final muzak

Listan över årets svenska skivor 2009 hittar ni här



1. Sunset Rubdown - Dragonslayer
70-talets symfonirock är tillbaka. Den har iallafall påståtts vara det väldigt länge. Godspeed you! black emperor, Radiohead och Sigur Rós har i olika etapper pekats ut som fanbärare för en ny generation symfrockare. Och aldrig har det varit sant förrän nu. "Dragonslayer" har högre symf-faktor än någon skiva jag har lyssnat på daterad senare än Pink Floyds "The Wall". Den har en obegriplig ramberättelse som involverar drakar och medeltida riddare, låtlängderna drar iväg och efter bara några minuter har man tappat räkningen på alla taktbyten.

Det mest anmärkningsvärda med "Dragonslayer" är att Sunset Rubdown har lyckats maskera sin musik så den inte låter det minsta tillkrånglad eller svårtillgänglig. Man skulle faktiskt kunna missta den för att vara ganska vanlig indierock någonstans mellan Arcade Fire och David Bowies "Hunky Dory". Och den är förbaskat bra!



2. Former Ghosts - Fleur
Det här är precis så bra som man vill att det ska bli (men som det sällan blir) när ens favoritartister samarbetar! Former Ghosts består av Freddy Krupper som annars gör dyster analog synthpop under namnet This song is a mess but so am I. Till sin hjälp har han tagit Jamie Stewart från Xiu Xiu och årets myspace-under Zola Jesus.

Låtarna är avskalade och melankoliska. Freddy Krupper står själv för berättandet, poprefrängerna och de analoga syntharna. Jamie Stewart backar upp honom med sin slagverksarsenal och Zola Jesus lånar ut sin röst till de mer atmosfäriska låtarna "In Earth's palm" och "The bull and the ram". Popmusik blev varken ledsnare eller vackrare än så här 2009.



3. Mono - Hymn to the Immortal Wind
Japanska Mono har utvecklats från att vara ett Mogwai-imiterande postrock-band i mängden till att bli något helt eget. På "Hymn to the Immortal wind" tar de hjälp  av en stråkorkester och Shellac-legenden Steve Albini, vilket säger en del om hur det låter: Låtarna byggs långsamt upp för att slutligen kraschlanda i våldsamma gitarrurladdningar eller bland storslagna, svepande stråkar. Postrock blir varken svulstigare eller vackrare än så här.



4. Sonic Youth - The Eternal
År 2009 innebar ännu en lång Sonic Youth-period för min del. En anledning till det var den fantastiska klubbspelningen i Malmö i våras, en annan var "The Eternal". På sin artonde studioskiva, gör Sonic Youth precis samma sak som de gjorde på KB tidigare i år, nämligen sopar mattan med alla sina efterföljare. "The Eternal" är det bästa exemplet vi har fått på åtminstonde 10 år på hur kombinationen av punkenergi, konstnärliga ambitioner och poprefränger gör Sonic Youth till ett av planetens viktigaste band.



5. Antony & the Johnsons - The Crying light
På det stora genombrottet "I am a bird now" var Antony en ganska vanlig singer/songwriter som mest utmärktes av sin stora begåvning. På "The Crying light" märks släktskapet med konstmusik och artister som Current 93 och Baby Dee. Recensenterna var inte riktigt med på banan den här gången och tyckte han blev för pretentiös med sina abstrakta arrangemang och funderingar om efterlivet. Men lyssna en gång och det är bara att konstatera att han har gjort ännu ett mästerverk.



6. Current 93 - Aleph at Hallucinatory Mountain
För första gången under den 25-åriga karriären backas Current 93 alias David Tibet upp av tjutande elgitarrer och mängder av feedback. Med tanke på hur bra det passar ihop med hans inlevelsefulla sång är det faktiskt märkligt att han inte har provat på det här tidigare. Det märks att han har lyssnat mycket på sentida "drone-doom-metal" som Sunn O))) och Earth. Men så fort David Tibet öppnar munnen går det inte att missta det för något annat än Current 93.



7. The Twilight Sad - Forget the night ahead
Likheterna mellan The Twilight Sad och Glasvegas slutar numera inte längre vid att både James Graham och James Allen sjunger som Groundkeeper Willy. Det introverta lipandet och stämningsbyggandet hos The Twilight Sad är borta och har ersatts med mörk socialrealism och refränger som sitter som knytnävslag i ansiktet. Glasvegas har fått en bråkig, ond tvillingbror.



8. Animal Collective - Merriweather post pavillion
Det är svårt att hitta ett mer kritikeromhuldat band än Animal Collective i dagsläget. När man lyssnar på "Merriweather post pavillion" är det inte svårt att förstå varför. Genom att tona ner oväsendet och skriva sina starkaste refränger någonsin med låtar som "In the flowers" och "My girls" vann de över ännu fler på sin sida. De udda arrangemangen till trots har Animal Collective nu mer gemensamt med Beach Boys än med Einstürzende Neubauten.



9. Morrissey - Years of Refusal
Nej, det är ingen ny "Vauxhall & I" och till "The Queen is dead" är det ljusår. Men att förvänta sig något annat hade liksom varit att vänta sig att Michelangelo skulle måla ett nytt nytt Sixtinskt Kapell. Morrissey återvänder till den lite hårdare rockabilly-stilen från "Your arsenal" och med låtar som "Black cloud" och "When last I spoke to Carol" kan det här mycket väl vara hans bästa skiva sen...den förra.



10. OOIOO - Armonico Hewa
OOIOO (med Boredoms trummis Yoshimi i spetsen) lånar tidsmaskinen från Dead can Dance och besöker 70-talets Berlin där de hänger med krautrock-banden Faust och Neu! De tar dock inte raka spåret utan åker en sväng förbi Amazonas regnskogar och plockar upp exotiska rytmer på vägen. Det är en fascinerande resa, utförd med lika mycket "musiker-duktighet" som punkattityd.


11. ISIS - Wavering radiant
ISIS kommer förmodligen alltid att få finna sig i att jämföras med (och stå i skuggan av) Neurosis, fanbärararna inom den hårdare falangen av postrock (det som ofta kallas post-metal). På "Wavering radiant" har de dock tagit ett (pyttelitet) steg bort från det monotona stämningsbyggandet och blivit mer melodiösa. Musiken rymmer fler "tekniska duktigheter" och Aaron Turners brölsång får oftare stå tillbaka för hans vanliga stämma. Som bäst blir det i den helt makalösa ångvälten "Stone to wake a serpent".


12. Der Blutharsch - Flying high
En gång i tiden brukade Der Blutharsch jämföras med Laibach. Det är svårt att föreställa sig när man lyssnar på "Flying high": Mörka postrockiga ljudkulisser byggs långsamt upp av massiva gitarrmattor, elektronik och Albin Julius monotona mässande. Ytterligare en helomvändning för Albin Julius musikaliska projekt och en riktigt lyckad sådan.


13. Dinosaur Jr - Farm
Det som är så glädjande med dagens Dinosaur Jr är, förutom att ursprungsmedlemmarna Joseph Mascis och Lou Barlow äntligen har slutit fred efter 20 års käbbel, att de osannolikt nog har nått en ny formtopp. "Beyond" var en fantastisk come-back och "Farm" är ännu vassare! Det här kan mycket väl vara den mest solida samlingen Neil Young-inspirerad "gobbaindie" Lilldinosaurien har levererat sen "Where you been".


14. The xx - XX
Årets nykomlingar var ett gäng britter, knappt torra bakom öronen, som på sin debut leverar finstämd, minimalistisk pop någonstans mellan Young Marble Giants och Marine Girls. Efter all brötig lo-fi vi har fått höra efter hypen kring Wavves och No Age blev vi återigen påminda om den inneboende kraften i en enkel poplåt.


15. ...and you will know us by the Trail of Dead - The Century of Self
I början av karriären lät ...and you will know us by the Trail of Dead som en rejält macho-uppumpad version av Sonic Youth. De har hunnit bli både äldre och mer eftertänksamma sedan dess och på "The Century of Self" förlitar sig mindre på aggressioner och mer på stämningar. Conrad Kellys keyboards tar större plats och låtarna dras ut till storslagna epics. Det är precis så här som unga, arga band åldras med värdighet!


16. A Place to bury strangers - Exploding head
A Place to bury strangers plockar russinen ur den alternativa 80-tals-kakan och blandar shoegaze-igt oväsen à My bloody Valentine med monotona postpunkiga basgångar från Joy Division. De har känsla för melodier men den största behållningen från "Exploding head" är ändå att lyssna till de fyrverkerier som Oliver Ackermann avfyrar med sina effektpedaler.


17. Arctic Monkeys - Humbug
Arctic Monkeys var bara tonåringar när singeln "I bet you look on the dancefloor" och en myspace-sida gjorde dem till planetens mest hypade band sedan Oasis. På tredje skivan "Humbug" har de blivit lite "vuxnare" och förlitar sig mer på musiker-duktighet än på energi. Att alla medlemmar blivit långhåriga säger faktiskt en hel del om hur det låter, likaså att de produceras av Josh Hommes från stoner-legenderna Queens of the Stone Age.


18. Yeah Yeah Yeahs - It's blitz
Karen Orzolek ser fortfarande ut som en Ziggy Stardust-groupie, annars är inte mycket sig likt när det gäller Yeah Yeah Yeahs. Tempot är rejält nerdraget och gitarrerna i stor utsträckning ersatta av analoga synthar. Melodikänslan är dock intakt och med låtar som "Zero" och "Heads will roll" får de dig fortfarande att vilja dansa natten lång i knasiga kläder.


19. P J Harvey & John Parish - A woman a man walked by
P J Harvey söker sig i sällskap av multi-instrumentalisten John Parish, bakåt i sin egen diskografi. "Black hearted love" är ungefär så nära en radio-hit man kommer i P J Harvey-sammanhang. Titelspåret och "Pig will not" är det stökigaste hon har gjort sedan "Rid of me". Förmodligen är det här mest en parentes i sagan om P J Harvey. Men en förbaskat rolig sådan.


20. Alberta Cross - Broken side of time
Alberta Cross gör Neil Young-inspirerad rotrock och de har en del likheter med (i min mening väldigt överskattade) Band of Horses. De är dock betydligt röjigare och enligt mig, också betydligt roligare. "The broken side of time" är en kompetent debutskiva som för tankarna till Crazy Horse och The Raconteurs.


21. Regina Spektor - Far
Regina Spektor tar ett steg tillbaka från experimenterandet på mästerverket (och genombrottet) "Begin to hope" och på "Far" är hon enklare och mer humoristisk. Med eftertänksamma, gulliga små betraktelser som "Laughing with" och "Dance anthem from the 80s" sopar hon fortfarande mattan med sina efterföljare.


22. The Pains of being pure at heart
The Pains of being pure at heart var ett av de där banden som gjorde att det plötsligt blev sent 80-tal igen när de blandade twee-pop med shoegaze och DIY-estetik. Den självbetitlade debuten är full av oemotståndliga popdängor, lyssna exempelvis på "Young adult friction" eller "A teenager in love".


23. Grizzly Bear - Veckatimest
Om Fleet Foxes stod för den lätttrallade delen av skäggrocken så står Grizzly Bear för den mer abstrakta. "Veckatimest" är en ambitiös skiva där americana blandas med psykadeliska tongångar och doo wop-harmonier.


24. Prince - Lotusflow3r
Prince har ännu inte helt tappat förmågan att skriva fantastiska låtar. Till vår stor glädje har funkdvärgen återupptäckt sin musikaliska virtuositet och på "Lotusflow3r" gitarrsolar han det härliga till samtidigt som han levererar (numera Jehovas-anpassad snuskfri) snuskfunk med melodier (för att citera Kjell Allinge): "att trånade cykla hem med honung i mittbenan till".


25. Asobi Seksu - Hush
På "Hush" hemsöker Asobi Seksu 80-talets dreampop och det går inte att förneka att de har öra för såväl refränger som stämningsbyggande. Tankar går till The Sundays och Cocteau Twins och i den underbara popdängan "Transparence", även till The Sugarcubes.