final muzak

1. Portishead - Third
Främsta anledningen till att det tog Portishead elva (11!) år att leverera sin in absurdum uppskjutna tredje skiva lär vara en prestationsångest som saknar motsvarighet i musikhistorien. Geoff Barrow har filat på varje produktionsmässig detalj fast besluten om att skapa ett nytt mästerverk i klass med "Dummy" utan att upprepa sig själv.

De slicka stråkarrangemangen, det nostalgiska vinylbruset och influenserna från 60-tals-soul som fick så många att älska Portishead, vemodet till trots, är borta. Beth Gibbons röst låter mer sårbar och plågad än någonsin och nya Portishead är på alla sätt kallare, mörkare och mer introverta än någonsin. Om de två 90-tals-skivorna var vemodiga så är "Third" avgrundsmörk som The Cures "Pornography" eller Joy Divisions "Closer". Men precis som de två skivorna är det här så vackert, så suggestivt, spännande och överväldigande att jag inte förmår stänga av.
 
Portisheads "Third" är inte den skiva jag lyssnat mest på under 2008 helt enkelt för att den kräver ett visst sinnelag. Men varje gång jag spelar den golvar den mig totalt. Med låtar som "The Rip" och "We carry on" har Portishead gjort det otänkbara: Fler klaustrofobi-fosterställnings-ballader i klass med "Roads" och "It's a fire" fast med stråkarrangemangen ersatta av drones och metallskrot. "Dummy" (en av mina all-time-favorites) har äntligen fått en värdig ond tvillingbror.

Machine gun





2. TV on the Radio - Dear Science,
Det sägs TV on the Radio-sångaren Tunde Adebimpes far fällde fällde omdömet "det är ganska bra men ni behöver några låtar man kan dansa till" om debutalbumet. Kanske har Tunde slutligen hörsammat sin far för nu går det helt plötsligt att dansa till TV on the Radios musik. Det tidigare utmärkande shoegaze-malandet är borta och de bygger istället på förprogrammerade rytmer, blåssektioner, falsettsång och Prince-gitarrer. Funkinfluenserna är mer närvarande och Tunde provar t.o.m. på att rappa i "Dancing chose". Men framför allt är låtmaterialet deras starkaste någonsin. "Stork & owl", "Shout me out", "DLZ", "Family tree", "Crying"...ja, om de två första albumen var jättebra så är "Dear Science,"...helt galet jättebra! Ytterst få rockband lyckas vara så här nyskapande och "oansträngt" coola.

TV on the Radio - Golden age





3. Deerhunter - Microcastle
Deerhunter har själva kallat sin musik "ambient punk": Tre gitarrister manglar fram massiva, långsamma ljudväggar som ackompanjeras av diskret elektronik och Bradford Cox dova, ödesmättade röst. På tredje och bästa skivan "Microcastle" är melodierna mer framträdande. Kraut- och shoegazeinfluenserna är tydliga men den drömska atmosfären och de svårtolkade texterna för också tankarna till R.E.M. omkring "Murmur". Oändligt många rockband har sökt nya vägar att blanda rundgångsexperiment med popmelodier allt sedan Sonic Youths glansdagar men få lyckas så bra som Deerhunter.

Nothing ever happened





4. The Hold Steady - Stay positive
Det säger en del om kvaliteten på The Hold Steadys musik att deras "gubbrock" fick genomslag under en tid när replokalsrock var som mest ute och man helst skulle göra microbeats i sovrummet. På "Stay positive" har punkigheten från "Boys and girls in America" fått stå tillbaka för frontmannen Craig Finns litterära amibtioner och musiken drar mer åt de storslaget berättande delarna av Bruce Springsteens 70-tal. Med låtar som "Magazines" och "Joke about Jamaica" har de gjort den mest engagerande retro-rock jag hört i år.

Stay positive





5. Martha Wainwright - I know you're married but I've got feelings too
På "I know you're married..." överträffar Rufus syster sig själv vad gäller såväl ambitioner som låtmaterial. Hon tar ut svängarna mer och provar på säväl opera-glissandon ("Niger River") som att tolka Pink Floyd ("See Emily play"). Trots att Martha har en fast förankring i amerikansk låtskrivartradition förs tankarna inte helt sällan till Kate Bush. Främst på grund av hennes säregna röst men också för att Martha (liksom sin bror) har känsla för dramatik, vilket märks inte minst i skivans höjdpunkter "Coming tonight" och "In the middle of the night".

Bleeding all over you





6. Lykke Li - Youth novels
När Lykke Li Timotei Zachrisson gav ut sin debutsingel "Little bit" fick vemodet och den spröda rösten mig att referera till Stina Nordenstam. När debutalbumet kom visade det sig endast vara en liten del av sanningen. Lykke Li, har till skillnad från gåtfulla Stina, en glamorös och utsvävande framtoning och verkar plocka upp trender från sin samtid i samma tempo som Björk i början av 90-talet. "Youth novels" är popmusik som låter modern, tillgänglig och nyskapande på samma gång och albumet gav Sverige både en ny världsstjärna och en ny stjärnproducent i Björn Yttling.

I'm good I'm gone





7. Boris - Smile
Boris bygger sin musik på stenhårt, långsamt riffande i rakt nedstigande Black Sabbath-led. Deras förmåga att ta till sig influenser från andra musikstilar har fått även indiekids att älska dem och gjort dem till en viktig inspirationskälla  för västerländska tungviktare som Isis och Sunn O))). På "Smile" trängs spår av shoegaze, garagerock, drones och J-Pop(!) bland de massiva gitarrväggarna. Som vackrast är det när de släpper alla hämningar och låter episka "You were holding an umbrella" klinga ut i ett metalliskt månlandskap.

Statement





8. Deerhoof - Offend Maggie
Deerhoof (som levererade 2007 års bästa skiva med "Friend opportunity") har nu åter två gitarrister i sättningen. På årets "Offend Maggie" har de hittat tillbaka till den (i Deerhoof-sammanhang) rakare rock som de bemästrade för tre år sedan på "The Runner's four". Satomis omänskligt ljusa röst och Gregs maniska hamrande på sitt minimala trumset gör det som vanligt omöjligt att missta Deerhoof för något annat band och återigen har de levererat ett helt makalöst spännande och infallsrikt album.

Fresh born





9. The Last Shadow Puppets - The Age of the Understatement
Alex Turner är numera, vid blott 22 års ålder, frontman i två framgångsrika band. Sidoprojektet som Arctic Monkeys-sångaren har tillsammans med The Rascals-medlemmen Miles Kane hämtar inspiration från Scott Walkers 60-tal och tidiga Bowie (före "Space Oddity"). Det är storslaget, dramatisk och samtidigt väldigt catchy (låtlängderna snittar två och en halv minut). Den genomgående estetisken är så snygg och retro att det kändes helt rätt att köpa den här skivan på vinyl.

The Age of the Understatement





10. Experimental Dental School - Jane Doe loves me
Experimental Dental School  huserar i samma musikaliska sfär som Deerhoof och The Mae Shi. Det som ofta kallas noise-pop eller prog-pop, där söta popmelodier möter taggtrådsgitarrer, tempoväxlingar och tvära kast. Skillnaden är att den amerikansk-japanska trion (som alldeles nyligen blev en duo) handlar lite mer om teknisk skicklighet. De trycker in fler muikaliska duktigheter i sina bångstyriga låtar men det går aldrig överstyr och det blir aldrig "duktigheter för duktigheternas skull". "Jane Doe..." är sorgligt förbisedd!

Lord's lap


11. Aimee Mann - Smilers
Världen fick upp ögonen för Aimee Mann tack vare hennes fantastiska soundtrack till P T Anderson-filmen "Magnolia". "Smilers" utspelar sig i samma musikaliska sfär: Pianot står i centrum och alt-country-influenserna från hennes tidiga album är förpassade till bakgrunden. Texterna rymmer som vanligt ett visst mån av cynism och "Smilers" lär vara en slags temaskiva om olika tragiska människoöden. Bästa spåret "31 today" lyckas vara både catchy och uppgiven på en och samma gång.

Freeway


12. Teitur - The Singer
På "The Singer" vänder 30-årige färöingen Teitur helt om från sin tidigare konventionella singer/songwriter-musik (tänk en glad Nick Drake) och förser sina små musikaliska berättelser med udda arrangemang. På hälften av spåren är han endast ackompanjerad av mörka instrument som cellos och träblås. Det är episkt och minimalistiskt på samma gång och den udda sättningen (och Teiturs exotiska ursprung) gör det omöjligt att inte referera till Björks "Volta".

Catherine the Waitress


13. Tiger Lou - A partial print
Rasmus Kellermans soloprojekt Tiger Lou befinner sig nu fjärran från debutens anspråkslösa popvemod. På tredje skivan gör han storslagen rock med tydliga spår av Joy Division och det tidiga 80-talets post-punk. Tankarna går ibland till brittiska I love you but I've chosen Darkness. Liksom de gör Tiger Lou musik som låter mörk, suggestiv, episkt vacker och modern. Trots att den främst verkar ha inspirationskällor med åtminstonde 25 år på nacken.

Crushed by a crowd


14. Anna Ternheim - Leaving on a Mayday
Årets Anna Ternheim är mer minimalistisk och mindre vemodig än den vi lärde känna på "Separation road". Hon har tagit hjälp av "stjärnproducenten" Björn Yttling och man känner igen en del av de studioknep han använde på Lykke Lis debutskiva. I låtar som vackra "Summer rain" eller suggestiva "Let it rain" görs skäl för uttrycket "less is more".

Summer rain


15. Shugo Tokumaru - Exit
Shugo Tokumaru kallas ibland "en japansk Jens Lekman" men vad gäller musikalisk begåvning har han mer gemensamt med Prince. På "Exit" spelar Shugo alla instrument själv och skapar låtarrangemang där vi knappt hinner följa med i alla tvära kast. Likväl lyckas han göra fragmentarisk popmusik av alltihop och slutresultatet låter som något av en korsning mellan Magnetic Fields och The Avalanches.

Parachute


16. Glasvegas - Glasvegas
Att Glasvegas fick så stort genomslag 2008 beror kanske på att de lyckas låta arena-anpassade (storslagna refränger för hundratals cigaretttändare), arty (rundgång i massor) och Phil Spector-poppiga på samma gång. Eller så ligger texternas mörka, brittiska socialrealism väldigt rätt i tiden. Hursom är det en mycket begåvad debut som skulle kunna vara albumet Jesus & Mary Chain spelade in mellan "Psychocandy" och "Darklands".

Daddy's gone


17. The Mars Volta - The Bedlam in Goliath
På "The Bedlam in Goliath" hittar virtuoserna i The Mars Volta delvis tillbaka till vad som gjorde debuten "De-loused in the Comatorium" så fantastisk. Deras intensiva smältdegel av punk, symf, emocore och elektronik tenderar ibland att handla väl mycket om uppvisning i musikaliska duktigheter. Men på årets skiva är låtarna tillbaka vilket dock inte hindrar dem från att trycka in gitarrsolon, sambarytmer eller samplingar så fort det finns andrum.

Wax Simulacra


18. Ron Sexsmith - Exit strategy of the soul
Den 44-årige kanadensaren livar upp sin klassiska "vuxenpop" med gospelinslag och en kubansk blåsorkester. Vi får  bland annat en helt lysande version av "Brandy Alexander" (låten han gav till Feist förra året). Efter ytterligare en Ron Sexsmith-platta är vi varken förvånade eller besvikna.

Brandy Alexander


19. R.E.M. - Accelerate
När R.E.M. år 2008 vrider tillbaka klockan 22 år och spelar in en ny "Life's rich pageant" blir vi för första gången sedan "New adventures in hi-fi" påminda om vad det var som en gång gjorde dem till världens största rockband. Att återigen höra dem rocka loss i spår som "Sing for the Submarine" och "Man-sized wreath" känns som att återse en gammal vän.

Supernatural superserious


20. Xiu Xiu - Women as lovers
Xiu Xius musik har sin förankring i 80-talets postpunk men innehåller också inslag av noise, gamelan-musik och allsköns egendomliga instrument. I kombination med Jamie Stewarts inlevelsefulla sång och texter om all världens elände får det Xiu Xiu att låta väldigt egna, lite som en betydligt mörkare version av David Bowies "Lodger". När alla bitar faller på plats (som i "Master of the Bump" eller "No friend oh!") är det totalt överväldigande.

Master of the Bump (Kurt Stumbaugh, I can feel the soil falling over my head)


21. Baby Dee - Safe inside the day
Den åldrade harpisten, transvestiten och ex-kantorn(!) Baby Dee var en gång kompmusiker i Antony & the Johnsons. Musikaliskt befinner han sig inte jättelångt därifrån men musiken på "Safe inside the day" är mer suggestivt berättande och inte lika melodiorienterad. Fans av såväl Bonnie 'Prince' Billy som Current 93 har mycket att hämta här.

The Dance of diminishing possibilities


22. Hot Chip - Made in the dark
Hot Chip blev årets kritikerfavoriter 2006 med den dansanta, New Order-nostalgiska electro-poppen på "The Warning". På "Made in the dark" tar de ut svängarna mer och ger sig på blue-eyed soul (titelspåret), electroballader ("We're looking for a lot of love") och techno ("Shake a fist"), allt med hedern i behåll. Ett mognare och på alla sätt mer intressant album.

Ready for the floor

 
23. Nick Cave & the Bad Seeds - Dig Lazarus dig!!!
Efter ett decennium av mer avskalad musik återvänder Grott-Niklas till sitt mitta 80-tal. "Dig Lazarus dig!!!" består av elva hårt svängande och storslaget berättande rocklåtar i stil med "Tupelo". Materialet är mer ojämnt än vi är vana vid i Cave-sammanhang. Men när det är som bäst (i "Jesus of the Moon" eller "Midnight man") är det riktigt bra även med Nick Cave-mått mätt.

Dig Lazarus dig!!!


24. Fuck Buttons - Street horrrsing
Fuck Buttons började som en renodlad powernoise-akt i stil med Whitehouse. De märkte snart att musiken blev mer intressant om de varvade oljudsurladdningarna med lugna, harmoniska partier. Debutalbumet "Street horrrsing" innehåller sex instrumentala, episka spår där brum- och bruseffekter möter Sigur Rós-valsång och speldosor à Björks "Vespertine". Med "Sweet love for planet Earth" har de gjort ett av årets mest fascinerande ljudbyggen.

Sweet love for Planet Earth

 
25. The Mae Shi - HLLYH
The Mae Shi spelar noise-pop i samma skola som Deerhoof där det så att säga är melodiöst och tillkrånglat på samma gång. Ibland tenderar de att bli lite för skojfriskt arty för sitt eget bästa men med låtar som "The Melody" och "Run to your grave" har de levererat några av årets mest oemotståndliga, rundgångsmarinerade poprefränger.

Run to your grave



sammanfattningsvis då:
1. Portishead - Third
2. TV on the Radio - Dear Science,
3. Deerhunter - Microcastle
4. The Hold Steady - Stay positive
5. Martha Wainwright - I know you're married but I've got feelings too
6. Lykke Li - Youth novels
7. Boris - Smile
8. Deerhoof - Offend Maggie
9. The Last Shadow Puppets - The Age of the Understatement
10. Experimental Dental School - Jane Doe loves me
11. Aimee Mann - Smilers
12. Teitur - The Singer
13. Tiger Lou - A partial print
14. Anna Ternheim - Leaving on a Mayday
15. Shugo Tokumaru - Exit
16. Glasvegas - Glasvegas
17. The Mars Volta - The Bedlam in Goliath
18. Ron Sexsmith - Exit strategy of the soul
19. R.E.M. - Accelerate
20. Xiu Xiu - Women as lovers
21. Baby Dee - Safe inside the day
22. Hot Chip - Made in the dark
23. Nick Cave & the Bad Seeds - Dig Lazarus dig!!!
24. Fuck Buttons - Street horrrsing
25. The Mae Shi - HLLYH