The Twilight Sad - Forget the night ahead
Ett av de sentida shoegaze-album som har gjort störst intryck på mig är skotska The Twilight Sads två år gamla debutalbum "Fourteen winters and fifteen autumns". Nio utdragna, episka nummer som utöver de genretypiska brötgitarrerna utmärks av ett drönande dragspel(!) och sångaren James Grahams breda skotska dialekt. Det är, vilket låtitlar som "And she would darken the memory" antyder, ingen munter historia. Texternas utanförskap blir på något sätt mer kännbart av att de framförs av en obegriplig, grötig dialekt. Men vem har sagt att man ska skratta jämnt?
På nya "Forget the night ahead" känns de skotska ynglingarna mer "vanliga". Det kan ha att göra med att dragspelet är borta, låtlängderna kortats ner och att det värsta gitarrbrötet liksom känsloutbrotten slipats bort. Det kan också helt enkelt bero på att James Allen i Glasvegas häromåret bevisade för oss att man kan bli världskändis även om man sjunger som Groundkeeper Willy.
I NME jämfördes The Twilight Sads nya inriktning med U2. Det är faktiskt inte en så heltokig jämförelse som man skulle kunna tro för i spår som "I became a prostitue" och storslaget vackra "That room" låter det som musik avsedd för stora arenor snarare än de små klubbar som bandet harvar på. Men det ligger närmre till hands att beskriva det som en korsning mellan Mogwai och Morrissey: Det är melodiöst, storslaget och svårmodigt på samma gång.
Nya, låtorienterade The Twilight Sad drabbar mig inte riktigt lika hårt som det här bandet gjorde för två år sen. På "Forget the night ahead" är de "bara" väldigt bra.
The Twilight Sad - I became a prostitute
final muzak gillar: The xx
Wavves, The Pains of being Pure at Heart och Grizzly Bear får ursäkta. Det unga hypade band som imponerat mest på mig i år är The xx: Fyra britter knappt torra bakom öronen och uppvuxna på den något udda kombinationen post-punk och modern r'n'b. Musiken på debutalbumet "XX" är sparsmakad och gjord med enkla medel. Låtarna bygger på minimala gitarrslingor, analoga keyboards och en trummaskin. Ibland går tankarna till The Cures tidiga 80-tal med en väsentlig skillnad: The xx är betydligt snällare.
En del av storheten i "XX" ligger i de brittiska ynglingarnas känsla för popmelodier. En annan ligger i det faktum att bandet använder både manlig och kvinnlig sång och dessutom har den goda smaken att låta varje låt mynna ut i en duett. Framför allt vokalissan Romy imponerar med en betydligt starkare röst än vi är vana vid när det gäller små indie-debutanter. Efter all brötig lo-fi som hypen kring Wavves och No Age gett oss påminner The xx återigen om den inneboende kraften i en enkel poplåt med spår som "Heart skipped a beat", "Crystalised" och "Basic space". De här kidsen har framtiden för sina fötter!
lyssna/kolla:
The xx - Crystalised
en hälsning från The Hoff
jag kommer att befinna mig på semester i Berlin under resten av veckan för att fira de 20 år som förflutit sedan muren fall genom att dansa på efterlämningarna. återkommer nästa vecka och då utlovas en upplösning på den spännande följetången 00-talets skivor. till dess skickar jag en hälsning från David Hasselhoff, peace out!
kent - Röd
Då min kära sambo är ett kent-fan av stora mått sedan det glada 90-talet har den gångna helgen inneburit många snurr på "Röd". Även jag måste kapitulera den här gången. Sveriges största arenarockband pratade om att de ville låta mer modernt och dansant redan för tio år sen inför "Hagnesta Hill" även om det kanske inte bidde riktigt så. Men år 2009, efter ett psalmliknande intro som lär få frikyrkorna att rasa, sparkar de in dörrarna till diskoteket på en skum bakgata någonstans i forna Öst-Berlin i "Taxmannen". Det är helt ny mark för det här bandet, ändå låter det väldigt mycket kent.
"Röd" fortsätter det som påbörjades på förra skivan "Tillbaka till Samtiden", när kent plötsligt började låta mer Depeche Mode än The Cure. Den här gången tar elektroniken ännu större plats och låtarna är starkare än på föregångaren. Övergången från arenarock till elektronisk musik (det som U2 misslyckades fatalt med på "Zooropa" 1993) har passat kents estetik väldigt bra. Det låter modernt och 80-tals-retro på samma gång. Tankarna går till LCD Soundsystem (i de mest dansvänliga partierna), Depeche Mode, tidiga OMD och i låtar som "Idioter" och den episka nostalgiskimrande avslutningen "Det finns inga ord" även Ratata. Du kommer att kunna köpa åtminstonde en väldigt bra skiva på Statoil-mackarna i vinter.
lyssna/kolla:
kent - Töntarna
Isis i Malmö 091101
Aaron Turner är bara fyra år äldre än mig. Ändå har han både hunnit med att starta Hydra Head, en ansedd label för experimentiell rockmusik av alla de slag och blivit en flitigt anlitad skivomslagsmakare. Framför allt har han gjort fem skivor med sitt Isis, som blivit ikonerna inom den hårdare falangen av post-rock (det som ibland kallas post-metal), efter genrens giganter Neurosis. Han har med andra ord använt de fyra åren väl.
Gårdagens spelning på KB var min tredje Isis-konsert. Första gången var i samband med "Panopticon" och med tanke på att åren har gått sen dess är det anmärkningsvärt hur mycket som är sig likt. Det handlar fortfarande om fem herrar i full koncentration på sina instrument och publikkontakten är lika sparsmakad som den brukar vara när det gäller post-rock. Effektpedalsutbrotten är skickligt iscensatta och de lugnare partierna som ledar fram till dem är ödesmättade och stämningsfulla.
Som väntat låg tyngdpunkten på bitvis briljanta "Wavering radiant" från i år. Isis har tagit ett (pyttelitet) steg bort från det monotona stämningsbyggandet och blivit mer melodiösa. Musiken rymmer fler "tekniska duktigheter" och brölsången får oftare stå tillbaka för Aaron Turners vanliga stämma. Isis var som vanligt en mycket angenäm konsertupplevelse men gissningsvis får de för all framtid finna sig i att stå i skuggan av Neurosis.
Les Rallizes Denudés
Grejen med experimentiell musik från forna decennier är att den inte alltid åldras med värdighet. Att japanska noiserock-pijonärerna Les Rallizes Denudés har åldrats så väl kan ha att göra med att de egentligen gjorde ganska ordinära rocklåtar. Men i varje låt tryckte de in explosioner av bländande vitt oljud som får My bloody Valentine att låta barnkammare. Och den här grejen gjorde de redan 1967.
Under hela sin långa existens (de upplöstes inte förrän 1997) förblev Les Rallizes Denudés en obskyritet även hemma i Japan. Tack vare en "hype" från musikjournalisten Julian Cope har de fått erkännande på senare år. Med all sannolikhet beror det också på myten de byggde kring sig själva: Godspeed you! black emperor framstår som sell-outs i jämförelse.
Under hela karriären gjorde de inga studioinspelningar helt enkelt för att sångaren/gitarristen Takashi Mizutani inte tyckte att studiomiljön gjorde rättvisa åt hans röst. Bandmedlemmarna hade också kopplingar till extremvänstern och förmodligen kommer bandet alltid vara mest känt för att första basisten Moriaki Wakabayashi deltog i en RAF-ledd flygplanskapning 1970.
Musikaliskt kan de beskrivas som en mer extrem version av Velvet Underground. De gjorde sig ett ryckte med sina sporadiska live-spelningar som framfördes i motljus. En lång rad live-inspelningar, såväl officiella som bootlegs, cirkulerar på internet och den nyfikne rekommenderas leta reda på "Heavier than a death In the family", en inspelning från 1977 (var den är inspelad är det ingen som vet) som bland annat innehåller "hit-låten" "Night of the Assassins".
lyssna/kolla:
Les Rallizes Denudés - Night of the Assassins