final muzak

Av någon egendomlig anledning lyssnade jag aldrig på Dinosaur Jr under min uppväxt. Min indierockhistoria grundades på Sonic Youth och Pavement och Lilldinosaurien var ett uns för mycket raggar-rock och muskulöst gitarrsolande för att jag skulle falla handlöst för det.

Trodde jag då. Som tur är växer man ju upp och inser sina misstag för nu håller jag Dinosaur Jrs "Where you been" för att vara en av världens kanske 50 bästa skivor. Det är musik som får mig att vilja plocka fram flanellskjortan, spela luftgitarr och springa ut på gatan och föreläsa för dagens ungdom om hur mycket bättre allting var förr. På 90-talet när världen var mer svartvit och det här med indie var lite enklare: Man visste ju att storbolag = ondska och det handlade om billig produktion och urtvättade band-tischor snarare än modebloggar.

Visst kan man göra sig lite lustig över nostalgifaktorn som följer med Dinosaur Jrs musik. De har alltid låtit typ likadant och epitetet "gobbaindie" har garanterat uppfunnits bara för deras skull. Men de gör sin grej så förbannat bra att det bara är att ge efter och plocka fram luftgitarren.

Det som är så glädjande med dagens Dinosaur Jr är, förutom att ursprungsmedlemmarna J Mascis och Lou Barlow äntligen har slutit fred och bestämt sig för att samarbeta, att de har nått en ny formtopp! "Beyond" var en helt fantastisk come-back och nya "Farm" är faktiskt ännu vassare! Även om inget på skivan har drabbat mig lika hårt som "Crumble" eller "Pick me up" är det här en solid samling gobbaindie som det funkar att spela luftgitarr till hela morgonpromenaden.

Dinosaur Jr kan förmodligen hålla på hur länge som helst och när jag lyssnar på "Farm" har jag inga som helst problem med att föreställa mig en 100-årig J Mascis stå och köra sina solon med långa gråa hårtesar på huvudet och den urtvättade band-tischan intakt.

Dinosaur Jr - Over it

Dinosaur Jr på myspace

Om bara en månad bär det av till årets festival. I vart fall för oss som uppnått den aktningsvärda ålder då vi gärna avstår från saker som att tälta i gyttja: Way Out West i Slottskogen i Göteborg! Så här en månad i förväg gör jag en lista på saker som jag särskilt gärna vill se:



Antony & the Johnsons
Med "I am a bird now" har han gjort en av decenniets bästa skivor och jag tar gärna en repris på den mycket

My Bloody Valentine
Återförenade My Bloody Valentine var stilbildande inom det som kallas shoegaze och pijonärer när det gäller att blanda massiva gitarrväggar med nedtonad sång. De hann endast ge ut två skivor innan de försvann i början av 90-talet men en come back-skiva sägs vara på gång.

Beirut gör en korsning mellan traditionell singer/songwriter-musik och folkmusik från Balkan(!). Zach Condon, mannen bakom projektet, sägs ha fått intresse för genren efter att ha rest runt i Östeuropa. Det låter väldigt eget utan att vara ett endaste dugg svårtillgängligt: Om Jens Lekman hade polat med Emir Kusturica hade det kunnat låta så här.

Beirut - Nantes




Echo & the Bunnymen

De började som ett gammalt postpunk-band i samma veva som The Cure och har mig veterligen inte spelat in något nytt material på evigheter. "Ocean rain" från 1984 är enligt många deras bästa: Storslagen och dramatisk med stora
stråkarrangemang och väldigt starkta låtar.

Echo & the Bunnymen - The Killing moon

Deerhunter
Så här i elfte timmen blev det klart att ett av USAs för närvarande mest intressanta band är aktuella för Slottsskogen: introverta Deerhunter. De gjorde förra årets tredje bästa skiva med "Microcastle" och vill du se fem ynglingar titta ner på sina effektpedaler samtidigt som de manglar fram decenniets bästa shoegaze har du din chans!

Deerhunter - Nothing ever happened

Arctic Monkeys
Pojkspolingarna i Arctic Monkeys gör vanlig jävla rock precis som den alltid har låtit. Men så länge den görs med så här mycket energi och ett sådant sjujävlens sväng så klagar åtminstonde inte jag. En ny "mognare" skiva är på gång till hösten, till dess hoppar vi gärna jämfota till "View from the Afternoon" eller "Fluorescent Adolescent" en gång till.

Arctic Monkeys - Fluorescent Adolescent

Glasvegas
Förra årets stora (och välförtjänta) hype har jag förvisso redan hunnit se på betydligt mer intim lokal. Men jag skulle inte ha något emot en repris..

Glasvegas - Daddy's gone

Vivian Girls
Vivian Girls låter som en gammal borttappad K Records-skiva att sortera in någonstans mellan Tiger Trap och The Vaselines. De är helt enkelt ett av de där banden som, tillsammans med bland annat The Pains of being pure at heart, gjort att det plötsligt är 1986 igen!

Vivian Girls - Moped girls


Fever Ray
Och såklart är jag nyfiken på Karin Dreijers soloprojekt...

Fever Ray - When I grow up