Be your own PET - s/t
amerikanska fjortispunkarna Be your own PET (ingen medlem är över 18 år) både låter och ser ut exakt som en fritidsgårdsbaserad trallpunkversion av Blondie. det som räddar dem från att bli sådär tråkigt Strokes-klyschiga, som den här typen av retorock ofta blir, är deras humor och distans till både sig själva och rockmyten. bara tanken på att ett trallpunkband vars medlemmar ännu inte uppnått myndig ålder, skulle kunna uppfattas som farligt eller provocerande år 2006 är direkt skrattretande. på något lillgammalt sätt är Bring your own PET också väldigt medvetna om att de mest av allt är väldigt gulliga och bedårande när de sjunger saker som "i'm an independent motherfucker/i'm here to take your money" och "we all have holes in our socks/and Bad Brains totally rocks".
bitvis är det här väldigt underhållande och riktigt medryckande: "Adventure", "Wildcat!" och "OUCH" är melodiös punkpop av rang! men det känns som att Be your own PET hade mått bra av att få utrymme att mogna lite mer som band innan fullängsdebuten. karriären har gått väldigt fort: de hade knappt existerat i ett år när de tecknade kontrakt med Interscope. att flera av bandmedlemmarna har farsor på toppositioner i branchen har troligtvis snabbat upp karriärstempot en aning samt det faktum att Thurston Moore (Sonic Youth) har varit ett fan sen de gav ut sitt första demo 2003. att rak rock med dominanta frontkvinnor har blivit en eftertraktad handelsvara igen, i kölvattnet av Yeah Yeah Yeahs framgångar, har också haft avgörande betydelse för hypen kring Be your own PET. om några år kanske jag inte vill kännas vid att jag en gång i tiden har dansat som tokig i vardagsrummet till "Let's get Sandy (Big problem)" men det hör inte hit.
betyg: 6/10
God is my Co-Pilot
"God is my co-pilot: Kändes som Sonic Youth möter First Floor Power. De var arty-farty mest hela tiden. Det kan ju aldrig vara bra. Ibland skärpte de till sig och slutade spela klarinett. Då blev det bra. Gitarren var ett föredöme. Man blev glad. Sångerskan var ganska het."
(recension av God is my Co-Pilots spelning på Smålands Nation 2000, hämtad från FatBankroll)
ovanstående är faktiskt den enda text skriven på svenska som jag överhuvudtaget lyckas hitta om NYC-baserade postpunk-konstellation God is my Co-Pilot efter en stunds googlande. och nog är det synd att de tycks ha fallit i glömska efter splittringen 2001. mest för att God is my Co-Pilot faktiskt var något så ovanligt som ett band som lät alldeles eget.
när sångerskan och frontfiguren Sharon Topper bildade God is my Co-Pilot tillsammans med gitarristen Craig Flanaigan år 1991, kunde Craig inte ta en ton på sin gitarr. så han drog helt enkelt den väl beprövade DIY-principen ett steg längre än alla andra och uppfann en alldeles egen spelstil, befriad från konventionella ting som riff och ackordföljder. vanligtvis fungerar hans gitarr som förstärkning åt den redan massiva rytmsektionen (God is my Co-Pilot hade vanligtvis två trummisar). ibland påminner det en del om tidiga Sonic Youth (från tiden omkring Confusion is sex). största skillnaden är att God is my Co-Pilot inte nöjer sig med att vara avantgarde utan försöker vara dansanta och vansinnigt experimentiella på samma gång. och stundtals är det obegripligt medryckande.
God is my Co-Pilot skulle kanske kunna beskrivas som något av en tidig, primitivare och mer experimentiell förlaga till Liars, !!! eller någon annan av de art-dance-punk-akter som var heta i början av 2000-talet. det bör dock påpekas att de jämförelsevis är betydligt mindre hämmade: självaste Birthday Party låter nästan som ett konventionell rockband i jämförelse. en recensent beskrev dem en gång som "party music for a madhouse", vilket är ganska talande. en väsentlig del av konceptet God is my Co-Pilot var också deras politiska/sociala budskap. de räknas som föregångsgestalter inom den amerikanska punkrörelse som kom att kallas queercore. både Sharon och Craig är öppet bisexuella och texterna kretsar mestadels kring homofobi, sexuell frigörelse och uppbrytning av könsroller. det är en politisk och musikalisk rörelse som har haft lika livsavgörande betydelse som riot grrrl, för nutida, populära feministiska agitatorer som Le Tigre och Chicks on Speed.
God is my Co-Pilot var alldeles vansinnigt produktiva och gav ut uppemot tiotalet skivor (inräknat singlar) per år. det säger sig självt att kvaliteten är ganska varierande och att de hade tjänat en del på att gallra bättre bland materialet (även om det hade gått emot deras stenhårda DIY-princip). det finns en samling vid namn "Best of..." som ger en god överblick och rekommenderas varmt till den nyfikne. för övrigt torde God is my Co-Pilot vara snudd på världens coolaste bandnamn...
provlyssna!
fem Crass-låtar att ta med till en öde ö
CRASS var Punk-bandet över alla andra! när Sex Pistols glassade runt i Bentleys gjorde Crass aktiva försök att störta Thatcher-regeringen, bl.a. med hjälp av de berömda Thatchergate-tapes (läs mer här: http://www.southern.com/southern/label/CRC/1238) Crass levde som de lärde. de drev sitt eget bolag, skötte all distribution själva och fortsatte propagera för anarko-syndikalism trots att deras konserter gång på gång attackerades av högerextremister. och musiken sen...Crass var arga som få och vägrade hålla sig till punkens musikaliska begränsningar. de experimenterade med noise och industri och skapade ljud som ingen hade hört förr. de gjorde temaskivor om religion, Falklandskriget, men framför allt världens första riot grrl-platta (fantastiska Penis envy från 1981). här listar jag mina fem Crass-favoriter. första platsen kan man ladda ner och provlyssna.
1. Big A, little A
Crass trallvänligaste låt, baserad på något så trivialt som en brittisk barnvisa som här sträcks ut till ett sju minuter långt manifest. Steve Ignorant häcklar auktoritetena en efter en (först kyrkan, sen kungahuset) samtidigt som han förespråkar kärlek och respekt för naturen och medmänniskorna. ska man bara höra en Crass-låt så borde det vara den här.
http://www.yousendit.com/transfer.php?action=download&ufid=C08B8F3F157B5D3A
2. Do they owe us a living?
först en kort Thatcher-sampling sen sparkar låten igång på fullvarv! trummorna (något av det som främst utmärkte Crass musikaliskt var det maskingevärslika trummandet) går loss och Steve Ignorant fräser/skriker/sjunger och verkar spotta ur sig hundratals ord i minuter. sen kommer refrängen som är så självklar och löjligt medryckande att man bara vill hoppa jämnfota av glädje. låten är tillägnad regeringar som låter fattigdom och hemlöshet existera vid sidan av en välbärgad överklass. knappt två minuter lång och en adrenalinkick som heter duga.
Do they owe us a living?
Of course they do!
Of course they do!
Of course they do!
Of course they do!
3. You're already dead
den här refrängen är något av det vackraste, mest medryckande oväsen Crass någonsin skapade: en kakafoni av skrik, samplade röster och marschtrummor som bryter av mot den, med Crass-mått, ganska nedtonade och lätt vemodiga versen. Steve Ignorant pratsjunger inlevelsefullt som en riktig pop-crooner (nåja) och uppmanar folk att göra motstånd och inte bara passivt se på när den offentliga sektorn säljs ut och jordens resurser förverkas en efter en ("If you're the passive observer/Here's a message for you/You're already dead!/You're already dead!"). subtilt som en ångvält. men det här med att vara subtil var aldrig Crass grej.
den här refrängen är något av det vackraste, mest medryckande oväsen Crass någonsin skapade: en kakafoni av skrik, samplade röster och marschtrummor som bryter av mot den, med Crass-mått, ganska nedtonade och lätt vemodiga versen. Steve Ignorant pratsjunger inlevelsefullt som en riktig pop-crooner (nåja) och uppmanar folk att göra motstånd och inte bara passivt se på när den offentliga sektorn säljs ut och jordens resurser förverkas en efter en ("If you're the passive observer/Here's a message for you/You're already dead!/You're already dead!"). subtilt som en ångvält. men det här med att vara subtil var aldrig Crass grej.
4. Crass - Systematic death
Eve Libertine ondgör sig över småborgerlighet, sexism och rigida könsroller i ett stockkonservativ Storbrittanien. som vanligt går det i toktempo och är lika aggressivt som medryckande melodiöst. och hur många punklåtar rymmer ett lika snyggt orgelsolo som den här låten? från den anti-sexistiska temaskivan Penis envy.
Eve Libertine ondgör sig över småborgerlighet, sexism och rigida könsroller i ett stockkonservativ Storbrittanien. som vanligt går det i toktempo och är lika aggressivt som medryckande melodiöst. och hur många punklåtar rymmer ett lika snyggt orgelsolo som den här låten? från den anti-sexistiska temaskivan Penis envy.
5. Bata Motel
Crass handlade inte bara om att föra oväsen och fucka upp systemet, de hade som bekant en sällan sviktanade känsla för melodier också. man skulle nästan missta Bata motel för att vara en traditionell rocklåt. ett stillsamt intro innan Eve Libertines inlevelsefulla sång tar vid...distade gitarrer i bakgrunden och låten går i ett ganska makligt tempo. det kommer t.o.m. in en finstämd keyboardstämma vid refrängen. men sen börjar man lyssna på vad det är som Eve Libertine egentligen sjunger...
Crass handlade inte bara om att föra oväsen och fucka upp systemet, de hade som bekant en sällan sviktanade känsla för melodier också. man skulle nästan missta Bata motel för att vara en traditionell rocklåt. ett stillsamt intro innan Eve Libertines inlevelsefulla sång tar vid...distade gitarrer i bakgrunden och låten går i ett ganska makligt tempo. det kommer t.o.m. in en finstämd keyboardstämma vid refrängen. men sen börjar man lyssna på vad det är som Eve Libertine egentligen sjunger...
textmässigt jobbade Crass mycket med sarkasm. som "gömt spår" på "Penis envy" hittar man en sarkastisk, smörig kärlekssång vid namn "Our wedding" om rigida könsroller och tvåsamhetens förtryck. låten blev Crass största hit när en japansk bröllopsfirma (som lyckades helt missa den övertydliga ironin i texten) använde den i sin TV-reklam. sarkasmen är ännu övertydligare i "Bata motel" som handlar om hur samhällets objektivisering av kvinnan uppmuntrar till övergrepp. Eve Libertine sjunger "Well today I look so good/Just like I know I should" och låter som en ganska vanlig lättklädd kvinnlig popstjärna. sen kommer "In my red high-heels/I've no control/The rituals of repression are so old/You can do what you like/There'll be no reprisal". lite senare kommer "Burn me out/Twist my wrists/I promise not to shout/Beat me with your fists". man upprörd och äcklad och på en knapptryckning har man raderat all porr från hårddisken.
Crass helsvarta klädsel var ett sätt att ta avstånd från "fejk-punkare" som Sex Pistols (som sålde sig till kapitalet) och politiskt omedvetna posers med färgade tuppkammar. något man gör klokt i är att kolla upp Poison Girls som ofta turnerade förband åt Crass. de var mer melodiösa än Crass och inte fullt lika arga. de utmärkte sig särskilt genom att deras sångerska var en 44-årig frånskild tvåbarnsmor, vilket ju är ganska ovanligt när det gäller brittisk punk. dubbel-samlingen Poisonous som täcker in hela deras karriär finns för ynka 10 spänn(!) på ginza.
Yeah Yeah Yeahs - Show your bones
jag såg Yeah Yeah Yeahs på Accelerator 2002. sångerskan Karen O trampade mig på foten efteråt. hade jag då vetat vad bandet skulle komma att åstadkomma på sin andra fullängdare Show your bones lite drygt fyra år senare, hade jag troligtvis aldrig tvättat högerfoten igen (det gjorde dock ganska ont iom att hon bar högklackat). det var för övrigt under den spelningen de första gången någonsin framförde vad som lite drygt två år senare kom att bli deras världshit. Maps, den banala kärlekshymnen som innebar deras kommersiella genombrott samt deras övergång från indie- till mainstreamstorlek. vi var många som blev förvånade: att ett småcoolt, stökigt garageband med konstskolebakgrund också kan göra perfekt, och dessutom kommersiellt gångbar, popmusik är liksom inte helt självklart.
YYYs fick väldigt mycket uppmärksamhet tidigt i karriären. de hade knappt existerat i ett år innan de blev "the next big thing" i NME. de räknades som en del av den då pågående retrogaragevågen, vars flaggskepp hette The Strokes och White Stripes. när man idag lyssnar på de tidiga singlarna samt debutskivan "Fever to tell" från 2003, inser man att det där bara var en del av sanningen: YYYs var redan från början djärvare, mer konstnärligt utmanande och intressantare än sina konkurrenter. de har egentligen mer gemensamt med band som Liars och TV on the Radio. de har hela tiden haft sina rötter i postpunken snarare än den bredbenta rocken och deras konstskolepåbrå är ganska uppenbart. egentligen fick de mest uppmärksamhet för sin liveshow. eller rättare sagt sångerskan Karen Os (som redan från början kom att överskugga bandet både på scen och i media) teatrala, intensiva, sexuella och alldeles vansinnigt karismatiska scenutspel. och med all rätt: att YYYs är en så förbaskat underhållande live-akt är helt och hållet Karens förtjänst.
det dröjde innan jag förstod att Karens scenframträdande verkligen är minutiöst koreograferat, jag trodde länge att hon bara på klassiskt Iggy Pop-manér gick bananas på scenen och att det mest var en händelse att allting såg så graciöst och solglasögon-coolt ut. SYB fungerar på ett liknande sätt: bandet har vidareutvecklat sin återhållsamma och melodiska sida och de extroverta glädjeutbrotten och lätt dekadenta tokerierna har fått ge vika. primalskriken och de vassa kanterna från debuten är så gott som borta och de har lagt till med slickare produktion. vissa recensenter har beskrivit SYB som en vidareutveckling av den avslutande lågmälda tredjedelen av "Fever to tell". det är bara en del av sanningen. YYYs arbetar numera med ProTools. White Stripes-minimalismen från debuten är bortblåst och arrangemangen rymmer helt plöstligt mängder av detaljer. musiken utmärks forfarande av Karen Os röst och Brian Chases snygga jazzorienterade trumspel. allt däremellan: akustiska gitarrer, distade gitarrer, handklapp, orglar, förvrängda röster och keyboards tycks mest flyta ihop och rör sig in och ut ur ljudbilden. de flesta spåren klockar in på under fyra minuter men hinner ändå byggas upp, bli episka och dynamik utnyttjas på ett sätt som aldrig förr. då tidigare nämnda Liars trasslar in sig än mer i sig själva och avantgardar sig själva halvvägs till döds på (fullkomligt lysande) "Drum's not dead" från tidigare i år gör YYYs här det direkt motsatta. SYB är något så vansinnigt otidsenligt som en klassisk rockskiva.
anslaget på SYB är betydligt vemodigare och mer introvert reflekterande än tidigare. då Fever to tell mestadels kretsade kring Den Stora Förälskelsen tycks temat för SYB vara svartsjuka och försök att ta sig vidare efter det stora uppbrottet. texterna har också fått mer "stream-of-consciousness"-karaktär. YYYs anno 2006 är mer återhållsamma med galenskaperna men när det verkligen händer så händer det så att säga med stora händer. jag får fortfarande gåshud varje gång dödsmetallskriket i "Fancy" följs av några sekunders monotont riffande. likaså vid det alldeles lagom flippade slutet i "Mysteries" och när sirenljuden kommer in på alldeles rätt ställe i "Phenomena". mittenspåret "Cheated hearts" är det närmsta de kommer en ny Maps. "Dudley" låter som om Sonic Youth hade gjort en cover på "Vyssan lull". avslutande "Turn into" hade kunnat vara tagen från något av Neil Youngs tidiga 70-tals-alster och låter som den diametrala motsatsen till första ep-n. mest lyckad är den episka balladen "Warrior", en "Roads" för retro-garage-generationen. stället när den distade gitarren kommer in i bakgrunden alldeles lagom till sista crescendot och Karen O kvider “The road’s gonna get on me/And I’m small/Well if it gets it all/The road’s gonna end on me" är den allra vackraste stunden på SYB. att YYYs andra skiva skulle komma att bli så här galet skitbra hade jag inte kunnat föreställa mig år 2002, även om de hade potential redan då.
betyg: 10/10
till den blomstrande ungdom
(bild på textförfattaren tagen i Der Autostadt, Wolfsburg, Tyskland)
här är min senast gjorda bland-cd. en ganska eklektiskt sådan. ingen särskilt tema, bara musik som lirats flitigt hemma hos antz senaste tiden. skivan heter "till den blomstrande ungdom". för att den är avsedd för någon som är yngre än mig. och för att jag börjar känna mig gammal.
1. Morrissey - Life is a pigsty
2. Gus Gus - David
3. Funkadelic - One nation under a groove
4. Bee and Flower - Dupe
5. The Knife - We share our mother's health
6. My Favorite Dentist is Dead - Je vis à l'intérieur
7. The Gist - Simian
8. Yeah Yeah Yeahs - Phenomenon
9. Johnny Cash - A thing called love
10. Antony and the Johnsons - Spiralling
11. Earthling - First transmission
12. Pavement - AT&T
13. Talulah Gosh - My world is ending with you
14. Bikini Kill - Strawberry Julius
15. Television Personalities - Evan doesn't ring me anymore
16. Horace Andy - Take it easy
17. CocoRosie - Dizzy dog (Live in Munich 2005)