final muzak

Listan över årets svenska skivor 2009 hittar ni här



1. Sunset Rubdown - Dragonslayer
70-talets symfonirock är tillbaka. Den har iallafall påståtts vara det väldigt länge. Godspeed you! black emperor, Radiohead och Sigur Rós har i olika etapper pekats ut som fanbärare för en ny generation symfrockare. Och aldrig har det varit sant förrän nu. "Dragonslayer" har högre symf-faktor än någon skiva jag har lyssnat på daterad senare än Pink Floyds "The Wall". Den har en obegriplig ramberättelse som involverar drakar och medeltida riddare, låtlängderna drar iväg och efter bara några minuter har man tappat räkningen på alla taktbyten.

Det mest anmärkningsvärda med "Dragonslayer" är att Sunset Rubdown har lyckats maskera sin musik så den inte låter det minsta tillkrånglad eller svårtillgänglig. Man skulle faktiskt kunna missta den för att vara ganska vanlig indierock någonstans mellan Arcade Fire och David Bowies "Hunky Dory". Och den är förbaskat bra!



2. Former Ghosts - Fleur
Det här är precis så bra som man vill att det ska bli (men som det sällan blir) när ens favoritartister samarbetar! Former Ghosts består av Freddy Krupper som annars gör dyster analog synthpop under namnet This song is a mess but so am I. Till sin hjälp har han tagit Jamie Stewart från Xiu Xiu och årets myspace-under Zola Jesus.

Låtarna är avskalade och melankoliska. Freddy Krupper står själv för berättandet, poprefrängerna och de analoga syntharna. Jamie Stewart backar upp honom med sin slagverksarsenal och Zola Jesus lånar ut sin röst till de mer atmosfäriska låtarna "In Earth's palm" och "The bull and the ram". Popmusik blev varken ledsnare eller vackrare än så här 2009.



3. Mono - Hymn to the Immortal Wind
Japanska Mono har utvecklats från att vara ett Mogwai-imiterande postrock-band i mängden till att bli något helt eget. På "Hymn to the Immortal wind" tar de hjälp  av en stråkorkester och Shellac-legenden Steve Albini, vilket säger en del om hur det låter: Låtarna byggs långsamt upp för att slutligen kraschlanda i våldsamma gitarrurladdningar eller bland storslagna, svepande stråkar. Postrock blir varken svulstigare eller vackrare än så här.



4. Sonic Youth - The Eternal
År 2009 innebar ännu en lång Sonic Youth-period för min del. En anledning till det var den fantastiska klubbspelningen i Malmö i våras, en annan var "The Eternal". På sin artonde studioskiva, gör Sonic Youth precis samma sak som de gjorde på KB tidigare i år, nämligen sopar mattan med alla sina efterföljare. "The Eternal" är det bästa exemplet vi har fått på åtminstonde 10 år på hur kombinationen av punkenergi, konstnärliga ambitioner och poprefränger gör Sonic Youth till ett av planetens viktigaste band.



5. Antony & the Johnsons - The Crying light
På det stora genombrottet "I am a bird now" var Antony en ganska vanlig singer/songwriter som mest utmärktes av sin stora begåvning. På "The Crying light" märks släktskapet med konstmusik och artister som Current 93 och Baby Dee. Recensenterna var inte riktigt med på banan den här gången och tyckte han blev för pretentiös med sina abstrakta arrangemang och funderingar om efterlivet. Men lyssna en gång och det är bara att konstatera att han har gjort ännu ett mästerverk.



6. Current 93 - Aleph at Hallucinatory Mountain
För första gången under den 25-åriga karriären backas Current 93 alias David Tibet upp av tjutande elgitarrer och mängder av feedback. Med tanke på hur bra det passar ihop med hans inlevelsefulla sång är det faktiskt märkligt att han inte har provat på det här tidigare. Det märks att han har lyssnat mycket på sentida "drone-doom-metal" som Sunn O))) och Earth. Men så fort David Tibet öppnar munnen går det inte att missta det för något annat än Current 93.



7. The Twilight Sad - Forget the night ahead
Likheterna mellan The Twilight Sad och Glasvegas slutar numera inte längre vid att både James Graham och James Allen sjunger som Groundkeeper Willy. Det introverta lipandet och stämningsbyggandet hos The Twilight Sad är borta och har ersatts med mörk socialrealism och refränger som sitter som knytnävslag i ansiktet. Glasvegas har fått en bråkig, ond tvillingbror.



8. Animal Collective - Merriweather post pavillion
Det är svårt att hitta ett mer kritikeromhuldat band än Animal Collective i dagsläget. När man lyssnar på "Merriweather post pavillion" är det inte svårt att förstå varför. Genom att tona ner oväsendet och skriva sina starkaste refränger någonsin med låtar som "In the flowers" och "My girls" vann de över ännu fler på sin sida. De udda arrangemangen till trots har Animal Collective nu mer gemensamt med Beach Boys än med Einstürzende Neubauten.



9. Morrissey - Years of Refusal
Nej, det är ingen ny "Vauxhall & I" och till "The Queen is dead" är det ljusår. Men att förvänta sig något annat hade liksom varit att vänta sig att Michelangelo skulle måla ett nytt nytt Sixtinskt Kapell. Morrissey återvänder till den lite hårdare rockabilly-stilen från "Your arsenal" och med låtar som "Black cloud" och "When last I spoke to Carol" kan det här mycket väl vara hans bästa skiva sen...den förra.



10. OOIOO - Armonico Hewa
OOIOO (med Boredoms trummis Yoshimi i spetsen) lånar tidsmaskinen från Dead can Dance och besöker 70-talets Berlin där de hänger med krautrock-banden Faust och Neu! De tar dock inte raka spåret utan åker en sväng förbi Amazonas regnskogar och plockar upp exotiska rytmer på vägen. Det är en fascinerande resa, utförd med lika mycket "musiker-duktighet" som punkattityd.


11. ISIS - Wavering radiant
ISIS kommer förmodligen alltid att få finna sig i att jämföras med (och stå i skuggan av) Neurosis, fanbärararna inom den hårdare falangen av postrock (det som ofta kallas post-metal). På "Wavering radiant" har de dock tagit ett (pyttelitet) steg bort från det monotona stämningsbyggandet och blivit mer melodiösa. Musiken rymmer fler "tekniska duktigheter" och Aaron Turners brölsång får oftare stå tillbaka för hans vanliga stämma. Som bäst blir det i den helt makalösa ångvälten "Stone to wake a serpent".


12. Der Blutharsch - Flying high
En gång i tiden brukade Der Blutharsch jämföras med Laibach. Det är svårt att föreställa sig när man lyssnar på "Flying high": Mörka postrockiga ljudkulisser byggs långsamt upp av massiva gitarrmattor, elektronik och Albin Julius monotona mässande. Ytterligare en helomvändning för Albin Julius musikaliska projekt och en riktigt lyckad sådan.


13. Dinosaur Jr - Farm
Det som är så glädjande med dagens Dinosaur Jr är, förutom att ursprungsmedlemmarna Joseph Mascis och Lou Barlow äntligen har slutit fred efter 20 års käbbel, att de osannolikt nog har nått en ny formtopp. "Beyond" var en fantastisk come-back och "Farm" är ännu vassare! Det här kan mycket väl vara den mest solida samlingen Neil Young-inspirerad "gobbaindie" Lilldinosaurien har levererat sen "Where you been".


14. The xx - XX
Årets nykomlingar var ett gäng britter, knappt torra bakom öronen, som på sin debut leverar finstämd, minimalistisk pop någonstans mellan Young Marble Giants och Marine Girls. Efter all brötig lo-fi vi har fått höra efter hypen kring Wavves och No Age blev vi återigen påminda om den inneboende kraften i en enkel poplåt.


15. ...and you will know us by the Trail of Dead - The Century of Self
I början av karriären lät ...and you will know us by the Trail of Dead som en rejält macho-uppumpad version av Sonic Youth. De har hunnit bli både äldre och mer eftertänksamma sedan dess och på "The Century of Self" förlitar sig mindre på aggressioner och mer på stämningar. Conrad Kellys keyboards tar större plats och låtarna dras ut till storslagna epics. Det är precis så här som unga, arga band åldras med värdighet!


16. A Place to bury strangers - Exploding head
A Place to bury strangers plockar russinen ur den alternativa 80-tals-kakan och blandar shoegaze-igt oväsen à My bloody Valentine med monotona postpunkiga basgångar från Joy Division. De har känsla för melodier men den största behållningen från "Exploding head" är ändå att lyssna till de fyrverkerier som Oliver Ackermann avfyrar med sina effektpedaler.


17. Arctic Monkeys - Humbug
Arctic Monkeys var bara tonåringar när singeln "I bet you look on the dancefloor" och en myspace-sida gjorde dem till planetens mest hypade band sedan Oasis. På tredje skivan "Humbug" har de blivit lite "vuxnare" och förlitar sig mer på musiker-duktighet än på energi. Att alla medlemmar blivit långhåriga säger faktiskt en hel del om hur det låter, likaså att de produceras av Josh Hommes från stoner-legenderna Queens of the Stone Age.


18. Yeah Yeah Yeahs - It's blitz
Karen Orzolek ser fortfarande ut som en Ziggy Stardust-groupie, annars är inte mycket sig likt när det gäller Yeah Yeah Yeahs. Tempot är rejält nerdraget och gitarrerna i stor utsträckning ersatta av analoga synthar. Melodikänslan är dock intakt och med låtar som "Zero" och "Heads will roll" får de dig fortfarande att vilja dansa natten lång i knasiga kläder.


19. P J Harvey & John Parish - A woman a man walked by
P J Harvey söker sig i sällskap av multi-instrumentalisten John Parish, bakåt i sin egen diskografi. "Black hearted love" är ungefär så nära en radio-hit man kommer i P J Harvey-sammanhang. Titelspåret och "Pig will not" är det stökigaste hon har gjort sedan "Rid of me". Förmodligen är det här mest en parentes i sagan om P J Harvey. Men en förbaskat rolig sådan.


20. Alberta Cross - Broken side of time
Alberta Cross gör Neil Young-inspirerad rotrock och de har en del likheter med (i min mening väldigt överskattade) Band of Horses. De är dock betydligt röjigare och enligt mig, också betydligt roligare. "The broken side of time" är en kompetent debutskiva som för tankarna till Crazy Horse och The Raconteurs.


21. Regina Spektor - Far
Regina Spektor tar ett steg tillbaka från experimenterandet på mästerverket (och genombrottet) "Begin to hope" och på "Far" är hon enklare och mer humoristisk. Med eftertänksamma, gulliga små betraktelser som "Laughing with" och "Dance anthem from the 80s" sopar hon fortfarande mattan med sina efterföljare.


22. The Pains of being pure at heart
The Pains of being pure at heart var ett av de där banden som gjorde att det plötsligt blev sent 80-tal igen när de blandade twee-pop med shoegaze och DIY-estetik. Den självbetitlade debuten är full av oemotståndliga popdängor, lyssna exempelvis på "Young adult friction" eller "A teenager in love".


23. Grizzly Bear - Veckatimest
Om Fleet Foxes stod för den lätttrallade delen av skäggrocken så står Grizzly Bear för den mer abstrakta. "Veckatimest" är en ambitiös skiva där americana blandas med psykadeliska tongångar och doo wop-harmonier.


24. Prince - Lotusflow3r
Prince har ännu inte helt tappat förmågan att skriva fantastiska låtar. Till vår stor glädje har funkdvärgen återupptäckt sin musikaliska virtuositet och på "Lotusflow3r" gitarrsolar han det härliga till samtidigt som han levererar (numera Jehovas-anpassad snuskfri) snuskfunk med melodier (för att citera Kjell Allinge): "att trånade cykla hem med honung i mittbenan till".


25. Asobi Seksu - Hush
På "Hush" hemsöker Asobi Seksu 80-talets dreampop och det går inte att förneka att de har öra för såväl refränger som stämningsbyggande. Tankar går till The Sundays och Cocteau Twins och i den underbara popdängan "Transparence", även till The Sugarcubes.

Konsertåret 2007 har för min del, precis som skivåret, varit snudd på fantastiskt. Jag har sett gamla hjältar som Trent Reznor och Conor Oberst och jag har gjort nya upptäckter. Jag jublade tillsammans med 200 tonårs-gother när Dir en greys sångare slet av sin svettiga tischa på Vegas scen och jag såg Tenniscoats och Kama Aina improvisera hejdlöst på en stor öppen gräsmatta den första varma sommardagen. Tack vare att Debaser har öppnat här nere i Sydsverige (tack snälla!) fick jag se Baby Dee sjunga alldeles hjärtskärande vackert och  Liars-sångaren Angus Andrew skrika sig blå i ansiktet med bara en veckas mellanrum. Dessutom hade jag cykelavstånd hem. Jag såg Accelerator växa till en "riktig festival" och jag såg Arcade Fire föra arena-begreppet till en ny dimension. Här blickar jag tillbaka på tre särskilt minnesvärda konsertupplevelser från året som gått.

Public Enemy på The Tivoli, Helsingborg

När jag var i 15-års-åldern hade jag en kort period då jag snöade in på hip-hop. Public Enemy var mitt favoritband i genren och "Fear of a black planet" är än idag en av mina all-time-favorites. Med undantag för ett uppehåll på fyra år i mitten av 90-talet har Chuck D & Co faktiskt varit verksamma ända sen starten 1987. Men det var längesen de ansågs banbrytande. Det var också längesen den hårda, politiska hip-hop de alltid hållit fast vid låg i fas med det rådande musik-klimatet. När man idag ser Flavor Flav spexa loss i videon till "Night of the living Baseheads" är det lätt att få för sig att 80-talet i själva verket ägde rum på en annan planet. Vi som bemödar oss med att ta oss hela vägen till Helsingborg för att se Public Enemy år 2007 gör det alltså för det första, andra och tredje av nostalgiska skäl. I hopp om att få höra just de favoritlåtar som en gång fick oss att intressera oss för Malcolm X eller köpa handböcker i vinyl-scratching. Vilket Public Enemy också har förstått.

Deras spelning på The Tivoli i Helsingborg är inget annat än en nostalgitripp. En sjujävlens nostalgitripp! De spelar i två och en halv timme(!) med sällan skådad energi och entusiasm. Det är en jättelång "greatest hits"-spelning där de avverkar större delen av landmärket "It takes a nation of millions to hold us back". De spelar ingenting från årets studioalster "How to sell your soul to a soulless people who sold their soul" (som ingen brydde sig om). Med undantag för "Son of a Bush" och "Do you wanna go our way!?" spelar de inget material daterat senare än 1994(!).

Själv har jag alltid ställt mig lite undrande till vilken funktion Flavor Flav egentligen fyller i bandet (förutom att medverka i tveksamma dokusåpor och skapa skandalrubriker), då det är uppenbart att det är Chuck D och Professor Griff som står för den politiska agendan och Bomb Squad som skapar den säregna, hårda musiken. Live visar han sig vara en "party-starter" av sällan skådat slag och han är något av en virtuos vad gäller att sköta mellansnack och publikkontakt. När konserten är slut har jag hjälpt honom crowdsurfa, skakat hand med honom fem gånger och han har dessutom hunnit klottra ett slarvigt "FLA" över min biljett (hade jag vetat att Flavor Flav skulle ta sig tid att signera publikens alla medhavda prylar hade jag naturligtvis tagit med mitt ex av "Fear of a black planet"...men hur ofta är det som en artist av den storleken tar sig tid till något sådant!?)

Public Enemy är virtuoser på det de gör, vilket framgår än mer tydligt i live-sammanhanget. Jag hinner inte ens följa med ögonen det tempo som DJn Johnny Juice arbetar med händerna på sin Scratchmaster-utrustning. Vad gäller låtvalet så fick jag höra flera av mina mer "otippade" favoriter som "Thin law between law and rape" och "She watch channel Zero!?". För mig var den här nostalgitrippen årets konsertupplevelse 2007...tack Public Enemy!

Spelningen arrangeras av den trevliga indie-föreningen Koloni och äger rum i vad som liknar en gammal teater(!). Lokalen är alldeles perfekt för de två förbanden Gabo & the Warthels och Wildbirds & Peacedrums, som spelar eftertänksam pop med udda arrangemang. När det är dags för Deerhoof går vi fram till scenkanten. Jag står bakom några medlemmar ur det utomordentliga Göteborgsbandet Love is All (som har DJ-at tidigare under kvällen). Deerhoof spelar större delen av årets bästa skiva "Friend opportunity" och många gamla favoriter, däribland ett stort antal från genombrottsplattan "Milkman". Satomi gör sina söta danssteg och Greg visar  sig vara en fenomenalt underhållande mellansnackare. De avslutar med "Milking" och just då känns det som väldens bästa låt. När jag åker spårvagn tillbaka till sovsalen har jag avnjutit tre timmar live-musik och är fortfarande i pophimlen. Tack Deerhoof!

Boredoms har existerat ytterst sporadiskt de senaste sex åren, som följd av att bandets två frontfigurer Eye och Yoshimi intresserat sig mer för sina sidoprojekt (Eye gör remixar åt andra artister och Yoshimi gör mer  "pop-orienterad" musik i "tjejbandet" OOIOO). Boredoms har inte spelat in något nytt studiomaterial på evigheters evighet och det dröjer allt längre mellan live-spelningarna. När jag anländer vid danska Radiohallen känner jag mig smått nervös. Grejen med Boredoms är ju att man aldrig vet vad man har att vänta, de har exempelvis inte spelat något material från sina studioalbum live överhuvudtaget på många år. I väntan på att spelningen ska börja (det är strängeligen förbjudet att gå in i DR-hallen före utsatt tid) köper jag en öl, minglar i foajen och skymtar Yoshimis lilla dotter i merchandise-båset.


Spelningen visar sig vara med den sättning Boredoms (eller Vooredoms som de kallar sig ibland) har använt de senaste åren: Eye springer runt med vad som liknar ett kvastskaft och slår på något som ser ut som sex gitarrhalsar sammanfogade till ett märkligt rytminstrument och skriker sporadiskt i mikrofonen samtidigt som Yoshimi och två andra trummisar hamrar fram asynkopa rytmer. De spelar ett stycke på en dryg timme och sen ett extranummer som låter som en omarbetad version av "House of Sun". På ett ställe övergår musiken i ett disco-beat och Yoshimi tar över sången. Upplevelsen kan liknas vid att bli överkörd av en ångvält. Jag är evigt tacksam att jag fick se detta vansinnigt nyskapande band live 2007...tack Boredoms!

Boredoms - Improviserat stycke live vid ATP i London 2005

1. Deerhoof - Friend opportunity
I nättidiningen Pitchforks recension av Deerhoofs debutalbum "The Man, the King, the Girl" från 1997 beskrivs San Fransisco-bandets karaktäristiska sound som "Sonic Youth och Shonen Knife i en bussolycka". Det är fortfarade den bästa beskrivningen av Deerhoofs musik jag överhuvudtaget har läst och egentligen är det den här ursprungliga formen av organiserat kaos som de har hållit fast vid hela karriären. Indierock som är slamrig och experimentiell nog att jämföras med Glenn Branca eller tidiga Sonic Youth. En genomsnittlig Deerhoof-låt hinner byta tempo och skepnad fler gånger än man orkar räkna och utmärks av bångstyriga taggtrådsgitarrer, sångerskan Satomis omänskligt ljusa röst och Gregs maniska hamrande på sitt minimala trumset. Men samtidigt är Deerhoofs musik alltid väldigt melodiös och full med oemotståndliga pop-hookar. Hur mycket oväsen de än trycker in i ljudbilden blir de aldrig skäggigt svåra eller tillkrånglade utan känns alltid självklara. Epitetet "prog-pop", som de inte sällan blir tillslängda, känns faktiskt väldigt passande.


"Friend opportunity" är inte bara årets eller Deerhoofs bästa skiva, det är precis det Sjujävla Monster till Indierock-album som man hela tiden har anat sig till att det här bandet en dag skulle prestera. Man slås av att Deerhoofs musik låter precis lika kompromisslös och äventyrslysten idag som för tio år sen, skillnaden är bara att de nu har fler idéer och mer kunskap om hur man förverkligar dem. När de avfyrar ett perfekt iscensatt musikalnumer(!) i "Wither the invisible birds", följt av sin sedvanliga maniska taktbytes-pop i "Cast off crown" för att sen hylla människans bästa vän i det abstrakta, rytmexperimentet "Kidz are so small" och därefter levererar sin allra finaste poprefräng i "Matchbook seeks maniac" är det nog för att golva vilken indiepoppare eller noiserock-fantast som helst. Men när väl det är gjort, avslutar de i "Look away" med det som alla vi Deerhoof-frälsta i hemlighet alltid har drömt om: De släpper popmusikens begränsningar och proggar loss ordentlig i minuterna tio. Och resultatet är naturligtvis helt fantastiskt. Ska man bara ha ett indierockalbum från 2007 är det "Friend opportunity".

9. Melt Banana - Bambi's dilemma
Det finns en väsentlig skilland mellan Melt Banana och Boredoms, de två stora underground-ikonerna inom japansk noise-rock: Då Boredoms hela tiden har gått vidare och försökt hitta nya uttryckssätt har Melt Banana egentligen alltid hållit fast vid den stil de själva uppfann en gång i tiden. Extremt snabb och komplicerad punkrock full med tvära kast. Bandet utmärks av Yasukos omänskligt ljusa sång/tal/skrik som mest fungerar som ett "rytminstrument" men framför allt av Agatos  gitarrspel, som förlitar sig mycket på effektpedaler som används för att skapa stämningar och egendomliga läten. Inte minst utmärks Melt Banana av sin humor och alla galna infall som får dem att framstå som gulliga snarare än hårda trots att deras musik skulle kunna kategoriseras som grindcore. "Bambi's dilemma" är lite mer polerad och lättillgänglig än tidigare alster, vilket gör det till en utomordentlig introduktion till ett av planetens mest egensinniga rockband.

Eftersom det allsmäktiga youtube saknar klipp som gör "Bambi's dilemma" rättvisa...en utomordentlig live-inspelning med Melt Banana från 2003




10. Kent - Tillbaka till Samtiden
Med förra skivan "Du & jag döden" gjorde Kent en svensk "Disintegration". Nu verkar den stora förebilden istället vara Cures stora konkurrenter Depeche Mode. Det låter fortfarande episkt och mycket 80-tal men mer synthbaserat än någonsin. Den avlutande triologin "LSD någon?", "Generation ex" och "Ensammast i Sverige" hör till det bästa Kent någonsin gjort.

Columbus


11. Modest Mouse - We were dead before the ship even sank
För tre år sen fick Modest Mouse sitt stora kommersiella genombrott tack vare såpan OC. Då hade de redan hunnit verka i obskyritet över ett decennium. Det mest anmärkningsvärda är att Isaac Brook & Co inte verkar ha gjort några eftergifter. Musiken på "We were dead..." låter egen och kompromisslös och bäst blir det när de släpper alla hämningar och ger sig ut på långa psykadeliska utflykter i "Parting of the sensory" och "Spitting venoms". Till skillnad från konkurrenterna Built to Spill, som leverarade en ganska sömning come-back-platta häromåret, har Modest Mouse fortfarande fräscha idéer 15 år in i karriären, vilket är få band förunnat. Och så kanske kan glädja en och annan indienostalgiker att line-upen numera inkluderar före detta Smiths-gitarristen Johnny Marr.

Dashboard


12. Voxtrot - Voxtrot
Något som särskiljer Voxtrot i mängden amerikansk indiepop med skotska förebilder är att de låter båda argare och bräckligare än sina konkurrenter. Musik som är så pass närbesläktad med twee-pop innehåller vanligtvis inte så starka känsloutbrott som i "Kid gloves" eller "Firecracker". "Voxtrot" är en imponerande fullängdsdebut som pendlar mellan indiepop och snyggt orkestrerade pianoballader. Såhär hade Belle & Sebastian kanske kunnat låta om Stuart Murdoch en dag blev riktigt arg.

Firecracker


13. Animal Collective - Strawberry jam
Animal Collective slog igenom på bred front i år och när man lyssnar på "Strawberry jam" är det inte svårt att förstå varför. Elektronisk pop som är så skev och tillskruvad att det låter som att haveriet är nära men allt hålls ihop av Avey Tares och Panda Bears inlevelsefulla sång och den amerikanerna kvartettens melodikänsla.

Peacebone


14. Tough Alliance - A new chance
På "A new chance" låter Tough Alliance aningen mer strömlinjeformade än på 2005 års (fantastiska) debut "The New school". De allra vassaste kanterna har slipats bort och Göteborgs-duon har tonat ner tuffhetskomplexen som gjorde dem till älskade hatobjekt. Det låter fortfarande väldigt 80-tals-retro och väldigt eget på samma gång och melodierna är precis lika träffsäkra.

A new chance


15. Tenniscoats - Tan tan therapy
Äkta paret Saya och Takashi Ueno gör under namnet Tenniscoats introverta vaggvisor för vuxna. Folkmusikliknande hymner med psykadeliska arrangemang som rymmer träblås, skeva pianon och diskret elektronik. De huserar i samma musikaliska sfär som isländska Múm med skillanden att musiken på "Tan tan therapy" är oändligt mycket mer intressant.

Baibaba bimba


16. Enon - Grass geysers...carbon clouds
Enon har på sina tidigare skivor pendlat mellan att låta som en mer poporienterad version av Pavement eller ett skevare Saint Etienne beroende på om det är Mr eller Mrs Enon (John Schmersal eller Toko Yasuda) som ligger bakom. På sin fjärde skiva fokuserar de helt på att göra rock, drar upp förstärkaren till 11 och ger den moderna garagerocken en välbehövd vitamininjektion.

Mr Ratatatat


17. Dir en grey - Marrow of a bone
Älskade av hormonstinna tonåringar världen över, gör Dir en grey mörk, episk och säregen rockmusik som utmärks av sångaren Kyos väldigt inlevelsefulla sångstil. "Marrow of a bone" är deras i särklass hårdaste album och det börjar nu på allvar märkas att bandmedlemmarna har visst intresse för skandinavisk dödsmetall. Epitetet "manga-goth" känns väldigt avlägset.

Ryoujoku no ame


18.  Little Dragon - Little Dragon
Little Dragon är före detta "Koop-sångerskan" Yukimi Naganos nya projekt. Debutskivan är en korsning mellan trip-hop och neo-soul och egentligen är det bara inledande jazzpop-balladen "Twice" som vittnar om Yukimis bakgrund. Låtarna är minimala och kantas av Portishead-orglar men det är betydligt ljusare än den trip-hop vi är vana vid och "Place to belong" och "Wink" låter nästan som något från Princes  robotfunkiga 80-tal. Little Dragon slog stort på flera ställen, bland annat i England, men svenska folket var för upptagna med att följa Idol.

Test


19. Liars - Liars
På fjorårets "Drum's not dead" visade Liars att de är som bäst när de avantgardar sig själva halvvägs till döds. På årets självbetitlade alster låter det återigen enklare och mer gitarrbaserat och någonstans kan man få för sig att någon spelar upp Jesus & Mary Chains "Darklands" på för låg hastighet via en brusig förstärkare. Inledande "Plaster casts of everything" är en mörk, postpunkig indierock-stänkare nästan i klass med TV on the Radios "Wolf like me".

Plaster casts of everything


20. LCD Soundsystem - Sound of silver
Med "Sound of silver" bevisar James Murphy att hans främsta egenskap inte är hans öra för trendiga Gucci-beats utan klassiskt låtskrivande. Smattrande trummor och blippande analoga synthar bygger upp stämningsfulla ljudlandskap samtidigt som 37-åringen sjunger med röst som en ung David Bowie.

Someone great


21. Bright Eyes - Cassadaga
Bright Eyes musik har blivit "vuxnare": De värsta känsloutbrotten uteblir och inspirationen från countrymusik och Neil Youngs 70-tal är mer uppenbar än någonsin. Men det är fortfarande när låtskrivaren Conor Oberst tillåts vara som mest pompös och navelskådande som han är som bäst. Till exempelvis bland pukor och körer i avslutningen på "No one would riot for less".

Four winds


22. CocoRosie - The adventures of Ghosthorse & Stillborn
CocoRosies musik lever i ett drömskt Tim Burton-land och skulle kunna sägas låta som uråldriga amerikanska folkvisor uppspelade på en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett modernt laptop-filter. "The adventures of..." når inte riktigt upp i samma klass som tidigare storverk men när det är som bäst är det precis lika introvert och vackert som tidigare.

Promise


23. !!! - Myth takes
Med sin tredje skiva "Myth takes" bevisar !!! att med tillräckligt bra musikaliska idéer kommer man undan även att ha världens sämsta bandnamn. Sjumannabandet fortsätter sin väl beprövade korsning mellan punk, funk och electronica och får till ett sjujävlens sväng.

Heart of hearts


24. Tsushimamire - Nomiso shortcake
Tsushimamire är ett band av just det där slaget som det verkar finnas hur många som helst av i Japan (Ex-Girl, Afrirampo osv): Tre unga kvinnor skriver absurda humoristiska texter, pendlar mellan skrik och stämsång och spelar galen punkpop med tempoväxlingar, maniskt riffande och oemotståndliga J-pop-refränger. Att Tsushimamire lyckas återskapa sin musik live med alla tvära kast (samtidigt som de hoppar runt som om de vore besatta av djävulen) är synnerligen imponerande. (Nomiso shortcake är fortfarande endast utgiven i Japan)

Bakamoto curry


25. Explosions in the Sky - All of a sudden I miss everyone
Explosion in the Sky gör postrock så som den alltid har låtit (i vart fall sen 90-talets mitt). På "All of a sudden..." finns sex instrumentala spår som växer från trivsamt gitarrplink till massiva oljudsväggar och tillbaka igen. Det är utfört med så mycket finess och skärpa att man förstår varför Explosions in the Sky är på väg att bli nya genrefavoriter nu när Mogwai börjar bli trötta.

The birth and death of the day


26. Gogol Bordello - Super taranta
För det första och andra är Gogol Bordello en alldeles fenomenal live-akt. På skiva har de fortfarande inte lyckats fånga den Balkan-doftande "Emir Kusturica möter Bad Brains"-partystämningen från sina konserter. På "Super taranta" fortsätter de göra sin egensinniga hybrid mellan västerländsk punkrock och balkansk folkmusik. I sina bästa stunder är det nästan i klass med landmärket "Gypsy punks underdog world strike".

Wanderlust king


27. Nine Inch Nails - Year Zero
"Year Zero" är en mörk, Orwellsk temaskiva som utspelar sig i en inte särskilt avlägsen framtid, där världen kontrolleras av den ondskefulla amerikanska kristna högern. Huvudsakligen skapad på Trent Reznors laptop är det en tillbakagång till den elektroniska, söndertrasade ljudbild han fick till på sitt verkliga mästerverk "The Downward spiral" från 1994. Här finns några fantastiska spår men också mer "filler" än vad som brukar göra sig gällande i NIN-sammanhang.

Survivalism


28. Gus Gus - Forever
Isländska Gus Gus blandar hårda dansrytmer med sångerskan Earths intensiva soulröst och de kallar själva sin musik "soulful electronica". "Forever" är musik för ett svettigt dansgolv där folk bär snygga kläder.

Moss

29. White Stripes - Icky thump
Tråkigt nog är det när Jack och Meg White provar nya grepp (bland annat säckpipor) som "Icky thump" inte fungerar. När de däremot håller sig till sin väl beprövade retro-garagerock är det däremot precis lika medryckande som vanligt. "You don't know what love is" och "I'm slowly turning into you" påminner oss återigen om varför vi dansade som tokiga till den röd-vita syskonduon hela 2001.

sammanfattningsvis då:

1. Deerhoof - Friend opportunity
2. Blonde Redhead - 23
3. Björk - Volta
4. Arcade Fire - Neon bible
5. Radiohead - In Rainbows
6. Boris & Michio Kurihara - Rainbow
7. The Jai Alai Savant - Flight of the Bass Delegate
8. Bloc Party - A weekend in the city
9. Melt Banana - Bambi's dilemma
10. Kent - Tillbaka till Samtiden
11. Modest Mouse - We were dead before the ship even sank
12. Voxtrot - Voxtrot
13. Animal Collective - Strawberry jam
14. Tough Alliance - A new chance
15. Tenniscoats - Tan tan therapy
16. Enon - Grass geysers...carbon clouds
17. Dir en grey - Marrow of a bone
18. Little Dragon - Little Dragon
19. Liars - Liars
20. LCD Soundsystem - Sound of silver
21. Bright Eyes - Cassadaga
22. CocoRosie - The adventures of Ghosthorse & Stillborn
23. !!! - Myth takes
24. Tsushimamire - Nomiso shortcake
25. Explosions in the Sky - All of a sudden I miss everyone
26. Gogol Bordello - Super taranta
27. Nine Inch Nails - Year Zero
28. Gus Gus - Forever
29. White Stripes - Icky thump
30. Manu Chao - La Radiolina

Thursday:
http://www.youtube.com/watch?v=222pjp-sEuw

2. Current 93 - Black ships ate the sky
det fanns anledning på att tvivla på att "Black ships ate the sky", det mest ambitiösa och kändisspäckade album (bland annat medverkar Antony, Baby Dee och forne Soft Cell-sångaren Marc Almond) som den egensinnige låtskrivaren David Tibet hitills gett ut under sitt alter ego Current 93, någonsin skulle få se dagens ljus. dels på grund av David Tibets vacklande hälsa som var på väg att ta livet av honom i början av 2000-taletmen även på grund av att han på senare tid haft stora problem med att få distribution för sin musik. det slutade med att han sålde förhandsex till sina fans för ohemula summor för att kunna finansiera utgivningen. och det säger nog en hel del om klimatet i dagens musikindustri att David Tibet har som svårast att få distribution för sin musik nu när han är mer populär än någonsin. för efter att ha verkat i obskyritet i snart 25 år har Current 93 äntligen fått lite av ett erkännande som viktig föregångsgestalt, både för det som kallas "freaky folk" och för neo-psykadelikan. så vitt skilda artister som Antony & the Johnsons och Six organs of admittance nämner David Tibet som en viktig förebild.

på "Black ships ate the sky" är anslaget inte lika minimalistiskt som på de två föregångarna "Soft black stars" och "Sleep has his house". en akustisk gitarr är återigen det mest framträdande instrumentet. i bakgrunden spökar Steven Stapletons elektroniska ljudlandskap. andra instrument: stråkar, elektriska gitarrer etc färdas långsamt in och ut ur ljudbilden och över allting ligger David Tibets, som vanligt, inlevelsefulla sång. det är mörkt, dramatiskt, suggestivt och alldeles ohemula vackert. förmodligen också för svårtillgängligt för att kunna få genomslag på bred front och göra David Tibet till en outsider-hjälte av Antony-karaktär. hursom är "Black ships ate the sky" en av Current 93s bästa skivor.

Idumaea (Baby Dees version):
http://www.youtube.com/watch?v=0XOz9CtFy0s

Live-framträdande från 2006:
http://www.youtube.com/watch?v=iSemYHREfL4

3. Yeah Yeah Yeahs - Show your bones
då Liars trasslar in sig än mer i sig själva och avantgardar sig själva halvvägs till döds på årets fullkomligt lysande "Drum's not dead", gör deras före detta turnépartners Yeah Yeah Yeahs här det motsatta. "Show your bones" är något så vansinnigt otidsenligt som en klassisk rockskiva. och en förbaskat bra sådan! jämfört med hyllade debuten "Fever to tell", är anslaget vemodigare och produktionen slickare. musiken utmärks fortfarande av Karen Os röst och Brian Chases snygga jazzorienterade trumspel men White Stripes-minimalismen är så gott som bortblåst och musiken rymmer plötsligt mängder av detaljer. men viktigast av allt: låtmaterialet är deras i särklass starkaste någonsin och utklassar inte bara debuten utan praktiskt taget all annan garagerock gjord under 2000-talet.

Cheated hearts:
http://www.youtube.com/watch?v=YkFg0CgCxw8

Turn into:
http://www.youtube.com/watch?v=qgPQ54dL5b8




4. TV on the Radio - Return to Cookie Mountain
det sägs TV on the Radio-sångaren Tunde Adebimpes far fällde omdömet "det är ganska bra men ni behöver några låtar man kan dansa till" när han hade hört bandets debutalbum "Desperate youth blood-thirsty babes". "Return to Cookie Mountain" låter på många sätt som en naturlig uppföljare. allt det som fick debuten att låta så egen finns kvar: stämsången, arrangemangen, de underliga gitarrljuden. det är musik som föds i New York-baserade konstnärskollektiv, där idéer alltid är viktigare än teknisk kompetens. och "Return to Cookie Mountain" är faktiskt ännu bättre än debuten. arrangemangen är mer genomarbetade och de har ett starkare låtmaterial. förmodligen är den också mer lättillgänglig.  förvisso rymmer inte den här skivan heller något dansgolvsmaterial men "Wolf like me" borde i vart fall ha blivit en MTV-hit.

Wolf like me:
http://www.youtube.com/watch?v=GUB1xSAAADk

5. You say party! We say die! - Hit the floor!
You say party! We say die! är en kanadensisk post-riot-grrl-konstellation vars debutalbum "Hit the floor" för mig bakåt i tiden. till år 2002. på den tiden bodde jag på en studentkorridor och hade som fredagsritual att uppsöka ett närliggande indieställe. bland de skivor som hade för vana att dyka upp på playlisten under den sista halvtimmen innan det var dags att gå samtidigt som de sista glasen billigt bag-in-box förtärdes ur tandborstglasen, återfanns bland annat: My Favorites "Love at Absolute Zero", Joy Divisons "Unknown pleasures", Le Tigres debut och en singelsamling med Public Image Ltd. om någon hade tagit uppräknade skivor och stoppat ner dem i korridorens mixer hade det som kommit ut troligtvis både låtit och sett ut som "Hit the floor": Kathleen Hanna-skrik, stämsång, dramatik, pophookar och storslagna new romantic-nostalgiska keyboardmattor. svarta kläder, slips och snedluggar. det är musik som är alldeles totalt skamlöst retro men samtidigt utförd med så mycket finess och skärpa att det bara inte går att sitta still hur mycket man än tycker sig ha "hört det förut". "Hit  the floor!" är årets albumdebut!

The Gap (between the rich and the poor
http://www.youtube.com/watch?v=vz8sjeZqDLE

6. Liars - Drum's not dead
Liars har på bara några år utvecklats från en förvisso angenäm Gang of Four-pastisch till något helt eget. det ligger nära till hands att jämföra med Sonic Youth som följde upp sin strikt postpunk-orienterade debut-ep med atonala ljudexperiment på "Confusion is sex" och "Bad moon rising". "Drum's not dead" är en temaskiva om de fiktiva karaktärerna Drum och Mt heart Attack, där musiken domineras av felstämda gitarrer och allehanda slagverk. det är utan tvekan ett av årets mest spännande album, där idéer har långt större betydelse för musiken än teknisk kompetens.

Be quiet Mt Heart Attack:
http://www.youtube.com/watch?v=SJ228HszFAM

7. The Knife - Silent shout
förvisso har Sveriges mesta syskonduo redan tidigare erkänt att de kände sig något frustrerade över knappa försäljningssiffror när de skrev materialet till genombrottsskivan "Deep cuts" och gjorde vissa eftergifter med förhoppning om att nå en större publik. jag hade ändå inte kunnat tänka mig att uppföljaren skulle vara i närheten av så märklig som "Silent shout". eller så bra för den delen. "Silent shout" utspelar sig på ett ödsligt månlandskap och låter som tidsmaskinsresa antingen framåt i tiden eller tillbaka till 80-talet. det är suggestivt, melankoliskt och så vackert att jag inte förmår stänga av. förutom Honey is Cools "Early morning are you working" (i mitt tycke fortfarande den bästa svenska skivan som någonsin gjorts) är det här Karin Dreijers största stund.

Marble house:
http://www.youtube.com/watch?v=nwQcYrIEoo4

8. Yo La Tengo - I am not afraid of you and I will beat your ass
efter ett antal lågmälda, electronica-orienterade album, drar Hoboken-trion återigen upp förstärkaren till 11 och visar varför de har varit alla skivnördars älsklingar i lite drygt 20 års tid nu. på "I am not afraid of you..." gör de Sonic Youth-lika mangelorgier ("Pass the hatchet, I think I'm good-kind"), tweepop ("Beanbag chair"), jazzpop ("Mr Tough"), partykraut ("The room got heavy"), episka ballader ("Black flowers") och allt med lika mycket finess och skärpa. det här är Yo La Tengos bästa skiva sedan "Electr-O-Pura".

Mr Tough:
http://www.youtube.com/watch?v=qkyiy9mT-Sk

9. Mono - You are there
japanska postrock-akten Mono har på sitt fjärde och hitills bästa album, återgått till det format som passar genren bäst: "You are there" rymmer fyra långa episka spår och två kortare stycken. inledande "The flames beyond the cold mountains" virlvar omkring i ett ödsligt månlandskap i fem minuter innan den mynnar ut i ett gåshudsframkallande crescendo av det slag som vi inte har hört maken till sedan GYBE!s glansdagar.  Mono jobbar mer med dynamik än tidigare låter ibland storslagna stråkarrangemang ackompanjera de svårgenomträngliga gitarrmattorna. det här är postrock som den alltid har låtit (åtminstonde sedan mitten av 90-talet) men utförd med lite mer skärpa än vi är vana vid. perfektion snarare än nytänkande.

The flames beyond the cold mountain (excerpt):
http://www.youtube.com/watch?v=dZGuS-VqC-4

10. Thom Yorke - The Eraser
under arbetet med Radioheads kommande skiva som tycks bli ett förseningsprojekt av Chinese Democracy-karaktär, tog Thom Yorke ledigt några dagar och slängde ihop en anspråkslös soloskiva som gavs ut på det lilla anspråkslösa indiebolaget XL. "The Eraser" är inspelad med betydligt enklare medel än vi är vana vid i Radiohead-sammanhang och ligger fjärran från den millimeterperfektionism som utmärker deras studioalbum. det som egentligen skiljer den mest från "vanlig dotshop-electronica" är Thom Yorkes, som vanligt, dramatiska och intensiva sång. de elektroniska arrangemangen är synnerligen välgjorda och det märks så att säga att skivan är gjord av någon som tillbringat större delen av sitt vuxna i en inspelningsstudio.

Harrowdown hill:
http://www.youtube.com/watch?v=9YFaOmFv8nA

11. Laibach - Volk
få band har en så ojämn output som slovenska synthpijonärerna Laibach. från det geniala ("Opus Dei") till det pinsamt usla ("Let it be"). därför fanns det anledning att tveka när man fick veta att deras nya album skulle bli en temaskiva med covers på olika nationalsånger. desto mer glädjande att "Volk" rymmer ett antal väldigt egensinniga, vackra och med Laibach-mått lågmälda tolkningar av bland annat USAs, Japans och Kinas nationalsånger. Laibach förblir en av ytterst få genuint nyskapande konstellationer inom modern populärkultur.

Anglia:
http://www.youtube.com/watch?v=OF0AqPujjaM

12. I love you but I've chosen Darkness - Fear is on our side
på sin fullängdsdebut gör I love you but I've chosen Darkness en alldeles utomordentlig hybrid mellan det karaktäristiska Factory-soundet och modern postrock. det är mörkt, monotont och storslaget. och precis som Joy Divison är det bitvis riktigt catchy.

According to plan:
http://www.youtube.com/watch?v=tw1T9sQ5gBU

13. Gnarls Barkley - S:t Elsewhere
i många avseenden är Gnarls Barkley, Cee-Loo och Goodie Mobs "pop-projekt", en test av gränserna för hur wacky man kan bli samtidigt som man bibehåller ett massivt kommersiellt appeal. och att kunna låta såhär säreget och lättillgängligt på samma gång, är ytterst få förunnat. den hårt utpräglade serietidningsestetiken gör det ibland ofrånkomligt att associera till Gorillaz, och får "S:t Elsewhere" att framstå som något av en barnskiva för de särskilt coola och medvetna barnen. allra bäst är inledande "Go go Gadget gospel": smattrande trummor i toktempo, en manisk trumpet som löper amok, fragmentariska gospelkörer och så Cee-Lo som sjunger som självaste Al Green besatt av Djävulen.

Crazy:
http://www.youtube.com/watch?v=u3D4_ljnjqo

14. Pipettes - We are the Pipettes
det sägs att konceptet Pipettes (en pastich på 60-talets girl-groups) föddes långt innan de hade några låtar. plockar man bort de mest uppenbart ironiska inslagen hade det ändå varit lätt att missta "We are the Pipettes" för att vara utgiven på Motown för 40 år sedan. alla de obligatoriska attributen finns här: stämsång, handklapp och refränger som hämtade ur Berry Gordys verkstad. nya bandmedlemmen Gwenno har dessutom tillfört mycket röstmässigt: det går ju inte att låta exakt som Supremes 40 år senare om man inte har med en Diana Ross-sound-alike i sättningen. självaste Lamont Dozier hade varit stolt.

Pull shapes:
http://www.youtube.com/watch?v=lsvKJ65-TlM

15. Audrey - Visible forms
vill man vara litet könsstereotyp skulle man kunna säga att svenska Audrey låter som en kvinnlig motsvarighet till postrockens mer etablerade akter. då Mogwai, GY!BE, Explosions in the sky och andra skäggbeprydda postrockare gärna använder ett kryptiskt formspråk och uppehåller sig kring de stora frågorna så är Audrey betydligt mer jordnära. postrock med ett subtilt anslag som hellre uppehåller sig kring små betraktelser och inzoomningar av vardagen, än till de stora frågorna.

Six yields:
http://www.youtube.com/watch?v=r2KGpdlDov0

16. David & the Citizens - Stop the tape! Stop the tape!
på sitt tredje album har David & the Citizens lagt till med mer genomarbetade arrangemang och låter mer rock än någonsin. David Fridlund, Malmös egen Conor Oberst, fortsätter älta skilsmässor och traumatiska barndomsminnen och befäster sin position som en av Sveriges bästa låtskrivare.

Are you in my blood?:
http://www.youtube.com/watch?v=NBtJtu3tDjM

17. Hot Chip - The Warning
årets kritikerfavorit "The Warning" är full av dansant, melodiös electro-pop framförd av några brittiska skivnördar. som ett New Order med snygga kläder. eller ett mindre mjäkigt Pet Shop Boys.

Over and over:
http://www.youtube.com/watch?v=kHB9F8tvGVM

18. The Kooks - Inside in, inside out
brittiska pojkspolingarna i The Kooks gör vanlig jävla rock som den alltid har låtit. dessutom har de tagit sitt namn från en låt från just den där Bowie-skivan som alla recensenter har tjatat om i mer än tre decennier nu. "Inside in, inside out" är dock utförd med betydligt mer skärpa och finess än vad vi är vana vid från månadens NME-hype. och "Eddie's gun" är årets bredbenta rocklåt.

Naive:
http://www.youtube.com/watch?v=lQckcE9gQx8

19. Raconteurs - Broken boy solider
Jack White samarbetar med Brendan Benson och The Langhorns rytmsektion och gör ett album som logiskt nog, låter som en korsning mellan powerpop och retro-garage. minimalismen är som bortblåst och det låter aningen mer polerat och "vanligt" i jämförelse. "Broken boy solider" rymmer ett antal riktigt lyckade blues- och popstänkarhybrider, bland annat titelspåret, "Intimate secretary" och avslutande "Blue veil".

Steady as she goes:
http://www.youtube.com/watch?v=9ZYQr3Ivg6w

20. CSS - Cansei de ser Sexy
tänk Le Tigre, Peaches och Chicks on Speed men plocka bort allt politiskt agiterande och förse dem istället med gatusmarta ironiska texter med populärkulturella referenser. med "Meeting Paris Hilton" har CSS gjort årets disco-anthem, i vart fall i mitt vardagsrum.

Alala:
http://www.youtube.com/watch?v=apB7V4PIeLI

21. Kazumasa Hashimoto - Gllia
att lyssna på japanska kompositören/electronica-artisten Kazumasa Hashimotos tredje album "Gllia" är som att ligga raklång utsträckt på en stor gräsmatta en vacker sommardag, blicka upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. elektroniska vaggvisor som rymmer mängder av detaljer och nyanser, det subtila anslaget till trots.

22. Morrissey - Ringleader of the Tormentors
efter come-back-skivan "You are the Quarry", det i särklass tröttaste och gubbigaste tillskottet i Moz-diskografin fanns det anledning att tvivla på uppföljaren. och måhända säger inte den forne Smiths-sångarens texter oss längre något om våra liv, han verkar mest skriva det som förväntas av honom numera. men låtmaterialet på "Ringleader of the Tormentors" är Morrisseys starkaste sedan "Southpaw grammar". och "Life is a pigsty" är hans bästa låt på väldigt länge.

You have killed me:
http://www.youtube.com/watch?v=RRKxUgi2AVc

23. Prince - 3121
Prince Roger Nelson fortsätter där han slutade efter 2004 års fantastiska "Musicology" och uppdaterar den robotfunk som gjorde honom till mångmiljonär under 80-talet, till 2000-talets r'n'b-standard. resultatet är inte lika häpnadsväckande den här gången. "3121" låter så att säga mer som ett rutinarbete från världens funkigaste dvärg. men en Prince är ju alltid en Prince och "Love", "Black sweat" och "Get on the boat" är funkiga som en hel häst.

Black sweat:
http://www.youtube.com/watch?v=4C0ikxDx5FM

24. Be your own PET! - Be your own PET!
amerikanska fjortispunkarna Be your own PET! (ingen medlem är över 18 år) både låter och ser ut exakt som en fritidsgårdsbaserad trallpunkversion av Blondie. det som räddar dem från att bli sådär tråkigt Strokes-klyschiga, som den här typen av retorock ofta blir, är deras humor, självdistans och känsla för melodier. "Adventure", "Wildcat!" och "OUCH" är melodiös punkpop av rang!

Damn damn leash:
http://www.youtube.com/watch?v=I-aweGRRzUE


25. Danko Jones - Sleep is the enemy
skjortpunks-virtuoserna Danko Jones befäster med "Sleep is the enemy" sin position som 2000-talets Ramones. musik som så att säga blir bättre om man dricker öl när man lyssnar. och "The Finger" kan vara årets pubertala rock-anthem.

Baby hates me:
http://www.youtube.com/watch?v=q3lbVcvG2PU