final muzak

De timida japanerna i Mono började som ett (förvisso väldigt bra) Mogwai-plagiat och har med tiden utvecklats till något helt eget. Förvandligen började på tredje skivan "Walking cloud and deep red sky" från 2004, där de för första gången tog hjälp av en stråkorkester. Sedan dess har orkestern tagit mer plats för varje skivsläpp.

Men trots att senaste skivan "Hymn to the Immortal Wind" är inbäddad i svepande stråkar drar de sig inte för att trycka ner distpedalen lite extra där någon annan postrockare hade lagt till med finstämda Sigur Rós-klockspel. Förmågan att kunna låta både mer storslagna och smutsigare än sina konkurrenter gör dem till världsmästare i postrock.

För ganska exakt ett år sedan spelade de i Köpenhamn (klicka här för recension av den spelningen). De är fortfarande ute på samma turné vilket har tagit dem till Skandinavien ännu en gång. Mycket är sig likt, största skillnaden är att de nu har lagt till med en mycket snygg ljussättning.

Som vanligt förundras man över hur väl de lyckas återskapa musiken med endast tre män och en kvinna i sättningen. Det är den perfekta avvägningen mellan vackra harmonier och kraftfulla oljudsurladdningar som gör Mono till en så storslagen och fysiskt påtaglig konsertupplevelse.

Dessutom är de, med japanska Nick Drake-look-a-liken Takaakira Goto i spetsen, troligtvis även det snyggaste bandet inom postrocken.

Steso Songs har gjort den mörkaste, mest ondskefulla musik jag hört i år. Det har ingenting att göra med att Karolina Stenström som hon egentligen heter, skulle dyrka Satan eller slakta spädgrisar på scenen. Hon är en ganska vanlig singer/songwriter och låter som en lite mer amatörmässig version av Frida Hyvönen.

Men det är ytterst sällan en singer/songwriter känns så här självutlämnande eller uppehåller sig kring så obehagliga ämnen som på debutskivan "Now it's dark". Karolina Stenström har lidit av svåra depressioner och texterna verkar mest bestå av ocensurerade dagboksanteckningar från de allra mörkaste perioderna. Vi får bland annat följa hennes självmordsförsök i detalj i "The OD".

Det är väldigt sympatiskt att hon har tagit på sig rollen som taleskvinna för unga tjejer som mår rejält dåligt (de som hon sjunger om i "This is for you girls"). Och när man väl har tagit sig förbi texterna (vilket inte är helt enkelt i det här fallet) är det bara att konstatera att hon är en mycket begåvad låtskrivare.

lyssna/kolla:
Steso Songs - The Worse

Steso Songs - Tonight, it's oh too dark

Steso Songs - No love / no money

Jag har börjat skriva för Radar Magazine, vilket är väldigt kul. Mitt första uppdrag var en intervju med det trevliga, göteborgska post-rock-bandet EF.

Intervjun kommer att dyka upp här någon gång i samband med stundande skivsläppet "Mourning golden morning" (för övrigt en väldigt bra skiva). Till dess uppmanar jag vänner av kvalitativ post-rock i nedstigande Mogwai-led att surfa över till EFs myspace och lyssna till de finfina spåren "Longing for colors" och "Sons of ghosts".

(En amerikansk spanjor i sambons mobiltelefon)

Nya skivan "El Turista" har delat in Josh Rouse-publiken i två läger: De som gillar att han, i sin strävan att förnya sig, provar på mjuk-bossa och samba-rytmer. Och de som vill att han ska låta som på "Under cold blue stars" igen.

De spanskt klingande nya låtarna viker av rätt ordentligt från tidigare verk men i mina öron är det en fortsättning på vad som påbörjades redan 2006. Josh Rouse hade då precis flyttat till Spanien och hade endast råd att flyga in sin gamla producent Brad Jones.

Han spelade in "Subtítulo" till största delen ensam. Det är en mycket lågmäld skiva som blickar framåt, mot de soliga kusterna i hans nya hemland snarare än det grådaskiga Nebraska.

Min tes förstärks av att det, efter "El Turista", är "Subtítulo" som Josh Rouse plockar flest låtar från när han spelar med sitt nya spanska kompband på KB. Under den avskalade spelningen på Babel häromåret fokuserade han på hits. Den här gången plockar han fritt ur arkivet. Och det är slående vilken fantastisk låtskatt han har att ösa ur med sina åtta väldigt jämna album i bagaget.

Det finns uppenbarligen en setlist men den verkar inte följas särskilt nogrannt. Han prickar in flera av sina allra bästa låtar: "Flight attendant", "Sad eyes", "Winter in the Hamtons", "The man who...", "Hollywood bass player".

Nybörjar-spanskan till trots, Josh Rouse är fortfarande den typen av pop-orienterade singer/songwriter som det är omöjligt att få nog av. Att inte gilla det är som att inte gilla mjukglass.

läs mer:
Min recension av El Turista

(Han den där Kent i sambons mobiltelefon)

Förra gången jag såg kent hade de till och med plockat fram "Pojken med hålet i handen" från första skivan. Den här gången är det 2000-talet som gäller (med de två pliktskyldiga undantagen "Musik non stop" och "Kevlarsjäl"), något som markeras lite extra av de till och med har pensionerat "747", ett stående inslag i set-listen sedan 1997.

De prickar in flera av de bästa låtarna från de senare åren: "LSD någon?", "Romeo återvänder ensam", "Vals för Satan (din vän Pessimisten)" (något oväntat en av de låtar som får störst publikrespons).

Hur låter det då? Inte lika elektroniskt som på "Röd". Lite mer gitarrer, lite mer anpassat till de stora arenor som man måste bege sig till för att se kent. I det här fallet Tap 1, den gamla tapphallen bredvid Carlsbergs bryggeri i centrala Köpenhamn.

Precis allting från ljussättning till scendekor är toksnyggt, minutiöst genomtänkt och helt i linje med de två senaste skivornas dunkelt karga estetik. De är helt enkelt förbaskat bra på det de gör och det faktum att de har behållit sin popularitet utan att tramsa runt i lekprogram gör dem till en rätt unik företeelse i Sverige.

Men visst hade "Det finns inga ord" varit en bättre avslutning än den där mannen i vita hatten? Men det är ju bara en petitess egentligen.

Bloggen Att vara Henrik Berggrens pappa både fascinerar och roar mig något oerhört. Jämfört med andra, närbesläktade ironiska pop-bloggar som Lou Reed i tweed är den oerhört välformulerad och genomtänkt.

Är det en hyllning till Henrik Berggren eller bara någon som plockar billiga poäng på att göra sig lustig över en stackars tunnhårig före detta rockstjärna? Ja, det är väl upp till var och en att tolka. Själv lutar jag tveklöst åt en hyllning.

OS är över och Skåne-snön regnar bort. Dags att kravla sig upp ur vinter-koman och ta tag i vad som för egen del ser ut att bli bästa konsertmånaden i mannaminne. Jag menar givetvis månaden mars 2010. Det här tänker jag inte missa:

Yeasayer
Förväntningarna är minst sagt höga. Med "All hour cymbal" och "Odd blood" har Brooklyns Ja-sägare gjort både en löjligt bra debutskiva och en både löjligare och ännu bättre uppföljare.

Tindersticks
Jag har sett en av mina all-time-favorites Tindersticks en gång tidigare. Då hade vi på något sätt missat att det var (onumrerade) sittplatser och hamnade så långt bak att vi hade behövt teaterkikare. Tror att KB lämpar sig bättre för Stuart Staples & hans melankoliska Co.

Rosanne Cash
Hon har stora skor att fylla. Men "The List" är helt j**la fantastisk!

kent
För att citera Per-Sindring Larsen: "Det är inget fel på arenarock, bara på arenor". Malmö Arena är dock ett lyft och vi slipper målade handbollslinjer på golvet. Största skrällen: Ingen "747"?

Josh Rouse
Den musikaliska motsvarigheten till att bli inlindad i en varm gammal filt. Alltid trevligt.

Mono
Världens bästa post-rockare reser hela vägen från Japan.

Kan för övrigt konstatera att sommarens Way Out West-line-up också ser ut att arta sig. Utöver Pavement: LCD Soundsystem, The xx, Radio Dept med mera