final muzak

Konsertåret 2007 har för min del, precis som skivåret, varit snudd på fantastiskt. Jag har sett gamla hjältar som Trent Reznor och Conor Oberst och jag har gjort nya upptäckter. Jag jublade tillsammans med 200 tonårs-gother när Dir en greys sångare slet av sin svettiga tischa på Vegas scen och jag såg Tenniscoats och Kama Aina improvisera hejdlöst på en stor öppen gräsmatta den första varma sommardagen. Tack vare att Debaser har öppnat här nere i Sydsverige (tack snälla!) fick jag se Baby Dee sjunga alldeles hjärtskärande vackert och  Liars-sångaren Angus Andrew skrika sig blå i ansiktet med bara en veckas mellanrum. Dessutom hade jag cykelavstånd hem. Jag såg Accelerator växa till en "riktig festival" och jag såg Arcade Fire föra arena-begreppet till en ny dimension. Här blickar jag tillbaka på tre särskilt minnesvärda konsertupplevelser från året som gått.

Public Enemy på The Tivoli, Helsingborg

När jag var i 15-års-åldern hade jag en kort period då jag snöade in på hip-hop. Public Enemy var mitt favoritband i genren och "Fear of a black planet" är än idag en av mina all-time-favorites. Med undantag för ett uppehåll på fyra år i mitten av 90-talet har Chuck D & Co faktiskt varit verksamma ända sen starten 1987. Men det var längesen de ansågs banbrytande. Det var också längesen den hårda, politiska hip-hop de alltid hållit fast vid låg i fas med det rådande musik-klimatet. När man idag ser Flavor Flav spexa loss i videon till "Night of the living Baseheads" är det lätt att få för sig att 80-talet i själva verket ägde rum på en annan planet. Vi som bemödar oss med att ta oss hela vägen till Helsingborg för att se Public Enemy år 2007 gör det alltså för det första, andra och tredje av nostalgiska skäl. I hopp om att få höra just de favoritlåtar som en gång fick oss att intressera oss för Malcolm X eller köpa handböcker i vinyl-scratching. Vilket Public Enemy också har förstått.

Deras spelning på The Tivoli i Helsingborg är inget annat än en nostalgitripp. En sjujävlens nostalgitripp! De spelar i två och en halv timme(!) med sällan skådad energi och entusiasm. Det är en jättelång "greatest hits"-spelning där de avverkar större delen av landmärket "It takes a nation of millions to hold us back". De spelar ingenting från årets studioalster "How to sell your soul to a soulless people who sold their soul" (som ingen brydde sig om). Med undantag för "Son of a Bush" och "Do you wanna go our way!?" spelar de inget material daterat senare än 1994(!).

Själv har jag alltid ställt mig lite undrande till vilken funktion Flavor Flav egentligen fyller i bandet (förutom att medverka i tveksamma dokusåpor och skapa skandalrubriker), då det är uppenbart att det är Chuck D och Professor Griff som står för den politiska agendan och Bomb Squad som skapar den säregna, hårda musiken. Live visar han sig vara en "party-starter" av sällan skådat slag och han är något av en virtuos vad gäller att sköta mellansnack och publikkontakt. När konserten är slut har jag hjälpt honom crowdsurfa, skakat hand med honom fem gånger och han har dessutom hunnit klottra ett slarvigt "FLA" över min biljett (hade jag vetat att Flavor Flav skulle ta sig tid att signera publikens alla medhavda prylar hade jag naturligtvis tagit med mitt ex av "Fear of a black planet"...men hur ofta är det som en artist av den storleken tar sig tid till något sådant!?)

Public Enemy är virtuoser på det de gör, vilket framgår än mer tydligt i live-sammanhanget. Jag hinner inte ens följa med ögonen det tempo som DJn Johnny Juice arbetar med händerna på sin Scratchmaster-utrustning. Vad gäller låtvalet så fick jag höra flera av mina mer "otippade" favoriter som "Thin law between law and rape" och "She watch channel Zero!?". För mig var den här nostalgitrippen årets konsertupplevelse 2007...tack Public Enemy!