Death in June - Nada!
Ett av mina favoritband alla kategorier är Death in June. Debutskivan "Nada!" från 1985 är fortfarande deras i särklass mest sålda album. Ryktet säger att försäljningssiffrorna för "Nada!" är så höga att de är anledningen till att enda kvarvarande medlemmen Douglas Pearce fortfarande kan livnära sig på sin musik trots att han sedan många år tillbaka slutat såväl turnera som ge ut skivor med regelbundna mellanrum.
Det är en minst sagt imponerande debut! Såhär i efterhand håller jag "Nada!" för inte bara en av Death in Junes största stunder utan något av det bästa jag hört inom post-punken.
Joy Division hade redan fört in post-punken på dansgolven med "Decades", avlutande låten på "Closer", ett antal år tidigare. Post-punkarna stod nu mest och bråkade om huruvida det fortfarande var gitarrbaserad musik, eller om den groende synth-scenen med band som Clock DVA och Cabaret Voltaire som var grejen.
Death in June, som kom från spillrorna av det arga vänster-politiska punkbandet Crisis, valde aldrig sida. På "Nada!" förde de in saker som aldrig tidigare hörts i post-punken (och knappast efteråt): Trumpeter, akustiska Ennio Morricone-gitarrer och pukor samsas med de genretypiska trummaskinerna och Andrew Eldritch-sången. Kanske mest lyckade är "She said Destroy" och "The Calling mk II", som borde kunna fylla vilket ljusskyggt, underjordiskt dansgolv som helst.
lyssna:
Death in June - She said Destroy
Death in June - The Calling (mk II)