Årets skivor 2006

asobiSeksu
1. Asobi Seksu - Citrus

det mest anmärkningsvärda med New York-baserade Asobi Seksu är att de förmår att låta helt eget. trots att deras musik till sina beståndsdelar är indieklyschor staplade på varandra. söta popmelodier blandas med sönderdistade taggtrådsgitarrer, rundgångssolon, texter om olycklig kärlek. jo, vi har hört det förut. men Asobi Seksu har undersköna, atmosfäriska kvaliteter som särskiljer dem från praktiskt taget all annan rockmusik. trots att texterna mest står och tittar nervöst ner i marken, blickar musiken upp mot himlen. skygazing snarare än shoegazing.


när deras självbetitlade debutalbum kom 2005 var de mest en klart angenäm My bloody Valentine-pastisch. de växlade mellan strikta poplåtar och Sonic Youth-lika oljudsurladdningar. frontkvinnan Yuki Chikudate (sång/keyboards) och frontmannen James Hannan (sång/gitarr) delade sången lika. uppföljaren "Citrus" är mindre spretig och Asobi Seksu har nu fått ett mer personligt sound. Yuki har tagit över praktiskt taget all sång. hennes spröda Stina Nordenstam-lika röst blir bara ett instrument bland de övriga och det har blivit praktiskt taget omöjligt att höra vad hon egentligen sjunger (dessutom är hälften av texterna skrivna på japanska). bandet har dessutom börjat använda både pop-element och sönderdistade gitarrer i varje låt. Asobi Seksu vågar också ta ut svängarna lite mer än sina konkurrenter: skivans centrala spår "Red sea" mynner efter några minuters trivsamt plinkande ut i ett metalliskt klingande ljudlandskap som hade kunnat vara hämtat från Boyd Rices träskmarker.


"Citrus" spelades in på två veckor under lätt kaosartade omständigheter i en vägglösshärjad studio. Yuki fick spela in all sång under en och samma dag på grund av tidspressen. måhända är de tekniska bristerna också en anledning till att "Citrus" låter så säregen. vill man göra det lite enkelt för sig skulle man kunna beskriva den som en korsning mellan shoegaze och dreampop. som ett möte mellan My bloody Valentine och Sundays. jag skulle snarare säga att Asobi Seksu är ett av de ytterst få band som förmår använda influenser från samtida popmusik för att skapa något alldeles eget. i kombination med det starka låtmaterialet gör det "Citrus" till 2006 års bästa skiva.


Thursday:
http://www.youtube.com/watch?v=222pjp-sEuw




Current 93

2. Current 93 - Black ships ate the sky
det fanns anledning på att tvivla på att "Black ships ate the sky", det mest ambitiösa och kändisspäckade album (bland annat medverkar Antony, Baby Dee och forne Soft Cell-sångaren Marc Almond) som den egensinnige låtskrivaren David Tibet hitills gett ut under sitt alter ego Current 93, någonsin skulle få se dagens ljus. dels på grund av David Tibets vacklande hälsa som var på väg att ta livet av honom i början av 2000-taletmen även på grund av att han på senare tid haft stora problem med att få distribution för sin musik. det slutade med att han sålde förhandsex till sina fans för ohemula summor för att kunna finansiera utgivningen. och det säger nog en hel del om klimatet i dagens musikindustri att David Tibet har som svårast att få distribution för sin musik nu när han är mer populär än någonsin. för efter att ha verkat i obskyritet i snart 25 år har Current 93 äntligen fått lite av ett erkännande som viktig föregångsgestalt, både för det som kallas "freaky folk" och för neo-psykadelikan. så vitt skilda artister som Antony & the Johnsons och Six organs of admittance nämner David Tibet som en viktig förebild.

på "Black ships ate the sky" är anslaget inte lika minimalistiskt som på de två föregångarna "Soft black stars" och "Sleep has his house". en akustisk gitarr är återigen det mest framträdande instrumentet. i bakgrunden spökar Steven Stapletons elektroniska ljudlandskap. andra instrument: stråkar, elektriska gitarrer etc färdas långsamt in och ut ur ljudbilden och över allting ligger David Tibets, som vanligt, inlevelsefulla sång. det är mörkt, dramatiskt, suggestivt och alldeles ohemula vackert. förmodligen också för svårtillgängligt för att kunna få genomslag på bred front och göra David Tibet till en outsider-hjälte av Antony-karaktär. hursom är "Black ships ate the sky" en av Current 93s bästa skivor.


Idumaea (Baby Dees version):
http://www.youtube.com/watch?v=0XOz9CtFy0s


Live-framträdande från 2006:
http://www.youtube.com/watch?v=iSemYHREfL4




Yeah Yeah Yeahs
3. Yeah Yeah Yeahs - Show your bones
då Liars trasslar in sig än mer i sig själva och avantgardar sig själva halvvägs till döds på årets fullkomligt lysande "Drum's not dead", gör deras före detta turnépartners Yeah Yeah Yeahs här det motsatta. "Show your bones" är något så vansinnigt otidsenligt som en klassisk rockskiva. och en förbaskat bra sådan! jämfört med hyllade debuten "Fever to tell", är anslaget vemodigare och produktionen slickare. musiken utmärks fortfarande av Karen Os röst och Brian Chases snygga jazzorienterade trumspel men White Stripes-minimalismen är så gott som bortblåst och musiken rymmer plötsligt mängder av detaljer. men viktigast av allt: låtmaterialet är deras i särklass starkaste någonsin och utklassar inte bara debuten utan praktiskt taget all annan garagerock gjord under 2000-talet.


Cheated hearts:
http://www.youtube.com/watch?v=YkFg0CgCxw8


Turn into:
http://www.youtube.com/watch?v=qgPQ54dL5b8



TV on the Radio
4. TV on the Radio - Return to Cookie Mountain
det sägs TV on the Radio-sångaren Tunde Adebimpes far fällde omdömet "det är ganska bra men ni behöver några låtar man kan dansa till" när han hade hört bandets debutalbum "Desperate youth blood-thirsty babes". "Return to Cookie Mountain" låter på många sätt som en naturlig uppföljare. allt det som fick debuten att låta så egen finns kvar: stämsången, arrangemangen, de underliga gitarrljuden. det är musik som föds i New York-baserade konstnärskollektiv, där idéer alltid är viktigare än teknisk kompetens. och "Return to Cookie Mountain" är faktiskt ännu bättre än debuten. arrangemangen är mer genomarbetade och de har ett starkare låtmaterial. förmodligen är den också mer lättillgänglig.  förvisso rymmer inte den här skivan heller något dansgolvsmaterial men "Wolf like me" borde i vart fall ha blivit en MTV-hit.


Wolf like me:
http://www.youtube.com/watch?v=GUB1xSAAADk




You say party! We say die!
5. You say party! We say die! - Hit the floor!
You say party! We say die! är en kanadensisk post-riot-grrl-konstellation vars debutalbum "Hit the floor" för mig bakåt i tiden. till år 2002. på den tiden bodde jag på en studentkorridor och hade som fredagsritual att uppsöka ett närliggande indieställe. bland de skivor som hade för vana att dyka upp på playlisten under den sista halvtimmen innan det var dags att gå samtidigt som de sista glasen billigt bag-in-box förtärdes ur tandborstglasen, återfanns bland annat: My Favorites "Love at Absolute Zero", Joy Divisons "Unknown pleasures", Le Tigres debut och en singelsamling med Public Image Ltd. om någon hade tagit uppräknade skivor och stoppat ner dem i korridorens mixer hade det som kommit ut troligtvis både låtit och sett ut som "Hit the floor": Kathleen Hanna-skrik, stämsång, dramatik, pophookar och storslagna new romantic-nostalgiska keyboardmattor. svarta kläder, slips och snedluggar. det är musik som är alldeles totalt skamlöst retro men samtidigt utförd med så mycket finess och skärpa att det bara inte går att sitta still hur mycket man än tycker sig ha "hört det förut". "Hit  the floor!" är årets albumdebut!


The Gap (between the rich and the poor
http://www.youtube.com/watch?v=vz8sjeZqDLE




Liars
6. Liars - Drum's not dead
Liars har på bara några år utvecklats från en förvisso angenäm Gang of Four-pastisch till något helt eget. det ligger nära till hands att jämföra med Sonic Youth som följde upp sin strikt postpunk-orienterade debut-ep med atonala ljudexperiment på "Confusion is sex" och "Bad moon rising". "Drum's not dead" är en temaskiva om de fiktiva karaktärerna Drum och Mt heart Attack, där musiken domineras av felstämda gitarrer och allehanda slagverk. det är utan tvekan ett av årets mest spännande album, där idéer har långt större betydelse för musiken än teknisk kompetens.


Be quiet Mt Heart Attack:
http://www.youtube.com/watch?v=SJ228HszFAM




Knivur
7. The Knife - Silent shout
förvisso har Sveriges mesta syskonduo redan tidigare erkänt att de kände sig något frustrerade över knappa försäljningssiffror när de skrev materialet till genombrottsskivan "Deep cuts" och gjorde vissa eftergifter med förhoppning om att nå en större publik. jag hade ändå inte kunnat tänka mig att uppföljaren skulle vara i närheten av så märklig som "Silent shout". eller så bra för den delen. "Silent shout" utspelar sig på ett ödsligt månlandskap och låter som tidsmaskinsresa antingen framåt i tiden eller tillbaka till 80-talet. det är suggestivt, melankoliskt och så vackert att jag inte förmår stänga av. förutom Honey is Cools "Early morning are you working" (i mitt tycke fortfarande den bästa svenska skivan som någonsin gjorts) är det här Karin Dreijers största stund.


Marble house:
http://www.youtube.com/watch?v=nwQcYrIEoo4




Yo La Tengo
8. Yo La Tengo - I am not afraid of you and I will beat your ass
efter ett antal lågmälda, electronica-orienterade album, drar Hoboken-trion återigen upp förstärkaren till 11 och visar varför de har varit alla skivnördars älsklingar i lite drygt 20 års tid nu. på "I am not afraid of you..." gör de Sonic Youth-lika mangelorgier ("Pass the hatchet, I think I'm good-kind"), tweepop ("Beanbag chair"), jazzpop ("Mr Tough"), partykraut ("The room got heavy"), episka ballader ("Black flowers") och allt med lika mycket finess och skärpa. det här är Yo La Tengos bästa skiva sedan "Electr-O-Pura".


Mr Tough:
http://www.youtube.com/watch?v=qkyiy9mT-Sk





Mono
9. Mono - You are there
japanska postrock-akten Mono har på sitt fjärde och hitills bästa album, återgått till det format som passar genren bäst: "You are there" rymmer fyra långa episka spår och två kortare stycken. inledande "The flames beyond the cold mountains" virlvar omkring i ett ödsligt månlandskap i fem minuter innan den mynnar ut i ett gåshudsframkallande crescendo av det slag som vi inte har hört maken till sedan GYBE!s glansdagar.  Mono jobbar mer med dynamik än tidigare låter ibland storslagna stråkarrangemang ackompanjera de svårgenomträngliga gitarrmattorna. det här är postrock som den alltid har låtit (åtminstonde sedan mitten av 90-talet) men utförd med lite mer skärpa än vi är vana vid. perfektion snarare än nytänkande.


The flames beyond the cold mountain (excerpt):
http://www.youtube.com/watch?v=dZGuS-VqC-4




Thom Yorke
10. Thom Yorke - The Eraser
under arbetet med Radioheads kommande skiva som tycks bli ett förseningsprojekt av Chinese Democracy-karaktär, tog Thom Yorke ledigt några dagar och slängde ihop en anspråkslös soloskiva som gavs ut på det lilla anspråkslösa indiebolaget XL. "The Eraser" är inspelad med betydligt enklare medel än vi är vana vid i Radiohead-sammanhang och ligger fjärran från den millimeterperfektionism som utmärker deras studioalbum. det som egentligen skiljer den mest från "vanlig dotshop-electronica" är Thom Yorkes, som vanligt, dramatiska och intensiva sång. de elektroniska arrangemangen är synnerligen välgjorda och det märks så att säga att skivan är gjord av någon som tillbringat större delen av sitt vuxna i en inspelningsstudio.


Harrowdown hill:
http://www.youtube.com/watch?v=9YFaOmFv8nA



11. Laibach - Volk
få band har en så ojämn output som slovenska synthpijonärerna Laibach. från det geniala ("Opus Dei") till det pinsamt usla ("Let it be"). därför fanns det anledning att tveka när man fick veta att deras nya album skulle bli en temaskiva med covers på olika nationalsånger. desto mer glädjande att "Volk" rymmer ett antal väldigt egensinniga, vackra och med Laibach-mått lågmälda tolkningar av bland annat USAs, Japans och Kinas nationalsånger. Laibach förblir en av ytterst få genuint nyskapande konstellationer inom modern populärkultur.


Anglia:
http://www.youtube.com/watch?v=OF0AqPujjaM



12. I love you but I've chosen Darkness - Fear is on our side
på sin fullängdsdebut gör I love you but I've chosen Darkness en alldeles utomordentlig hybrid mellan det karaktäristiska Factory-soundet och modern postrock. det är mörkt, monotont och storslaget. och precis som Joy Divison är det bitvis riktigt catchy.


According to plan:
http://www.youtube.com/watch?v=tw1T9sQ5gBU



13. Gnarls Barkley - S:t Elsewhere
i många avseenden är Gnarls Barkley, Cee-Loo och Goodie Mobs "pop-projekt", en test av gränserna för hur wacky man kan bli samtidigt som man bibehåller ett massivt kommersiellt appeal. och att kunna låta såhär säreget och lättillgängligt på samma gång, är ytterst få förunnat. den hårt utpräglade serietidningsestetiken gör det ibland ofrånkomligt att associera till Gorillaz, och får "S:t Elsewhere" att framstå som något av en barnskiva för de särskilt coola och medvetna barnen. allra bäst är inledande "Go go Gadget gospel": smattrande trummor i toktempo, en manisk trumpet som löper amok, fragmentariska gospelkörer och så Cee-Lo som sjunger som självaste Al Green besatt av Djävulen.


Crazy:
http://www.youtube.com/watch?v=u3D4_ljnjqo



14. Pipettes - We are the Pipettes
det sägs att konceptet Pipettes (en pastich på 60-talets girl-groups) föddes långt innan de hade några låtar. plockar man bort de mest uppenbart ironiska inslagen hade det ändå varit lätt att missta "We are the Pipettes" för att vara utgiven på Motown för 40 år sedan. alla de obligatoriska attributen finns här: stämsång, handklapp och refränger som hämtade ur Berry Gordys verkstad. nya bandmedlemmen Gwenno har dessutom tillfört mycket röstmässigt: det går ju inte att låta exakt som Supremes 40 år senare om man inte har med en Diana Ross-sound-alike i sättningen. självaste Lamont Dozier hade varit stolt.


Pull shapes:
http://www.youtube.com/watch?v=lsvKJ65-TlM



15. Audrey - Visible forms
vill man vara litet könsstereotyp skulle man kunna säga att svenska Audrey låter som en kvinnlig motsvarighet till postrockens mer etablerade akter. då Mogwai, GY!BE, Explosions in the sky och andra skäggbeprydda postrockare gärna använder ett kryptiskt formspråk och uppehåller sig kring de stora frågorna så är Audrey betydligt mer jordnära. postrock med ett subtilt anslag som hellre uppehåller sig kring små betraktelser och inzoomningar av vardagen, än till de stora frågorna.


Six yields:
http://www.youtube.com/watch?v=r2KGpdlDov0



16. David & the Citizens - Stop the tape! Stop the tape!
på sitt tredje album har David & the Citizens lagt till med mer genomarbetade arrangemang och låter mer rock än någonsin. David Fridlund, Malmös egen Conor Oberst, fortsätter älta skilsmässor och traumatiska barndomsminnen och befäster sin position som en av Sveriges bästa låtskrivare.


Are you in my blood?:
http://www.youtube.com/watch?v=NBtJtu3tDjM



17. Hot Chip - The Warning
årets kritikerfavorit "The Warning" är full av dansant, melodiös electro-pop framförd av några brittiska skivnördar. som ett New Order med snygga kläder. eller ett mindre mjäkigt Pet Shop Boys.


Over and over:
http://www.youtube.com/watch?v=kHB9F8tvGVM



18. The Kooks - Inside in, inside out
brittiska pojkspolingarna i The Kooks gör vanlig jävla rock som den alltid har låtit. dessutom har de tagit sitt namn från en låt från just den där Bowie-skivan som alla recensenter har tjatat om i mer än tre decennier nu. "Inside in, inside out" är dock utförd med betydligt mer skärpa och finess än vad vi är vana vid från månadens NME-hype. och "Eddie's gun" är årets bredbenta rocklåt.


Naive:
http://www.youtube.com/watch?v=lQckcE9gQx8



19. Raconteurs - Broken boy solider
Jack White samarbetar med Brendan Benson och The Langhorns rytmsektion och gör ett album som logiskt nog, låter som en korsning mellan powerpop och retro-garage. minimalismen är som bortblåst och det låter aningen mer polerat och "vanligt" i jämförelse. "Broken boy solider" rymmer ett antal riktigt lyckade blues- och popstänkarhybrider, bland annat titelspåret, "Intimate secretary" och avslutande "Blue veil".


Steady as she goes:
http://www.youtube.com/watch?v=9ZYQr3Ivg6w



20. CSS - Cansei de ser Sexy
tänk Le Tigre, Peaches och Chicks on Speed men plocka bort allt politiskt agiterande och förse dem istället med gatusmarta ironiska texter med populärkulturella referenser. med "Meeting Paris Hilton" har CSS gjort årets disco-anthem, i vart fall i mitt vardagsrum.


Alala:
http://www.youtube.com/watch?v=apB7V4PIeLI



21. Kazumasa Hashimoto - Gllia
att lyssna på japanska kompositören/electronica-artisten Kazumasa Hashimotos tredje album "Gllia" är som att ligga raklång utsträckt på en stor gräsmatta en vacker sommardag, blicka upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. elektroniska vaggvisor som rymmer mängder av detaljer och nyanser, det subtila anslaget till trots.



22. Morrissey - Ringleader of the Tormentors
efter come-back-skivan "You are the Quarry", det i särklass tröttaste och gubbigaste tillskottet i Moz-diskografin fanns det anledning att tvivla på uppföljaren. och måhända säger inte den forne Smiths-sångarens texter oss längre något om våra liv, han verkar mest skriva det som förväntas av honom numera. men låtmaterialet på "Ringleader of the Tormentors" är Morrisseys starkaste sedan "Southpaw grammar". och "Life is a pigsty" är hans bästa låt på väldigt länge.


You have killed me:
http://www.youtube.com/watch?v=RRKxUgi2AVc



23. Prince - 3121
Prince Roger Nelson fortsätter där han slutade efter 2004 års fantastiska "Musicology" och uppdaterar den robotfunk som gjorde honom till mångmiljonär under 80-talet, till 2000-talets r'n'b-standard. resultatet är inte lika häpnadsväckande den här gången. "3121" låter så att säga mer som ett rutinarbete från världens funkigaste dvärg. men en Prince är ju alltid en Prince och "Love", "Black sweat" och "Get on the boat" är funkiga som en hel häst.


Black sweat:
http://www.youtube.com/watch?v=4C0ikxDx5FM



24. Be your own PET! - Be your own PET!
amerikanska fjortispunkarna Be your own PET! (ingen medlem är över 18 år) både låter och ser ut exakt som en fritidsgårdsbaserad trallpunkversion av Blondie. det som räddar dem från att bli sådär tråkigt Strokes-klyschiga, som den här typen av retorock ofta blir, är deras humor, självdistans och känsla för melodier. "Adventure", "Wildcat!" och "OUCH" är melodiös punkpop av rang!


Damn damn leash:
http://www.youtube.com/watch?v=I-aweGRRzUE


25. Danko Jones - Sleep is the enemy
skjortpunks-virtuoserna Danko Jones befäster med "Sleep is the enemy" sin position som 2000-talets Ramones. musik som så att säga blir bättre om man dricker öl när man lyssnar. och "The Finger" kan vara årets pubertala rock-anthem.


Baby hates me:
http://www.youtube.com/watch?v=q3lbVcvG2PU


Kommentarer:
Postat av: Niet

Ambitiöst och intressant! En lista att återvända till. Ska kolla in länkarna sen ska bli roligt!

Gott Nytt År!

Postat av: Johan

Bra lista med en fin blandning mellan olika genres.

2007-01-02 @ 13:00:39
URL: http://bunnyrabbits.blogspot.com
Postat av: antz

Niet; detsamma! önskar mycket nöje:-)

Johan; tack, jag gillade er lista också! ser också mycket fram emot Klaxons fullängdare...:-)

2007-01-02 @ 23:11:05
URL: http://antz.blogg.se
Postat av: Nillas

Intressant och annorlunda lista. Blev väldigt glad av att se ett namn jag inte kände igen på förstaplatsen. Ska helt klart kollas upp.

2007-01-06 @ 12:35:14
URL: http://sandinniklaseyes.blogspot.com
Postat av: Niet

Jag har länkat till din blogg från "arts and music" om det var OK!? (Även en massa andra trevliga bloggar!) Du får gärna göra detsamma!:) Dessutom är min blogg uppdaterad!

2007-01-09 @ 21:54:20
URL: http://artsandmusic.blogspot.com/

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits