00-talets skivor del 1: The Cure - Bloodflowers
När "Bloodflowers" kom år 2000 var The Cure uträknade sedan många år tillbaka. Under 90-talet hade britpopen gjort 80-talets mest framgångsrika dysterkvistar adekvata. Faktumet att det dröjde allt längre mellan skivsläppen och att bandets ledare/diktator Robert Smith ständigt pratade om att lägga av gjorde knappast saken bättre. Så var den gängse uppfattningen.
Men Robert Smith bestämde sig för att avsluta det han en gång påbörjat och göra en ny mörk och bombastisk skiva i stil med "Pornography" och "Disintegration" (de här tre skivorna refereras i efterhand ofta till som "The Doom triology").
Att The Cure skulle leverera ett av sina absoluta mästerverk: sin tredje bästa skiva (efter tidigare nämnda "Disintegration" och "Pornography") med "Bloodflowers": 25 år in i karriären och efter ett rätt saggigt 90-tal, hade väl ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.
På "Bloodflowers" är det återigen den Robert Smith som en gång inledde en skiva med raderna "It doesn't matter if we all die" (återigen "Pornography") som vi bekantar oss med. Det är inte den kajalsminkade 50-åringen som sjunger om att han aldrig vill bli gammal. För det är när The Cure är som mörkast och mest eftertänksamma som de krossar allt motstånd och gör praktiskt taget all annan depp-rock överflödig (möjligtvis undantaget The Smiths då).
Med "Bloodflowers" visade Robert Smith återigen var skåpet skulle stå. Och påminde oss om att det ju faktiskt var han som ställde dit det en gång i tiden.