final muzak

Jag har nyligen berättat för er att Michael Jackson var min stora idol när jag var i 10-års-åldern. När jag hade nått 14-års-åldern i mitten av 90-talet, hade den rollen övertagits av Björk. Det förblev så ett bra tag vilket har resulterat i att jag idag är innhavare av mer än 60 Björk-cds (inräknat diverse singlar och bootlegs), vilket kanske inte är riktigt försvarbart så här i mp3-filernas tidevarv. Men jag håller fortfarande isländskan för att vara ett av de största musikaliska genierna i modern tid, en uppfattning som jag bland annat baserar på 2001 års "Vespertine".

Med tanke på hur sammankopplad Björk hade hunnit bli med drum'n'bass-remixar, trip hop, Talvin Sigh i Cornershop och annat som hör 90-talet till är det anmärkningsvärt hur bra hon klarade steget in i 00-talet. Hon har alltid varit i fas med sin tid och "Vespertine" utgör inget undantag. Det är en skiva som inte kan misstas för att vara gjord under någon annan tidsperiod än 00-talets gryning när lap-top-electronica och pampig Sigur Rós-valsång blev krafter att räkna med.

När "Vespertine" kom till hade Björk bytt hemstad till New York och slagit sig till ro med maken och performance-artisten Matthew Barney. Hon hade hunnit tröttna på kändispartyn och trendiga klubbar. "Vespertine" är en slags temaskiva om hemmets trygghet och sägs vara inspirerad av saker som att göra varm choklad och tända värmeljus. Det anmärkningsvärda är hur fantastiskt spännande "Vespertine" låter, det väldigt ospännande temat till trots.

Björk sägs ha tränat fram förmågan att närma sig varje ny dag med samma entusiasm som om man hittat en ny planet när hon bekantade sig med konstnärskollektivet Medusa (ur vilket Sugarcubes kom att växa fram) hemma på Island i mitten av 80-talet. Att hon lyckas förmedla den förmågan gör, i kombination med hennes röst och musikalitet henne till en av vår tids viktigaste artister. På få ställen framkommer det lika tydligt som på "Vespertine": När hon berättar barndomsminnen om snö över körer och lap-top-beats i "Aurora" eller samplar vinylknaster i "Cocoon". Som bäst är det när hon blir som mest abstrakt och fragmentariskt i undersköna "An echo, a stain".
 
Björk har genom hela karriären jämförts med (sin stora förebild) Kate Bush som på ett liknande sätt har utmanat popens konventioner. På "Vespertine" och uppföljaren "Medúlla" visade sig Björk vara beredd att gå betydligt längre.

Arcade Fire är förmodligen det band som under 00-talet utmärkt sig mest i sin strävan att vara lite större och lite bättre än alla andra. På scen har de fört arenarocken till helt nya dimensioner. Det är just i live-sammanhang som det framför allt framgår att Arcade Fire är ett band. För på debutskivan "Funeral" från 2004 låter det liksom lite för mycket och för stort för att komma från något så trivialt som ett rockband. 

Den neurotiske domedagsprofeten och ledargestalten Win Butler må ta störst plats på skiva men på scen får alla medlemmar (som ibland passerar tio till antalet) lika mycket utrymme. Instrument byts kors och tvärs och alla verkar kunna spela allting vilket gör Arcade Fire till ett väldigt unikt band.

"Funeral" är också en väldigt unik debutskiva. Man kan dra paralleller till annan storslagen, orkestrerad konstskolepop som Flaming Lips och Mercury Rev. Men Arcade Fire är lite mer storslagna, allvarsamma och pretentiösa: Låtar som "Tunnels", "Crown of love" och "Rebellion (lies)" framförs verkligen med en övertygelse som om det gällde livet. Framför allt är Arcade Fire bättre.

Skivan "Funeral" är så mörk och svulstig att Andres Lokko kategoriserade den som goth. Samtidigt är det så vackert, rörande och tillgängligt att Arcade Fires stora genomslag inte är det minsta förvånande. Om man klagar på att det låter svulstigt och neurotiskt har man missat att svulstigt och neurotiskt ingår i Arcade Fires natur. Och vem har sagt att man ska skratta jämnt?

Om drygt en månad förärar ytterst sympatiska Yo La Tengo oss med ett Sverigebesök. Som uppladdning slängs det ihop en egen liten blandis med mysrockarna från Hoboken. Here goes:

1. Nothing to hide
2. Periodically triple or double
3. If it's true
4. Beanbag chair
5. Mr Tough
6. Black flowers
7. Nothing but you and me
8. Season of the shark
9. How to make a baby elephant float
10. Let's save Tony Orlandos house
11. You can have it all
11. Cherry chapstick
12. Sugarcube
13. Stockholm Syndrome
14. Autumn sweater
15. Little Honda
16. Decora
17. Tom Courtenay
18. Pablo & Andrea

Samlingen fokuserar som synes på material från 1995 och framåt och är tänkt att fungera som en "introduktion" till Yo La Tengo. "Långa låtar" som "Flying lesson" och "Blue line swinger" är utelämnade till förmån för plats för plats med fler korta.

Det sägs sångaren Tunde Adebimpes far fällde fällde omdömet "det är ganska bra men ni behöver några låtar man kan dansa till" om TV on the Radios bitvis fantastiska debut "Desperate youth, bloody thirsty babes" från 2004. Kanske hörsammade Tunde slutligen sin far inför tredje skivan "Dear Science," från 2008. Plötsligt går det att dansa till New York-bandets musik.
 
TV on the Radio bildades av Tunde och David Sitek som båda var arbetslösa konstnärer. Ibland jämförs de med sentida Radiohead för sitt nytänkande. Det går också att dra paralleller till Talking Heads som på ett liknande sätt blandade postpunk med funk och afrikanska rytmer. De har också nämnt Daniel Johnston som en viktig förebild då nya idéer och ett personligt anslag alltid går före kompetens.
 
"Dear Science," är inte bara deras mest dansvänliga och funk-orienterade skiva, den har deras i särklass starkaste låtmaterial: "Stork & owl", "Shout me out", "DLZ", "Family tree", "Crying"...ja, om deras två första skivor var jättebra så är "Dear Science,"...helt galet jättebra! Ytterst få rockband lyckas vara så här nyskapande och "oansträngt" coola.

När Bloc Party gav ut sina första singlar var de ett ungt och anspråkslöst indieband som plankade idéer rakt av från sina husgudar Gang of Four, Sonic Youth, The Cure och Joy Division. Men de gjorde sin modesta postpunk-pastisch så förkrossande bra att de sopade mattan med praktiskt taget alla andra allvarsamma (men festglada) brittiska unga män med gitarrer.

Bloc Party var snabba med att söka nya vägar att utvecklas och gjorde episk arenarock på "A weekend in the city" innan de gav sig på elektroniska experiment på "Intimacy". Att söka sig bort från sitt ursprung var helt rätt väg att gå då första fullängdaren "Silent alarm" från 2005 är den typen av förkrossande bra debutalbum som det borde vara omöjligt att följa upp.
 
På "Silent alarm" är det fortfarande inget tvivel om vilka som är deras husgudar. Hitsingeln "Banquet" plankar gitarrslingan från Gang of Fours "Damaged goods" nästan rakt av. Men jämfört med de tidiga singlarna (och deras förebilder) har Bloc Partys gester blivit större. Melodierna liksom känsloutbrotten har vuxit en aning. Låtar som "This modern love" och "Here we are" har allsångsrefränger som tycks skrivna för hundratals cigarettändare. Bloc Party blev politiskt medvetna arenadomptörer för en ny generation, vilket var välförtjänt, dessutom med en karismatisk ledare i Kele Okereke.

Plötsligt var det sent 80-tal igen. En ny shoegaze-scen växte upp under det sena 00-talet och huruvida den har sitt ursprung i "Lost in Translation" eller finanskrisen kan man spekulera i all oändlighet. Asobi Seksu har stilmässigt betydligt närmre till det poporienterade DIY-soundet hos det här årets (något överskattade) indie-hype The Pains of being pure at Heart än mer konstnärligt utmanande band som Deerhunter.

De två mest uppenbara referenserna som dyker upp när man lyssnar på 2006 års "Citrus" härstammar dock från sent 80-tal: The Sundays bitterljuva dreampop och shoegaze-giganterna My bloody Valentine. Gitarristen James Hannah får så mycket ljud ur sitt instrument att man misstänker att han har kommit över den hemligstämplade ritningen över Kevin Shields effektpedaler. Yuki Chikudates spröda, Stina Nordenstam-lika röst blir ett instrument bland mängden och det är praktiskt taget omöjligt att uppfatta vad hon sjunger (lägg därtill att flertalet texter är på japanska).

"Citrus" är till sina beståndsdelar indieklyschor staplade på varandra: söta popmelodier inlindade i taggtrådsgitarrer, rundgångssolon och texter om olycklig kärlek. Jo, vi har hört allt det här förut men Asobi Seksu gör det så förbaskat bra att det bara är att kapitulera, plocka fram luftgitarren och börja titta ner i marken.

"Friend opportunity" är inte bara Deerhoofs bästa skiva. Det är precis det Sjujävla Monster till Indierock-album som man hela tiden har anat sig till att San Fransisco-bandet en dag skulle leverera. Nättidningen Pitchfork beskrev en gång deras karaktäristiska sound som ett "ett möte mellan Sonic Youth och Shonen Knife i en bussolycka". Och det är faktiskt en ganska klockren beskrivning.

Musiken låter precis lika kompromisslös och äventyrslysten på 2007 års "Friend opportunity" som när Deerhoof debuterade tio år tidigare. Skillnaden är bara att de med tiden har fått fler idéer och kunskap om hur man förverkligar dem. Låtarna hinner som vanligt byta tempo och skepnad fler gånger än man orkar räkna och utmärks av bångstyriga taggtrådsgitarrer, Satomis omänskligt ljusa röst och Gregs maniska hamrande på sitt minimala trumset.

Hur mycket oväsen Deerhoof än trycker in i ljudbilden blir de aldrig skäggigt svåra eller tillkrånglade utan känns alltid självklara. Låtar som "The Perfect me", "+81" och "Matchbook seeks maniac" är nog för att golva vilken indiepoppare eller noiserock-fantast som helst.

Främsta anledningen till att det tog Portishead smått absurda elva (11!) år att leverera sin tredje skiva "Third" lär vara en prestationsångest som saknar motsvarighet i musikhistorien. Bristol-bandets starke man Geoff Barrow satt och filade på varje produktionsmässig detalj fast besluten om att skapa ett nytt mästerverk. En ny "Dummy" fast utan att upprepa sig själv. Och det otroliga är att han lyckades. Härmed vill jag utnämna Portishead till 00-talets come-back.

Om de två 90-tals-skivorna var vemodiga så är 2008 års "Third" avgrundsmörk som The Cures "Pornography" eller Joy Divisions "Closer". Men precis som de två skivorna är det här så vackert, suggestivt, spännande och överväldigande att jag inte förmår stänga av. Med "Third" har Portishead gjort det otänkbara: Fler klaustrofobiska fosterställnings-ballader i klass med "Roads" och "It's a fire" fast med stråkarrangemangen ersatta av drones och metallskrot. "Dummy" fick äntligen en värdig ond tvillingbror och soulfantasten Geoff Barrow outade sin fäbless för mörkermän som Swans och Earth (se bilden).

Det var en gång ett band som hette Pavement. De var minst lika skramliga och utmanande som Sonic Youth men de hade dessutom känsla för popmelodier. Framför allt hade deras ledare Stephen Malkmus som var både slacker och gitarrvirtuos, ett inom musikvärlden oöverträffat sinne för humor.

Pavement byggde mycket på oväntade infall, till exempel en trummis som havererade konserter genom att stå på händerna eller en sångare som plötsligt skrek obegripligheter mitt i en perfekt poplåt. Allt kulminerade när de år 1995 gav ut "Wowee Zowee", en skiva som jag idag håller för att vara en av de kanske tio mest geniala i världshistorien.

Efter det tog sagan om Pavement en plötslig vändning. Stephen Malkmus ansåg att det var dags att växa upp (kanske som en följd av att "Wowee Zowee" obegripligt nog floppade) och hans legendariska lo-fi-band började plötsligt låta som ett "vanligt rockband". Det var dock inte förrän ett antal år senare, efter Pavements splittring och två album in i solokarriären som den här förvandlingen nådde sin fulländning.

På "Pig Lib" (som Stephen Malkmus först ville ge ut under namnet The Jicks efter sitt nya kompband, vilket skivbolaget inte gick med på) är Malkmus mer laidback än någonsin. När vi möter honom i den här tappningen är det slående att det är just melodikänslan och gitarrspelet som är hans främsta styrkor och gör honom till en av indievärldens mest geniala musiker. Och i "1% of one" gör han äntligen det som vi har drömt om i alla år: Gitarrsolar det härliga till och proggar loss i nio underbara minuter.

Om man ger sig på ett högtravande projekt av det här slaget, som att lista 00-talets bästa skivor, måste "White blood cells" nämnas. Det är liksom inget snack. Jack och Meg White återinförde inte bara garagerocken i vårt medvetande, de fick garagerock att låta som perfekt popmusik.

Det var tredje skivan från 2001 som gjorde White Stripes till världskändisar. Och smältdegeln av garage, blues, country och tuggummipop på "White blood cells" låter precis som man vill att det ska låta när ett band som har verkat några år i underjorden plötsligt får genomslag på bred front. Det är lite mer påkostat, genomtänkt och bättre genomfört än på föregångaren "De stilj" utan att för den sakens skull kännas ett endaste dugg kompromissande eller tillrättalagt. Jack White kändes helt enkelt fräsch genom att vara mer stockkonservativ och bakåtsträvande än alla andra.

Jack White må tveklöst vara en begåvad låtskrivare men det blev snabbt uppenbart att White Stripes säljande gimmick paradoxalt nog gjorde det nästan omöjligt för dem att utvecklas musikaliskt. Men det var tillräckligt för att vi skulle hoppa upp och ner till låtar som "Fell in love with a girl", "The Union forever" och "Aluminium" hela 2001.