final muzak

det är svårt att idag föreställa sig hur nyskapande Mr Bungles debutalbum verkligen var när det kom år 1989. det här med att blanda hårda gitarrer med hip hop var knappt ens påkommet när Mr Bungle blandade hårda gitarrer med funk och sen ska med jazz och därefter pendlade till industrilandskap. de använde vitt spridda beståndsdelar hämtade ur lite drygt 50 år av populärmusikalisk historia samtidigt som de motsatte sig sig alla rockmusikens konventionella strukturer.


frontmannen Mike Patton är idag mest känd för att han under större delen av Mr Bungles verksamma tid även frontade Faith No More. man skulle kunna säga att jämförelsevis konforma och konvetionella Faith No More var hans levebröd samtidigt som Mr Bungle var platsen där han fick utlopp för sina aggressivitet, sina psykoser, sin misantropi och alla de geniala idéer som var alldeles för galna för att platsa hos Faith No More. och Mike Patton hör till just det släkte av karismatiska och högljudda ledargestalter i rockhistorien som i rakt nedstigande led från George Clinton hämtar merparten av sin kreativtet ur bejakandet av det ohämmande vansinnet.


en genomsnittlig Mr Bungle-låt anno 1990 byter tempo ungefär 20 gånger, genomgår ett antal taktbyten, innehåller hårda kompgitarrer, inslag av frijazz, ska, growling, positiv, samplingar, förvrängda röster, saxofoner, storslagna keyboardmattor och en alldeles vansinnigt hög grad av rytmisk komplexitet. det kan tyckas något märkligt att Mr Bungle ofta sorteras in i hårdrocksfacket, då det egentligen bara är skivans två "hit-låtar" "Quote Unquote" och "My ass is on fire" som gör anspråk på någon form av metal-epitet. exempelvis är saxofonen som återfinns i bandets sättning här vanligtvis mer framträdande än kompgitarren. större delen av skivan tar sitt avstamp i den hybrid av ska och frijazz som Mr Bungle uppfann och hann tröttna på redan efter första skivan (på andra skivan "Disco Volante" gör de en musikalisk tvärvändning och experimenterar istället mestadels med noise- och industrilandskap). och som inte någon har lyckats imitera.


när jag först kom i kontakt med Mr Bungles musik för några år sedan var det något av en våt dröm som besannades. det är inte särskilt ofta man hör vansinnigt kreativa musiker kämpa febrilt för att skapa något alldeles eget utan tydliga förebilder. men det är vanligtvis i just de sammanhangen som man upplever de största musikaliska kickarna. något som särskiljer Mr Bungle är att de dessutom är virtuoser på sina instrument. vanligtvis rör sig musiken närheten av grader av teknisk komplexitet som vi överhuvudtaget inte är vana vid i populärmusikaliska sammanhang. att självaste John Zorn blev så till sig i trasorna att han tog på sig att producera deras debutalbum, efter att ha hört deras första demo är ganska talande. mängden spasmatiska ryckningar och plötsliga växlingar ger musiken på "Mr Bungle" en påtaglig ljudkollage-känsla. det är ett format som Mike Patton senare har vidareutvecklat, bland annat på sitt mer renodlat experimentiella projekt Fantômas.


det är, i sammanhanget, anmärkningsvärt, hur medryckande musiken på "Mr Bungle" faktiskt är. att vara väldigt experimentiell och catchy på samma gång är ytterst få förunnat. och när man väl har kommit förbi de där första svåra lyssningarna på "Mr Bungle" är det  lika hänförande som den mest lättuggade tuggummipop. efter Mr Bungles och Faith No Mores splittringar i början av 2000-talet har Mike Patton ägnat sig åt en stor mängd musikaliska projekt, de flesta av det mer experimentiella slaget: tidigare nämnda Fântomas, Tomahawk, Patton/Rahzel, Maldoror, Pepping Tom med flera. han är produktiv som få: exempelvis spelade han i inte mindre än fyra olika konstellationer under 2005 års Roskildefestival. även om låtmaterialet egentligen är starkare på Mr Bungles tredje och sista skiva "California" så håller jag "Mr Bungle" för att vara den av bandets skivor som har tveklöst högst underhållningsvärde. det är helt enkelt den perfeka tonsatta feberdrömmen.

svenska Audrey gav ut sin första ep förra året. då ville de låta som Sigur Rós, så gärna att de till och med lade till med en småfånig, fejkad isländsk brytning. på årets fullängdsdebut har de utvecklats och hittat en mer egen stil. vill man vara lite könsstereotyp skulle man kunna säga att det låter som något av en kvinnlig motsvarighet till postrockens mer etablerade akter. då Mogwai, GY!BE, Explosions in the sky och andra skäggbeprydda postrockare gärna använder ett kryptiskt formspråk och uppehåller sig kring de stora frågorna så är Audrey betydligt mer jordnära. anslaget är jämförelsevis subtilt och det handlar snarare om betraktelser och inzoomningar av vardagen. och bitvis är det alldeles ohemula vackert.


på "Visible forms" rör sig musiken bort från Sigur Rós-land och har inte lika påfallande hög valiumfaktor som tidigare. längst bak ligger en trivsamt Red house painters-plinkande gitarr som ackompanjeras av långsamma, släpande trummor. en cello och ett piano glider obemärkbart förbi, in och ut ur ljudbilden och övergår i en distad gitarr eller några bandmedlemmar som sjunger stämsång med varandra. det går inte att urskilja något särskilt framträdande element i musiken, till och med de olika bandmedlemmarnas röster, som knappt går att särskilja, flyter stillsamt och omärkbart ihop med varandra. ibland byggs musiken upp mot dramatiska, genretypiska crescendon för att sedan övergå till att ligga och flyta omkring i atmosfären.


det är svårt att plocka ut enstaka spår då den här typen av musik bygger på albumformatet. men skivans tveklösa höjdpunkt är avslutande "Traverse": låten inleds försiktigt trevande och byggs långsamt upp mot ett crescendo för att sedan mynna ut i en försiktig urladdning. och när plinkgitarren exploderar i dist efter att Audrey har slutat sjunga stämsång med varandra sitter man där med ett fånigt postrocksleende på läpparna. att lyssna på "Visible forms" är som att ligga raklång på en gräsmatta en sval sommardag, blicka upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. det här bådar gott!

betyg: 8/10

lyssna!