Hejdå Radar
Imorgon den 1:e oktober lägger Radar Magazine ner sin musikdel och sadlar om till en renodlad mode-site.
Eftersom jag inte tänkt sadla om till modebloggare innebär det att jag inte kommer att göra fler Radar-uppdrag.
Jag tackar för den här tiden och önskar min f.d. redaktör lycka till med framtida projekt i cyberrymden!
Get Random 100930
Spelreglerna är enkla: Sätt din mp3-spelare i play all random-läge och slumpa fram 15 låtar.
Resultatet: 15 låtar som säger allt om ditt liv och vem du är. Eller något i den stilen.
Idag:
Prince - When you were mine
Serena Maneesh - D.I.W.S.W.T.T.D.
James Yuill - Head over heels
The Slits - Newtown
Sehnsucht - South of Cincinnati
Martha Wainwright - Une enfant
ef - Sons of ghosts
PP7 Gaftzeb - 1984
Ponytail - Die Allman bruder
Erase Errata - Dexterity is #2
The Style Council - Me ship came in!
The Secret History - Johnny Anorak
Beach House - All the year
Melt Banana - SMELL the MEDICINE
Ihsahn - Undercurrent
Swans - My father will guide me up a rope to the sky
Swans är tillbaka! Redan när "No words/no thoughts" manglar igång efter ett kort klockspelsintro står det klart. Vi är på bekant Swans-mark igen! Michael Gira har släppts loss sin inre djävul!
Men det finns märkbara skillnader mellan 2010 års Swans och den upplaga som Michael Gira la på is 1996. Sångerskan Jarboe, som var en viktig del av Swans 1987-1996, var inte ens inbjuden till återföreningen. Michael Gira har istället tagit in en "kändisgäst" i form av Devandra Banheart, vilket har fått somliga att gapa om sell-out.
Det råder inga tvivel om att årets Swans är mindre konfronterande och mer lättillgängliga än någonsin. Michael Gira har vävt in den melodiösa sida han fann i Angels of Light (projektet som han huvudsakligen har ägnat sig åt sedan Swans upplösning). Inget låter lika avgrundsmörkt eller suggestivt som "The helpless child", inga texter är i närheten av lika bittra och självföraktande som "Failure". Mindfuck-nivån når kulmen när Devandra sjunger duett med Giras tre-åriga dotter i en låt som heter "You fucking people make me sick".
Men det är absolut inte tal om någon sell-out! Michael Gira fyller snart 60 och det vore rätt patetiskt om man fortfarande vrålade "nobody rapes you like a cop in jail". Snarare handlar det om mognad. Låtmaterialet är mycket starkt och "My father will guide me up a rope to the sky" kan visa sig vara en av Swans bästa skivor någonsin! Det är tungt, storslaget och ironibefriat från början till slut. PM Jönsson skriver i sin Sonic-recension att det är så här Grinderman egentligen borde låta och han har en poäng!
Swans påbörjar en återföreningsturné i höst. Det ryktas om att de kommer att befinna sig på skandinavisk mark till våren. Om det är sant behöver jag inga fler julklappar!
Blonde Redhead - Vega, Köpenhamn 100921
"Fake can be just as good" heter Blonde Redheads fantastiska tredje skiva från 1997. Och det skulle egentligen kunna sammanfatta hela deras karriär.
Det konstskole-ättade japansk-italienska underbandet har aldrig varit innovatörer. Snarare har de lånat idéer från sina förebilder, vare sig det varit Sonic Youth, My bloody Valentine eller Scott Walker, och gjort det lite bättre och lite snyggare än alla andra.
Framför allt har de, kanske mer än någon annan, lyckats återuppfinna sitt eget sound för varje skiva samtidigt som de omisskänligt låter som Blonde Redhead. Från den larmiga, no wave-inspirerade debuten till storslagna Scott Walker-popen på "Misery is a butterfly" (som jag utnämnde till 00-talets bästa skiva). Så det är väl inte jätteförvånande att de, efter att shoegaze-popen på "23" varit nära att ge dem ett mainstream-genombrott, följer upp med sin mest introverta och svårtillgängliga skiva.
Årets "Penny sparkle" har fått blandade recensioner. Vid första genomlyssningen blev även jag lite rastlös av minimalismen och det långsamma tempot. Men efter att ha levt med skivan i en vecka kan jag konstatera att Blonde Redhead har gjort ännu ett mästerverk!
Det är små detaljer: Knappt hörbara viskningar, rytmer och andhämtningar, som gör "Penny sparkle" till en så underskön skapelse. Ibland går tankarna till The Cure anno "Faith". Ibland låter de som The xx fast dubbelt så gamla och minst tre gånger så ärrade.
På en live-spelning med Amadeo, Kazu & Simone är allt minutiöst genomtänkt: Från ljussättningen till hur gamla och nya låtar glider in i varandra. De blonda rödtottarna matchar t.o.m. instrument med scenkläder.
Tyngdpunkten ligger på "Penny sparkle". De nya låtarna fungerar bra live och skapar en suggestiv stämning. Men det är först när extranumren kommer som konserten känns som en given fem-poängare. Först "Melody of certain three" där de äntligen manglar loss som om det vore sent 90-tal. Sedan sänks tempot under "(We are a real theme) Harry & I" för att återgå till utgångsläget i titelspåret "Penny sparkle" som får avsluta hela konserten.
Fantastiskt snyggt! Det är helt "rätt" för Blonde Redhead att avsluta med ett stillsamt och eftertänksamt nummer istället för att bygga upp mot ett stort crescendo.
Solidaritet?
För fyra år sedan fick vi en borgerlig regering. Det har inneburit några hundralappar extra i lönekuvertet för somliga. Men det har skett på bekostnad av den sociala välfärden. Tågtrafiken har kollapsat. Tusentals sjukskrivna har utförsäkrats och står helt utan försörjning.
Den regeringen har blivit omvald.
Vad som är betydligt värre är att vi nu även har Sverigedemokraterna i riksdagen.
Sverigedemokraterna är ett extremt parti. Även jämfört med andra högervridna tokstolle-partier som fått spelrum runt om i Europa. De har tydliga kopplingar till högerextremismen och en retorik som påminner starkt om den som nazisterna använde under 30-talet.
Självklart är flyktingpolitiken inte en oproblematisk fråga. Det finns även problem med sjukvården. Ska vi be folk att inte bli sjuka? Det finns problem med skolan. Ska vi begränsa antalet barn som får gå i skolan?
När Sverigedemokraterna slänger fram sina (kraftigt förvrängda) kalkyler är det ingen som konfronterar dem med vad som faktiskt är det viktigaste argumentet mot deras politik. Det medmänskliga. Att vi av ren medmänsklighet borde fortsätta hjälpa människor i nöd.
Sverige 2010. Solidaritet, medmänsklighet och empati är tydligen hopplöst ute. Vi har en regering som vill slänga ut dig på gatan den dag du inte längre kan bidra till samhällsnyttan. Vi har riksdagsmän som twittrar glatt om "muslimpack" och "importerade våldtäcktsmän".
Vi kan göra skillnad!
Ta ställning mot rasismen och högerpolitiken!
skäms!
Vad var det egentligen som hände söndagen den 19 september 2010? Plötsligt har vi en främlingsfientlig skrålande Finlandsfärja i riksdagen. Jag skäms. Över landet jag lever i. Över alla jävla idioter som röstade på Sverigedemokraterna.
Det här är nivån som riksdagsdebatterna kommer att befinna sig på de närmsta fyra åren:
final muzak gillar: Junip
Igår spelade José Gonzales-frontade Junip på Babel i Malmö. Jag fick chansen att prata lite med Sveriges mest hypade folk-rockare innan den väldigt angenäma konserten. Det kommer snart ni att kunna läsa mer om på Radar.
Till dess vill jag uppmana er att låna ett öra åt fullängdaren "Fields" samt kolla in videon till första singeln "Always" här nedan. Regisserad av Andreas Nilsson (Fever Ray, The Knife, MGMT m.fl.) och inspelad på plats vid luftgitarrs-VM i Finland...
(Varning! Den är riktigt skruvad!)
Inför valet...
...och här är en text som jag vill uppmana er alla att läsa! Den handlar om konsekvenserna av Alliansens politik.
Från Klamydiabrevet: Sveket
boktips: Lords of Chaos
Man behöver inte ha något större black metal-intresse för att ha behållning av "Lords of Chaos". Faktum är att den som köper boken i tron att det är en black metal-antologi (vilket den utger sig för) riskerar att bli rejält besviken. "Lords of Chaos" handlar inte så mycket om musik som det som black metal-genren förmodligen är mest känd för bland utomstående: Osunt leverne och dyrkan av ondskans makter.
"Lords of Chaos" börjar i det tidiga 90-talets Norge. På en plats där några gravt desillusionerade tonåringar för första gången i världshistorien tog Black Sabbaths gamla skämt om att dyrka Satan på blodigt allvar.
Oavsett hur bestiala dåd de involverade gjort sig skyldiga till, är bokens författare Michael Moynihan och Didrik Søderlind aldrig ställningstagande (ens mot en totalt genomvidrig karaktär som Varg Vikernes). Syftet med boken är att finna en förklaring till det inträffade och varför just i Norge. Att hitta kopplingen mellan musik och våldsdåd.
Michael Moynihan har nästlat sig in i black metal-underjorden och intervjuat genrens mest ökända brottslingar. Men även anhöriga: Föräldrar, fans och drabbade får komma till tals. Det är en mycket ambitiös bok skriven med stor respekt, både för black metal-genren och för de som blivit drabbade av de vansinnesdåd som har utförts av ett fåtal av genrens nyckelkaraktärer.
Boken, som rymmer den förmodligen mest spekulativa berättelsen i hela musikhistorien, är på väg att bli en Hollywood-film. Det är mycket rekommenderad läsning! Om än bara för att sitta och fnissa lite åt det komiska i att någon som på allvar tror sig vara Satans hantlangare måste låna pengar av morsan för att kunna ge ut sin skiva.
Neu!/Hallogallo 2010 - KB, Malmö 100915
Michael Rother var en av ursprungsmedlemmarna i Kraftwerk. Från tiden då Kraftwerk var långhåriga hippies och använde analoga trummor. Minst ett halvt decennium innan den kortklippta robot-pop de är mest kända för idag.
När Michael Rother lämnade kraftwerket för att satsa på sitt Neu! år 1971 föddes krautrocken. Att lyssna på Neu! är som att färdas en ändlös sträcka längs Autobahn. Det låter omisskänligt tyskt. Det är monotont och minimalistiskt. Men på samma gång är det hoppfullt och pekar i en riktning framåt, bort från Tysklands blodiga förflutna.
Det var knappt någon som förstod det då. Såhär 40 år efteråt är det dock inget tvivel om att den instrumentala krautrocken har fått återupprättelse. Kraut har nästan blivit ett mode-ord att använda när man talar om musik med monotont pulserande rytmer, något alla som lyssnat på Studio kan intyga.
Självklart vill kraut-pappa själv, den nu 60-årige Michael Rother vara med och ha en bit av kakan. Därför turnerar han runt i sällskap av Tall Firs-basisten Aaron Mullan och Sonic Youth-trummisen Steve Shelley under namnet Hallogallo 2010 och lirar gamla Neu!-låtar.
Det mest slående med 2010 års Neu!-tappning är hur modernt och elakt det låter. LSD-trippande galningen Klaus Dinger som dog för två år sedan, var en viktig del av Neu!s sound med sitt hyperaktiva trummande. Men Steve Shelley är en mycket skicklig ersättare och Michael Rother är nu uppbackad av en väldigt tung rytm-sektion.
De tre åldrade herrarna står i full koncentration bakom sina instrument. Publikkontakten inskränker sig till att Michael Rother efter fem låtar, presenterar sina kompmusiker. Men det var väl ändå ingen som hade väntat sig att han skulle slita av sig tröjan och crowdsurfa.
När konserten är slut har det hypnotiska manglet fått mig att tappa greppet om tiden och jag har ingen aning om hur länge Michael Rother och hans vänner har kraut-manglat mig. Ett bra betyg om något!
final muzak gillar: Nisennenmondai
I förra inlägget gjorde jag reklam för Melt Bananas pågående Europa-turné med en hel räcka Skandinavien-datum inplanerade. I höst gör det Stora Gula Oljudet ännu ett nedslag på våra breddgrader i form av Nisennenmondai.
De tre japanska damerna har sedan 90-talets slut fört ett sjujävlens oväsen under det svårstavade namnet Nisennenmondai (som för övrigt kan översättas till "the Y2K problem" eller "millennie-buggen"). Det handlar om instrumental, rytmiskt driven och pulserande monoton noise-rock med drag av såväl kraut som post-punk.
På singelsamlingen "Neji/Tori" har de, pedagogiskt nog döpt ett antal låtar efter sina stora förebilder. Följaktligen heter tre låtar "This Heat", "Pop Group" och "Sonic Youth". Och om du gillar öhh...This Heat, Pop Group och Sonic Youths mer experimentiella sidor är det ett givet köp.
Om du dessutom gillar Lightning Bolts brutala oljuds-boogie och Battles flippade framtids-postrock kommer du att slå kullerbyttor av glädje!
Nisennenmondai har varit i Europa (t.o.m. Sverige) förut. I oktober ger de sig ut på en ny Europa-turné. Änsålänge är ett Skandinavien-stopp inplanerat:
2010/10/21 - Köpenhamn, Loppen
Nisennenmondai är hyfsat aktuella med fjorårets "Destination Tokyo". Köp den, skruva upp volymen och millennie-bugga loss!
Melt Banana på Europa-turné!
Melt Banana, det legendariska japanska noise-bandet, som i snart 20 år har byggt sin karriär på att spela väldigt snabbt och använda absurda mängder effekt-pedaler, är ute på Europa-turné. Och de har en hel drös med Skandinavien-datum inplanerade!
2010/09/30 - Malmö, Singsang
2010/10/01 - Linköping, L'Orient
2010/10/02 - Göteborg, tbc
2010/10/03 - Oslo, Garage
2010/10/05 - Köpenhamn, Loppen
Att de har kallat sin musik för "fastcore" säger en del om hur det låter. Med sin humor och förmåga att förpacka oljudsexperimenten till perfekta punkpop-låtar är de förmodligen det mest "lätttillgängliga" av de stora japanska noise-banden.
Senaste studio-fullängdaren "Bambi's dilemma" som kom ut 2007 kammade hem en välförtjänt nionde plats på final muzaks årslista. Sedan dess har de släppt live-skivan "Lite Live Ver 0.0" och ep-n "Loop Nebula".
Grattis The xx!
Idag gratulerar vi The xx till vinsten av 2010 års Mercury Prize!
läs mer om The xx:
Min recension av debutskivan XX
The xx - Debaser, Malmö 20100121
You say party
För drygt ett halvår sedan nåddes vi av den tragiska nyheten om Devon Cliffords död. Trummisen i kanadensiska You say party! We say die! blev bara 30 år gammal när han, efter en blodpropp i hjärnan, plötsligt föll ihop under en konsert i Vancouver.
Tragedin till trots, de har bestämt sig för att fortsätta med namnet förkortat till You say party (av respekt för Devon). I den kanadensiska dagstidningen The Globe and Mail kan man läsa en fantastiskt rörande och vördnadsfull artikel om vad som får dem att fortsätta.