final muzak

Det var en gång ett band som hette Pavement. De var minst lika skramliga och utmanande som Sonic Youth men de hade dessutom känsla för popmelodier. Framför allt hade deras ledare Stephen Malkmus som var både slacker och gitarrvirtuos, ett inom musikvärlden oöverträffat sinne för humor.

Pavement byggde mycket på oväntade infall, till exempel en trummis som havererade konserter genom att stå på händerna eller en sångare som plötsligt skrek obegripligheter mitt i en perfekt poplåt. Allt kulminerade när de år 1995 gav ut "Wowee Zowee", en skiva som jag idag håller för att vara en av de kanske tio mest geniala i världshistorien.

Efter det tog sagan om Pavement en plötslig vändning. Stephen Malkmus ansåg att det var dags att växa upp (kanske som en följd av att "Wowee Zowee" obegripligt nog floppade) och hans legendariska lo-fi-band började plötsligt låta som ett "vanligt rockband". Det var dock inte förrän ett antal år senare, efter Pavements splittring och två album in i solokarriären som den här förvandlingen nådde sin fulländning.

På "Pig Lib" (som Stephen Malkmus först ville ge ut under namnet The Jicks efter sitt nya kompband, vilket skivbolaget inte gick med på) är Malkmus mer laidback än någonsin. När vi möter honom i den här tappningen är det slående att det är just melodikänslan och gitarrspelet som är hans främsta styrkor och gör honom till en av indievärldens mest geniala musiker. Och i "1% of one" gör han äntligen det som vi har drömt om i alla år: Gitarrsolar det härliga till och proggar loss i nio underbara minuter.