefulla sång (tänk en mer urspårad John Lydon) är en "acquired taste" och han har med åren hunnit bygga upp en fullständigt obegriplig mytologi kring sin musik. Lägg därtill att han, likt en ung Nick Cave, har förkärlek att skriva låtar om död och undergång gärna fyllda med symbolik och religiösa referenser.
Det är dock inget snack om att David Tibet har varit inflytelserik när det gäller 00-talets musik. Som så många andra egensinniga kultmusiker har han en skara fanatiska fans (det påstås finnas en handfull som åker till varje Current 93-konsert oavsett var i världen den äger rum). Bland dessa återfinns Devandra Banheart som har lyssnat och lärt av David Tibets sätt att blanda traditionell "folkmusik" med udda arragemang (i Current 93s fall gärna industri- och dronesklanger) och genren "freaky folk" har skapats.
Större delen av 00-talet ägnade David Tibet åt att färdigställa den mycket ambitiösa och storslagna skivan "Black ships ate the sky". Han tog hjälp av bland annat en stråkensemble och ett stort antal gästsångare, däribland Antony Hegarty och Marc Almond. Budgeten var den största någonsin i ett Current 93-sammanhang. När David Tibet fick problem med att slutföra skivan på grund av ekonomin tog han hjälp av sina fanatiska beundrare som köpte förhandexemplar för ohemula summor (en "omvänd Radiohead").
Det bästa Current 93 gjorde under 00-talet var dock "Sleep has his house". Skivan kom år 2000 och är, i rakt motsats till "Black ships ate the sky", det mest minimalistiska och enkla som Current 93 har gjort. David Tibet är endast ackompanjerad av sina ständiga följeslagare Steven Stapleton (som vid sidan av Current 93, gör industri-ambient i Nurse with Wound) och Michael Cashmore som den här gången bland annat spelar dragspel och glasharmonium(!)
Sleep has his house" skrevs och spelades in som reaktion på David Tibets fars död och är Current 93s mest personliga album någonsin. Om Nick Cave hade fyllt en hel skiva med låtar i stil med "Where do we go now but nowhere?" (och överlåtit sången till John Lydon) hade det kanske kunnat låta så här. Låtar som "Red hawthorn tree", "Immortal bird" och "Niemandswasser" gör det till Current 93s näst bästa skiva någonsin (efter landmärket "All the pretty little horses").
00-talets skivor del 2: Radiohead - Hail to the Thief
Radiohead må ha varit 00-talets mest innovativa arenarockband: De hämtade sina musikaliska idéer från Aphex Twin och Charles Mingus och var mer intresserade av att få folk att färdas miljövänligt till deras konserter än av vräkiga scenbyggen.
Det var ändå när de backade bandet några år som de var allra bäst: 2003 års "Hail to the thief" är den mest "OK Computer"-lika skiva de har gjort sedan det karriärsavgörande Orwellska eposet. Studioknepen känns igen, paranoian är lika närvarande och framtiden tycks lika dystopisk. Men den här gången handlar det mer om politik (titeln syftar på utkomsten av 2001 års amerikanska presidentval) än teknik.
"OK Computer" må fortfarande vara Radioheads svårslagna mästerverk men "Hail to the thief" visar bäst deras mångsidighet: Här ryms arenarock som hade platsat på "The Bends" i "There there"´. I "The Gloaming" är de nere och rotar i Warp Records electronica-källare och i "We suck young blood" gör de bisarra kast mellan stilar.
Men här finns också två vackra, beskyddande kärlekssånger (vilket var något vi aldrig tidigare hade hört i Radiohead-sammanhang): "I will" och "Sail to the moon" kom att ge en föraning om det mer lågmälda och mindre neurotiska Radiohead vi fick bekanta oss med på "In Rainbows".
Fyra år senare utmanade Radiohead den konservativa skivbranchen på allvar och skrev musikhistoria: Uppföljaren "In Rainbows" gavs ut på internet mot valfri betalning och många (bland annat Trent Reznor) följde efter.
00-talets skivor del 1: The Cure - Bloodflowers
När "Bloodflowers" kom år 2000 var The Cure uträknade sedan många år tillbaka. Under 90-talet hade britpopen gjort 80-talets mest framgångsrika dysterkvistar adekvata. Faktumet att det dröjde allt längre mellan skivsläppen och att bandets ledare/diktator Robert Smith ständigt pratade om att lägga av gjorde knappast saken bättre. Så var den gängse uppfattningen.
Men Robert Smith bestämde sig för att avsluta det han en gång påbörjat och göra en ny mörk och bombastisk skiva i stil med "Pornography" och "Disintegration" (de här tre skivorna refereras i efterhand ofta till som "The Doom triology").
Att The Cure skulle leverera ett av sina absoluta mästerverk: sin tredje bästa skiva (efter tidigare nämnda "Disintegration" och "Pornography") med "Bloodflowers": 25 år in i karriären och efter ett rätt saggigt 90-tal, hade väl ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.
På "Bloodflowers" är det återigen den Robert Smith som en gång inledde en skiva med raderna "It doesn't matter if we all die" (återigen "Pornography") som vi bekantar oss med. Det är inte den kajalsminkade 50-åringen som sjunger om att han aldrig vill bli gammal. För det är när The Cure är som mörkast och mest eftertänksamma som de krossar allt motstånd och gör praktiskt taget all annan depp-rock överflödig (möjligtvis undantaget The Smiths då).
Med "Bloodflowers" visade Robert Smith återigen var skåpet skulle stå. Och påminde oss om att det ju faktiskt var han som ställde dit det en gång i tiden.
Jag minns mitt ljuva 00-tal!
00-talet går mot sitt slut och det börjar bli dags för en summering...
På final muzak kommer en artikelserie i 15 delar där jag presenterar de 15 skivor utgivna mellan 2000 - 2008 som har haft störst betydelse för mig och som jag håller främst idag.
Men det är inte tal om någon inbördes rangordning. Vet ni varför? För att man inte kan tävla i musik. Och varför just 15? Ja, varför inte? Det är en bra siffra helt enkelt...