final muzak

Vid sidan av det här med att spela jättesnabbt och använda bisarra mängder effektpedaler har japanska noise-arna Melt Banana gjort "knasiga covers" till ett signum. De har fäst en oljudstinn version av Beach Boys "Surfin' USA" på skiva och gjort Blondies "Heart of glass" till ett mytomspunnet extranummer.

Min favorit är deras tolkning av Toots and the Maytals ska-klassiker "Monkey man". Melt Banana bevisar återigen att det här med japansk noise-rock inte behöver vara det minsta svårt. Att det rentav kan vara förbaskat kul och ett utomordentligt sätt att pigga upp sig en grådaskig måndagsmorgon som denna. Let's go Melt Bananas!

På skiva må Prince vara en skugga av sitt forna jag. Det gäller definitivt inte scenartisten Prince! Han är den siste i sitt slag. Han måste göra allt det som James Brown, George Clinton, Sly Stone, Rick James m.fl. inte längre kan göra för oss. Och det verkar inte besvära honom det minsta!

Köpenhamskonserten i ett knökfullt Forum, inleds med "Future soul song" från årets rätt mediokra "20ten". Den glider snabbt in i "Uptown" och sedan är det hitkavalkad i timmarna två plus lite till! Uppskattningsvis 40 minuter in har han byggt upp mot ett klimax som kulminerar i "Purple rain" med ett utdraget gitarrsolo som trotsar tyngdlagen. På frågan hur han ska fortsätta härifrån är svaret det självklara: Genom att spela fler hitlåtar, fler funk-jams och bygga upp mot ett ännu större klimax!

Publikfrieriet vet inga gränser. Prince verkar själv så ivrig med att spela sina gamla hits att han inte ens hinner avsluta dem. "Let's go crazy" glider in i "Delirious". "Controversy" går över i några takter från "Housequake". För Prince Roger Nelson är det bara ännu en dag på jobbet. Själv står jag med ett stort leende på läpparna och känner mig som ett barn på julafton. Med tanke på hur många gånger jag har sett på live-videon från "Sign o' the times"-turnén och förundrats över hur någon kan röra sig, spela gitarr och sjunga på samma gång som Den Lille Prinsen, känns det helt fantastiskt att få uppleva det här.

Prince frågar publiken hur många som vill följa med honom hem till New York och möts av ett rungande "yeeeaaah". Just då är vi beredda på att följa honom vart han än går. Jag är glad att han inte försöker värva oss till Jehovas vittnen.

Han hinner med att göra fyra encores innan konserten avslutas med "Baby, I'm a star". Några timmar senare ger han en av sina berömda nattliga "after"-shower för den utvalda, lyckliga lilla skara som lyckas ta sig in på Amager Bio. Ytterligare två timmar funk. Hur orkar han?

Det är inte utan att man tycker lite synd om Ihsahn. Trots att norrbaggen sålde sin själ till den lede med horn för många år sedan. Karln är vid blott 34 års ålder, dömd att för all framtid betraktas som en före-detting.

Det beror på musiken han gjorde med Emperor, bandet som kom att definiera norsk black metal. Han var blott tonåring när "In the nightside eclipse" släpptes. Världen hade aldrig hört något liknande: Att lyssna på den känns som att bli attackerad av en flock vargar som skjuter arga, distade istappar ur sina gap.

"After" är Ihsahns tredje soloskiva. Det är betydligt lugnare än både Emperor och Peccatum (det fullständigt olyssningsbara über-pretto-bandet han ägnade sig åt efter Emperors upplösning). Bland annat har han nämnt Radiohead som en viktig inspirationskälla. Musiken har en hel del gemensamt med Tool och Neurosis.

Det mest anmärkningsvärda är att en saxofonist (Jørgen Munkeby från Shining) tillåts frijazza loss i fyra(!) av de åtta spåren. Det fungerar helt utomordentligt och får "After" att låta hård och experimentiell likväl som melodiös och storslagen. Rekommenderas bland annat om du gillar Neurosis (och inte räds lite prog-tendenser).

Det finns bra konserter. Och så finns det konserter som man lämnar med ett stort leende på läpparna, trippandes hemåt på små moln.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör Melt Banana till ett så fantastiskt live-band. Många, som likt de tre japanerna förlitar sig på effektpedaler och oväsen, har problem med att återskapa sitt sound live. För Melt Banana är situationen den omvända. Explosionen av oljud, maniska taktbyten och popharmonier blir ännu mer oemotståndlig i en knökfull klubblokal.

Likt favoritbandet Bad Brains, handlar Melt Banana om motsägelser. De förblir mer "gulliga" än "hårda" trots att deras maniskt pulserande noise-rock lätt skulle kunna passera för grindcore. Hur mycket oväsen de än trycker in i sina bångstyriga låtar blir de aldrig tillgjorda eller ens särskilt svåra.

Att se Melt Banana live är en reningsprocess och en stor fest på samma gång. Deras sound har inte förändrat särskilt mycket sedan debuten "Speak squeak creak" och måhända är det inte livsnödvändigt att skaffa alla sex fullängdarna. Däremot bör du absolut ta chansen att se dem varje gång de kommer till din stad!