final muzak

När Omar Rodriguez-Lopez och Cedric Bixler-Zavala startade The Mars Volta stod det klart att deras musikaliska vision (liksom deras afro-frisyrer) var större än vad som rymdes i ett litet hardcore-band från El Paso. De har dock aldrig varit bättre än på "Relationship of command" och det förefaller helt logiskt att At the Drive-In valde att lägga ner verksamheten efter den här skivan. Den är helt enkelt för bra och bandmedlemmarna insåg själva att de aldrig skulle kunna överträffa den.
 
Det finns inte något direkt nyskapande med At the Drive-Ins blandning av melodiös Fugazi-inspirerad hardcore och emotionell sång. Frontfigurerna Omar och Cedric skulle komma att vänta ytterligare några år med att leva ut sin experimentlusta och fäbless för 70-tals-prog à Van der Graaf Generator i The Mars Volta. "Relationship of command" handlar framför allt om perfektion: Varje melodislinga sitter där den ska och varenda refräng är precis lika medryckande.
 
Texterna må vara obegripliga och huvudsakligen utspela sig inne i Cedric Bixler-Zavalas huvud (långt innan han blev drogfri) men inget är särskilt svårgreppat när det gäller musiken. För egen del var det kärlek från första gången jag hörde den mullrande basöppningen på "Arcarsenal" och efter oändligt många lyssningar slås jag fortfarande av hur förkrossande bra det är. Hur ett band förmår att låta så här aggressivt och leverera så självklara melodier på en och samma gång.
 
När det är som mest intensivt och sången övergår till skrikande i slutet av "Cosmonaut" låter det för några sekunder som att haveriet är nära och allt är på väg att spåra ur. Men At the Drive-In har hela tiden full koll på vad de gör. Man känner sig helt enkelt trygg i deras sällskap.

Jag har haft det stora nöjet att se neo-folk/post-industri-legenden Der Blutharsch alla tre gånger de har besökt vårt danska grannland. Det är inget snack om att största upplevelsen var första gången: År 2004 i en stor före detta industrilokal ute i den danska obygden Albertslund.
 
Frontfiguren Albin Julius var då fortfarande väldigt mytomspunnen. Hans förra band The Moon lay hidden beneath a cloud (som förutom Albin bestod av dåvarande flickvännen Alzbeth) hade benhård integritet och lät sig varken intervjuas eller fotograferas. Der Blutharsch, som ursprungligen var Albins soloprojekt, började på samma bana.
 
Musiken som Albin Julius har gjort efter brytningen med Alzbeth 1997 skiljer sig dock rejält från Moon lay hidden...s vackra Dead can Dance-liknande dito. Tidiga Blutharsch-skivorna går i nedstigande led från industri-svult-symfoniker som Laibach och blandar slagverk, orkestersamplingar och allsköns elektronik.
 
Men 2005 kom en en oväntad vändning: På skivan "When did Wonderland end?" förvandlades Der Blutharsch till ett "vanligt rockband". Någonstans mellan Joy Division och tidiga Death in June gör de en riktigt snygg uppdatering av tidiga 80-talets mörkaste post-punk. Den enda nya låt som spelades under konserten bådar gott inför kommande skivan "Flying high" som lär fortsätta i samma stil. Att de dessutom gör väldigt omarbetade och riktigt lyckade post-punk-versioner av sina gamla alster med den nya rockbandssättning är ett kvalitetstecken om något.




Kvällen till ära hade Der Blutharsch med sig två förband. Först ut var pinsamt usla Bain Wolfkind. Desto mer intressant är svenska General Lina Baby Doll som med sitt enmansprojekt Deutsch Nepal, sedan 90-talets begynnelse, har gjort industri-ambient i stil med SPK och Throbbing Gristle. Musiken är mestadels instrumental och bygger på samplingar och olika förinspelade ljudkällor som långsamt bygger upp suggestiva ambient-mardrömmar. På skiva kan det bli väl monotont och svårgenomträngligt för min smak men när Lina (som något förvirrande är en man: se bilden) blandar sin mörka industri-ambient med låtar som på 2004 års "A silent siege" är det helt fantastiskt och snudd på Einstürzende Neubauten-klass.
 
Det här var ett väldigt kärt återseende även om en Blutharsch-konsert år 2009 är mer av en "vanlig rockkonsert" än tidigare. Jag är glad att neo-folk-innovatören Albin Julius övervägde beslutet han fattade för några år sen att aldrig mer turnera. Tyvärr kan man nog inte vänta sig detsamma från hans gamla sparringspartner Doulgas Pearce i Death in June.

Spelreglerna är enkla: Sätt din mp3-spelare i play all random-läge och slumpa fram 15 låtar.

Resultatet: 15 låtar som säger allt om ditt liv och vem du är. Eller något i den stilen.
 
Mitt resultat idag fredagen 11/9-09:
 
DNA - Horse
Sunset Rubdown - The men are called horsemen there
Swans - Surrogate
Death in June - The rule of Thirds
Beirut - Prenzklauerberg
Stevie Wonder - You haven't done nothin'
Glasvegas - Daddy's gone
Sonic Youth - Death to our friends
Current 93 - Idumae (vocals: Antony)
Koenjihyakkei - Gassttumm
A Camp - Bear on the beach
Portishead - Plastic
Neurosis - Bridges
Sonic Youth - Dirty boots (live)
Weeping Willows - Looking for a home

Sångaren/låtskrivaren David Tibet har i över 20 års tid gjort mörk, psykadelisk "folkmusik" under sitt alias Current 93. Han är fortfarande okänd för den stora massan och det finns anledningar till att det förmodligen kommer att förbli så. Hans röst och inlevelsefulla sång (tänk en mer urspårad John Lydon) är en "acquired taste" och han har med åren hunnit bygga upp en fullständigt obegriplig mytologi kring sin musik. Lägg därtill att han, likt en ung Nick Cave, har förkärlek att skriva låtar om död och undergång gärna fyllda med symbolik och religiösa referenser.

Det är dock inget snack om att David Tibet har varit inflytelserik när det gäller 00-talets musik. Som så många andra egensinniga kultmusiker har han en skara fanatiska fans (det påstås finnas en handfull som åker till varje Current 93-konsert oavsett var i världen den äger rum). Bland dessa återfinns Devandra Banheart som har lyssnat och lärt av David Tibets sätt att blanda traditionell "folkmusik" med udda arragemang (i Current 93s fall gärna industri- och dronesklanger) och genren "freaky folk" har skapats.

Större delen av 00-talet ägnade David Tibet åt att färdigställa den mycket ambitiösa och storslagna skivan "Black ships ate the sky". Han tog hjälp av bland annat en stråkensemble och ett stort antal gästsångare, däribland Antony Hegarty och Marc Almond. Budgeten var den största någonsin i ett Current 93-sammanhang. När David Tibet fick problem med att slutföra skivan på grund av ekonomin tog han hjälp av sina fanatiska beundrare som köpte förhandexemplar för ohemula summor (en "omvänd Radiohead").

Det bästa Current 93 gjorde under 00-talet var dock "Sleep has his house". Skivan kom år 2000 och är, i rakt motsats till "Black ships ate the sky", det mest minimalistiska och enkla som Current 93 har gjort. David Tibet är endast ackompanjerad av sina ständiga följeslagare Steven Stapleton (som vid sidan av Current 93, gör industri-ambient i Nurse with Wound) och Michael Cashmore som den här gången bland annat spelar dragspel och glasharmonium(!)

Sleep has his house" skrevs och spelades in som reaktion på David Tibets fars död och är Current 93s mest personliga album någonsin. Om Nick Cave hade fyllt en hel skiva med låtar i stil med "Where do we go now but nowhere?" (och överlåtit sången till John Lydon) hade det kanske kunnat låta så här. Låtar som "Red hawthorn tree", "Immortal bird" och "Niemandswasser" gör det till Current 93s näst bästa skiva någonsin (efter landmärket "All the pretty little horses").