final muzak

1. Deerhoof - Friend opportunity
I nättidiningen Pitchforks recension av Deerhoofs debutalbum "The Man, the King, the Girl" från 1997 beskrivs San Fransisco-bandets karaktäristiska sound som "Sonic Youth och Shonen Knife i en bussolycka". Det är fortfarade den bästa beskrivningen av Deerhoofs musik jag överhuvudtaget har läst och egentligen är det den här ursprungliga formen av organiserat kaos som de har hållit fast vid hela karriären. Indierock som är slamrig och experimentiell nog att jämföras med Glenn Branca eller tidiga Sonic Youth. En genomsnittlig Deerhoof-låt hinner byta tempo och skepnad fler gånger än man orkar räkna och utmärks av bångstyriga taggtrådsgitarrer, sångerskan Satomis omänskligt ljusa röst och Gregs maniska hamrande på sitt minimala trumset. Men samtidigt är Deerhoofs musik alltid väldigt melodiös och full med oemotståndliga pop-hookar. Hur mycket oväsen de än trycker in i ljudbilden blir de aldrig skäggigt svåra eller tillkrånglade utan känns alltid självklara. Epitetet "prog-pop", som de inte sällan blir tillslängda, känns faktiskt väldigt passande.


"Friend opportunity" är inte bara årets eller Deerhoofs bästa skiva, det är precis det Sjujävla Monster till Indierock-album som man hela tiden har anat sig till att det här bandet en dag skulle prestera. Man slås av att Deerhoofs musik låter precis lika kompromisslös och äventyrslysten idag som för tio år sen, skillnaden är bara att de nu har fler idéer och mer kunskap om hur man förverkligar dem. När de avfyrar ett perfekt iscensatt musikalnumer(!) i "Wither the invisible birds", följt av sin sedvanliga maniska taktbytes-pop i "Cast off crown" för att sen hylla människans bästa vän i det abstrakta, rytmexperimentet "Kidz are so small" och därefter levererar sin allra finaste poprefräng i "Matchbook seeks maniac" är det nog för att golva vilken indiepoppare eller noiserock-fantast som helst. Men när väl det är gjort, avslutar de i "Look away" med det som alla vi Deerhoof-frälsta i hemlighet alltid har drömt om: De släpper popmusikens begränsningar och proggar loss ordentlig i minuterna tio. Och resultatet är naturligtvis helt fantastiskt. Ska man bara ha ett indierockalbum från 2007 är det "Friend opportunity".

The Perfect me




2. Blonde Redhead - 23
Om Humphrey Bogart och Yoko Ono bildade ett band tillsammans hade resultatet kunnat både låta och se ut som Blonde Redhead. Allt som rör de musikaliska såväl som de visuella aspekterna av det italiensk-japanska underbandet är melankoliskt, genomtänkt och alldeles ohemula snyggt (på scen matchar de t.o.m. instrument med scenkläder). Musikaliskt har de utvecklats från att ha varit en mer "humorlös" och allvarsam släkting till Sonic Youth ("now that's really working hard at not smiling") till storslagen Scott Walker-melankoli på sitt tveklösa landmärke "Misery is a butterfly" (i mitt tycke en av de bästa skivor som någonsin gjorts!). På årets "23" gör de shoegaze-ig dreampop uppdaterad till laptop-åldern. Plattans tio spår är insvepta i snygga, drömska ljudmattor med My bloody Valentine-gitarrer och Cocteau Twins-synthar. Allt är otroligt välgjort och här finns mycket som vittnar om att Blonde Redhead är veteraner med sina 15 års erfarenhet. I en värld med bättre smak hade de sålt miljoners miljoner skivor.

23




3. Björk - Volta
Den här gången har Björk fokuserat på träblås och afrikanska slaginstrument vilket får "Volta" att låta markant annorlunda från experimenten med "rena ljud" som harpor och speldosor på hennes två föregående skivor "Vespertine" och "Medúlla". På förhand pratades det om att det skulle bli hennes mest "radiovänliga" alster sedan 90-talets mitt, vilket inte var hela sanningen. Skivan är något svagare än de två föregångarna men det är glädjande att hon äntligen har hittat en lämplig duett-partner i Antony (från Antony & the Johnsons) då det tidigare har varit svårt för att hitta någon som matchar hennes röst (skräckexemplet är Peter Stormares sånginsatser i "Dancer in the Dark").

Earth intruders




4. Arcade Fire - Neon bible
"Funeral" är den typen av överväldigande fatastisk debutskiva som det borde vara omöjligt att följa upp. Det anmärkningsvärda är att kanadensiska Arcade Fire, på sin andra skiva "The Neon bible" inte bara har lyckats utan faktiskt även överträffar den. Deras storslagna konstpop har blivit ännu mer storslagen, som följd av att skivan är inspelad i en gammal kyrka  och det flitiga användandet av en kyrkorgel. Om man klagar på att det är "svulstigt och neurotiskt" så har man liksom missat att "svulstigt" och "neurotiskt" ligger i Arcade Fires natur.

Intervention




5. Radiohead - In Rainbows
Efter att ha varit "The Corporate Face of Anti-Corporate Rock" i tio år vågade Radiohead äntligen på allvar utmana skivbranchen när de gav ut sitt sjunde album "In Rainbows" endast på internet mot valfri(!) betalning. Dessutom är skivan är riktigt bra: Radiohead anno 2007 har en mer lågmäld framtoning än tidigare. Det politiska agiterandet liksom Unge Werther-utbrotten som tidigare alltid utmärkt bandets musik oavsett de gjort arenarock eller electronica, är som bortblåsta. Istället satsar de på att vidareutveckla den säregna stil de fann på "I will" och "Sail to the moon", de två lågmälda spåren på förra skivan "Hail to the thief".

Reckoner




6. Boris & Michio Kurihara - Rainbow
Stoner-trion Boris har genom åren varit en viktig inspirationskälla för västerländska tungviktare av det experimentiella slaget, exempelvis Isis och Sunn O))). När de slår sina påsar ihop med Michio Kurihara, frontman i Ghost och en av Japans mest ansedda experimentalister, är resultatet förvånansvärt lättillgängligt. Det är episk, meditativ rockmusik där den drömska atmosfären ibland bryts av mot Michios söndertrasade, psykadeliska gitarrsolon. På sina ställen låter det som en elakare variant av Sigur Rós, t.ex. i titelspåret eller fantastiska "You laughed like a watermark".

Rainbow




7. The Jai Alai Savant - Flight of the Bass Delegate
Det märks att Ralph Darden, mannen bakom The Jai Alai Savant som har levererat årets fullängdsdebut, har ett förflutet i Mars Volta. Chicago-virtuosernas korsning mellan postpunk och reggae ger sig ofta ut på små dramatiska soloutflykter men musiken känns alltid sammanhållen och det blir aldrig "duktigheter för duktigheternas skull". Snarare låter det som om  Lee "Scratch" Perry hade hälsat på i studion hos Shellac. "White on white crime" kan mycket väl vara den bästa låten om Batman som någonsin gjorts och med "Scarlett Johansson, why don't you love me?" har de dessutom fått till årets låttitel.

White on white crime




8. Bloc Party - A weekend in the city
Bloc Partys musik ligger nu fjärran från den anspråkslösa postpunk-pastisch de en gång gjorde sig kända för. "A weekend in the city" är svulstig arenarock och förbaskat bra sådan! Det är en temaskiva som utspelar sig under ett veckoslut i London och fokuserar på stadens dåliga sidor som rasism, homofobi och droger. Och här finns inte en död sekund: Mellan de vanliga känsloutbrotten trängs hårt distade gitarrer, minimala techno-beats, stråkar och snygga elektroniska ljudlandskap.

The Prayer

9. Melt Banana - Bambi's dilemma
Det finns en väsentlig skilland mellan Melt Banana och Boredoms, de två stora underground-ikonerna inom japansk noise-rock: Då Boredoms hela tiden har gått vidare och försökt hitta nya uttryckssätt har Melt Banana egentligen alltid hållit fast vid den stil de själva uppfann en gång i tiden. Extremt snabb och komplicerad punkrock full med tvära kast. Bandet utmärks av Yasukos omänskligt ljusa sång/tal/skrik som mest fungerar som ett "rytminstrument" men framför allt av Agatos  gitarrspel, som förlitar sig mycket på effektpedaler som används för att skapa stämningar och egendomliga läten. Inte minst utmärks Melt Banana av sin humor och alla galna infall som får dem att framstå som gulliga snarare än hårda trots att deras musik skulle kunna kategoriseras som grindcore. "Bambi's dilemma" är lite mer polerad och lättillgänglig än tidigare alster, vilket gör det till en utomordentlig introduktion till ett av planetens mest egensinniga rockband.

Eftersom det allsmäktiga youtube saknar klipp som gör "Bambi's dilemma" rättvisa...en utomordentlig live-inspelning med Melt Banana från 2003




10. Kent - Tillbaka till Samtiden
Med förra skivan "Du & jag döden" gjorde Kent en svensk "Disintegration". Nu verkar den stora förebilden istället vara Cures stora konkurrenter Depeche Mode. Det låter fortfarande episkt och mycket 80-tal men mer synthbaserat än någonsin. Den avlutande triologin "LSD någon?", "Generation ex" och "Ensammast i Sverige" hör till det bästa Kent någonsin gjort.

Columbus


11. Modest Mouse - We were dead before the ship even sank
För tre år sen fick Modest Mouse sitt stora kommersiella genombrott tack vare såpan OC. Då hade de redan hunnit verka i obskyritet över ett decennium. Det mest anmärkningsvärda är att Isaac Brook & Co inte verkar ha gjort några eftergifter. Musiken på "We were dead..." låter egen och kompromisslös och bäst blir det när de släpper alla hämningar och ger sig ut på långa psykadeliska utflykter i "Parting of the sensory" och "Spitting venoms". Till skillnad från konkurrenterna Built to Spill, som leverarade en ganska sömning come-back-platta häromåret, har Modest Mouse fortfarande fräscha idéer 15 år in i karriären, vilket är få band förunnat. Och så kanske kan glädja en och annan indienostalgiker att line-upen numera inkluderar före detta Smiths-gitarristen Johnny Marr.

Dashboard


12. Voxtrot - Voxtrot
Något som särskiljer Voxtrot i mängden amerikansk indiepop med skotska förebilder är att de låter båda argare och bräckligare än sina konkurrenter. Musik som är så pass närbesläktad med twee-pop innehåller vanligtvis inte så starka känsloutbrott som i "Kid gloves" eller "Firecracker". "Voxtrot" är en imponerande fullängdsdebut som pendlar mellan indiepop och snyggt orkestrerade pianoballader. Såhär hade Belle & Sebastian kanske kunnat låta om Stuart Murdoch en dag blev riktigt arg.

Firecracker


13. Animal Collective - Strawberry jam
Animal Collective slog igenom på bred front i år och när man lyssnar på "Strawberry jam" är det inte svårt att förstå varför. Elektronisk pop som är så skev och tillskruvad att det låter som att haveriet är nära men allt hålls ihop av Avey Tares och Panda Bears inlevelsefulla sång och den amerikanerna kvartettens melodikänsla.

Peacebone


14. Tough Alliance - A new chance
På "A new chance" låter Tough Alliance aningen mer strömlinjeformade än på 2005 års (fantastiska) debut "The New school". De allra vassaste kanterna har slipats bort och Göteborgs-duon har tonat ner tuffhetskomplexen som gjorde dem till älskade hatobjekt. Det låter fortfarande väldigt 80-tals-retro och väldigt eget på samma gång och melodierna är precis lika träffsäkra.

A new chance


15. Tenniscoats - Tan tan therapy
Äkta paret Saya och Takashi Ueno gör under namnet Tenniscoats introverta vaggvisor för vuxna. Folkmusikliknande hymner med psykadeliska arrangemang som rymmer träblås, skeva pianon och diskret elektronik. De huserar i samma musikaliska sfär som isländska Múm med skillanden att musiken på "Tan tan therapy" är oändligt mycket mer intressant.

Baibaba bimba


16. Enon - Grass geysers...carbon clouds
Enon har på sina tidigare skivor pendlat mellan att låta som en mer poporienterad version av Pavement eller ett skevare Saint Etienne beroende på om det är Mr eller Mrs Enon (John Schmersal eller Toko Yasuda) som ligger bakom. På sin fjärde skiva fokuserar de helt på att göra rock, drar upp förstärkaren till 11 och ger den moderna garagerocken en välbehövd vitamininjektion.

Mr Ratatatat


17. Dir en grey - Marrow of a bone
Älskade av hormonstinna tonåringar världen över, gör Dir en grey mörk, episk och säregen rockmusik som utmärks av sångaren Kyos väldigt inlevelsefulla sångstil. "Marrow of a bone" är deras i särklass hårdaste album och det börjar nu på allvar märkas att bandmedlemmarna har visst intresse för skandinavisk dödsmetall. Epitetet "manga-goth" känns väldigt avlägset.

Ryoujoku no ame


18.  Little Dragon - Little Dragon
Little Dragon är före detta "Koop-sångerskan" Yukimi Naganos nya projekt. Debutskivan är en korsning mellan trip-hop och neo-soul och egentligen är det bara inledande jazzpop-balladen "Twice" som vittnar om Yukimis bakgrund. Låtarna är minimala och kantas av Portishead-orglar men det är betydligt ljusare än den trip-hop vi är vana vid och "Place to belong" och "Wink" låter nästan som något från Princes  robotfunkiga 80-tal. Little Dragon slog stort på flera ställen, bland annat i England, men svenska folket var för upptagna med att följa Idol.

Test


19. Liars - Liars
På fjorårets "Drum's not dead" visade Liars att de är som bäst när de avantgardar sig själva halvvägs till döds. På årets självbetitlade alster låter det återigen enklare och mer gitarrbaserat och någonstans kan man få för sig att någon spelar upp Jesus & Mary Chains "Darklands" på för låg hastighet via en brusig förstärkare. Inledande "Plaster casts of everything" är en mörk, postpunkig indierock-stänkare nästan i klass med TV on the Radios "Wolf like me".

Plaster casts of everything


20. LCD Soundsystem - Sound of silver
Med "Sound of silver" bevisar James Murphy att hans främsta egenskap inte är hans öra för trendiga Gucci-beats utan klassiskt låtskrivande. Smattrande trummor och blippande analoga synthar bygger upp stämningsfulla ljudlandskap samtidigt som 37-åringen sjunger med röst som en ung David Bowie.

Someone great


21. Bright Eyes - Cassadaga
Bright Eyes musik har blivit "vuxnare": De värsta känsloutbrotten uteblir och inspirationen från countrymusik och Neil Youngs 70-tal är mer uppenbar än någonsin. Men det är fortfarande när låtskrivaren Conor Oberst tillåts vara som mest pompös och navelskådande som han är som bäst. Till exempelvis bland pukor och körer i avslutningen på "No one would riot for less".

Four winds


22. CocoRosie - The adventures of Ghosthorse & Stillborn
CocoRosies musik lever i ett drömskt Tim Burton-land och skulle kunna sägas låta som uråldriga amerikanska folkvisor uppspelade på en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett modernt laptop-filter. "The adventures of..." når inte riktigt upp i samma klass som tidigare storverk men när det är som bäst är det precis lika introvert och vackert som tidigare.

Promise


23. !!! - Myth takes
Med sin tredje skiva "Myth takes" bevisar !!! att med tillräckligt bra musikaliska idéer kommer man undan även att ha världens sämsta bandnamn. Sjumannabandet fortsätter sin väl beprövade korsning mellan punk, funk och electronica och får till ett sjujävlens sväng.

Heart of hearts


24. Tsushimamire - Nomiso shortcake
Tsushimamire är ett band av just det där slaget som det verkar finnas hur många som helst av i Japan (Ex-Girl, Afrirampo osv): Tre unga kvinnor skriver absurda humoristiska texter, pendlar mellan skrik och stämsång och spelar galen punkpop med tempoväxlingar, maniskt riffande och oemotståndliga J-pop-refränger. Att Tsushimamire lyckas återskapa sin musik live med alla tvära kast (samtidigt som de hoppar runt som om de vore besatta av djävulen) är synnerligen imponerande. (Nomiso shortcake är fortfarande endast utgiven i Japan)

Bakamoto curry


25. Explosions in the Sky - All of a sudden I miss everyone
Explosion in the Sky gör postrock så som den alltid har låtit (i vart fall sen 90-talets mitt). På "All of a sudden..." finns sex instrumentala spår som växer från trivsamt gitarrplink till massiva oljudsväggar och tillbaka igen. Det är utfört med så mycket finess och skärpa att man förstår varför Explosions in the Sky är på väg att bli nya genrefavoriter nu när Mogwai börjar bli trötta.

The birth and death of the day


26. Gogol Bordello - Super taranta
För det första och andra är Gogol Bordello en alldeles fenomenal live-akt. På skiva har de fortfarande inte lyckats fånga den Balkan-doftande "Emir Kusturica möter Bad Brains"-partystämningen från sina konserter. På "Super taranta" fortsätter de göra sin egensinniga hybrid mellan västerländsk punkrock och balkansk folkmusik. I sina bästa stunder är det nästan i klass med landmärket "Gypsy punks underdog world strike".

Wanderlust king


27. Nine Inch Nails - Year Zero
"Year Zero" är en mörk, Orwellsk temaskiva som utspelar sig i en inte särskilt avlägsen framtid, där världen kontrolleras av den ondskefulla amerikanska kristna högern. Huvudsakligen skapad på Trent Reznors laptop är det en tillbakagång till den elektroniska, söndertrasade ljudbild han fick till på sitt verkliga mästerverk "The Downward spiral" från 1994. Här finns några fantastiska spår men också mer "filler" än vad som brukar göra sig gällande i NIN-sammanhang.

Survivalism


28. Gus Gus - Forever
Isländska Gus Gus blandar hårda dansrytmer med sångerskan Earths intensiva soulröst och de kallar själva sin musik "soulful electronica". "Forever" är musik för ett svettigt dansgolv där folk bär snygga kläder.

Moss

29. White Stripes - Icky thump
Tråkigt nog är det när Jack och Meg White provar nya grepp (bland annat säckpipor) som "Icky thump" inte fungerar. När de däremot håller sig till sin väl beprövade retro-garagerock är det däremot precis lika medryckande som vanligt. "You don't know what love is" och "I'm slowly turning into you" påminner oss återigen om varför vi dansade som tokiga till den röd-vita syskonduon hela 2001.

Conquest


30. Manu Chao - La Radiolina
På "La Radiolina" har Manu Chao gått tillbaka till den "flamenco-punk" han skapade med sitt gamla band Manu Negra. Humorn, de udda arrangemangen och alla galna infall som fick de tidigare soloskivorna att kännas så gränsöverskridande och intressanta, lyser med sin frånvaro. Årets Manu Chao är argare och mer politisk. Tyvärr också mer banal och det politiska innehållet lämnar aldrig plakatnivån. Men i små doser är "La Radiolina" en alldeles utomordentlig adrenalinförbrännare.

Rainin' in Paradize

sammanfattningsvis då:

1. Deerhoof - Friend opportunity
2. Blonde Redhead - 23
3. Björk - Volta
4. Arcade Fire - Neon bible
5. Radiohead - In Rainbows
6. Boris & Michio Kurihara - Rainbow
7. The Jai Alai Savant - Flight of the Bass Delegate
8. Bloc Party - A weekend in the city
9. Melt Banana - Bambi's dilemma
10. Kent - Tillbaka till Samtiden
11. Modest Mouse - We were dead before the ship even sank
12. Voxtrot - Voxtrot
13. Animal Collective - Strawberry jam
14. Tough Alliance - A new chance
15. Tenniscoats - Tan tan therapy
16. Enon - Grass geysers...carbon clouds
17. Dir en grey - Marrow of a bone
18. Little Dragon - Little Dragon
19. Liars - Liars
20. LCD Soundsystem - Sound of silver
21. Bright Eyes - Cassadaga
22. CocoRosie - The adventures of Ghosthorse & Stillborn
23. !!! - Myth takes
24. Tsushimamire - Nomiso shortcake
25. Explosions in the Sky - All of a sudden I miss everyone
26. Gogol Bordello - Super taranta
27. Nine Inch Nails - Year Zero
28. Gus Gus - Forever
29. White Stripes - Icky thump
30. Manu Chao - La Radiolina