00-talets skivor del 15: Bubblare
Mina regelbundna läsare (jag vet att ni är åtminstonde fem stycken...) har kanske noterat att det bara återstår en del i min följetång 00-talets skivor. Jag har valt att inte rangordna listan i övrigt men för min del finns en solklar nummer 1. Det är den jag kommer att presentera i nästa del: 00-talets bästa skiva.
Innan dess passar jag på att lista 15 "bubblare". Det är alltså ingen av de här 15 skivorna som kommer att presenteras i nästa del men de har varit betydelsefulla för mig under det gångna decenniet och jag vill få med dem på ett hörn.
Utan inbördes rangordning...here goes:
Bright Eyes - "Fevers and mirrors"
Det är när Conor Oberst tillåts bli som mest pretentiös och navelskådande som han kommer till sin fulla rätt. "Fevers and mirrors" är en blandning av amerikansk låtskrivartradition, neuroser och högtravande tonårspoesi. Och det är helt jävla fantastiskt!
Le Tigre - "Le Tigre"
Det här med att blanda politik och musik är ett farligt område. Väldigt få lyckas låta lika medryckande och övertygande som 90-talets Atari Teenage Riot eller 80-talets Public Enemy. Men Le Tigre (med riot grrrl-ikonen Kathleen Hanna i spetsen) lyckades på sin första skiva och hela år 2000 hoppade vi upp och ner till deras feministiska electro-queer-punk-pop.
Mogwai - "Rock action"
Efter att ha varit på väg att gitarrmangla sig in i ett hörn tog Mogwai hjälp av elektronik, blåsarrangemang och lät gitarristen Stuart Braithwaite sjunga på några spår. Med låtar som "2 rights make 1 wrong" och "Dial:Revenge" är resultatet bland det vackraste och mest storslagna jag hört inom 00-talets postrock.
Neurosis - "A sun that never sets"
När Neurosis blandade dödsmetall med ambient-musik i mitten av 90-talet blev resultatet något helt unikt. När de la till med en melodiös sida blev det...hård postrock. "A sun that never sets" är ödesmättad, stämningsfull och helt fantastisk.
Sigur Rós - ()
Om My bloody Valentine hade klätt in sina alster i svepande stråkarrangemang istället för att trycka ner taggtrådsgitarrer i halsen på folk, hade det kanske kunnat låta så här. Här lärde Sigur Rós lärde hela världen att tala "hopelandic".
Solomon Burke - "Don't give up on me"
På "Don't give up on me" framför Solomon Burke nyskrivna låtar av minst sagt etablerade namn som Tom Waits, Elvis Costello, Joe Henry och Bob Dylan. I fel händer hade det kunnat bli hur trist och sentimentalt som helst, istället blev det en oväntad höjdpunkt på karriären med en åldrad soulman som sjunger så vackert han bara kan.
Josh Rouse - "Nashville"
Poporienterade singer/songwriter Josh Rouse förvaltar den amerikanska låtskrivartraditionen. Samtidigt undgår det knappast att hans favoritband under uppväxttiden var The Smiths och The Cure. Redan vid första lyssningen sitter "Nashville" som en varm snuttefilt i öronen.
kent - "Du & jag, Döden"
Det har aldrig varit mer uppenbart än här vilken betydelse The Cure har haft för kent. Det här är en svensk "Disintegration". Svårmodig arenarock på svenska blir inte mycket bättre.
Boris - "Pink"
De stenhårda japanerna blandade in spår av shoegaze och drones i sin primitiva stoner-rock. "Pink" innebar ett välförtjänt genombrott även i västerländska indie-världen och gjorde Boris till just det där bandet som både Arcade Fire-fans och Motörhead-diggare kan älska.
Deerhunter - "Microcastle"
Oändligt många rockband har sökt nya vägar att blanda popmelodier med oväsen och konstnärliga ambitioner allt sedan Sonic Youths glansdagar. Väldigt få lyckas så bra som Deerhunter: Långsamt malande, massiva ljudväggar som bär spår av såväl kraut som shoegaze men också en melodiös sida som för tankarna till tidiga R.E.M.
Yo La Tengo - "And then nothing turned itself inside-out"
Det blir jämnt skägg mellan den här och 1997 års "I can hear the heart beating as one" när man väljer Yo La Tengos största stund. De hanterar det vackra och stämningsfulla lika självklart som Sonic Youth-pastischerna.
...and you will know us by the Trail of Dead - "Source, tags and codes"
I början av decenniet var ...Trail of Dead ett av planetens hetaste band. När man lyssnar på "Source, tags and codes" är det inte svårt att förstå varför. Varenda refräng sitter som ett knytnävslag i solar plexus när de korsar Sonic Youth med Mission of Burma.
Xiu Xiu - "Fabulous muscles"
Med stor inlevelse sjunger Jamie Stewart om all världens elände. "Fabulous muscles" är en sörja av krig, självmord och sexuella övergrepp. De flesta dagar är den för påträngande och svartsynt för att man ska orka ha med den att göra men när den verkligen behövs, räddar den liv.
CocoRosie - "Noah's ark"
CocoRosies musik lever i ett drömskt Tim Burton-land och skulle kunna liknas vid uråldriga amerikanska folkvisor uppspelade på en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett modernt laptop-filter. "Noah's ark" är introvert och knepig men alltid inbjudande. Det är musik som låter som varma sommardagar på landsbygden och känns som att bli inlindad i en rutig filt och serveras varm choklad ur en gul termos.
Godspeed you! black emperor - "Lift yr skinny fists like antennas unto heaven"
Avsomnade GY!BE må ha författat politiska manifest och haft en notoriskt kompromisslös hållning gentemot musikbranchen. Deras instrumentala postrock hade dock inga andra mål än, vilket titeln antyder, att lyfta lyssnaren högt upp över molnen. Låtlängderna manglas iväg och arrangemangen är de största och mest storslagna vi överhuvudtaget träffat på inom det här decenniets indierock. More is more helt enkelt.
Och vem som gjorde allra bäst ifrån sig under 00-talet får ni veta i nästa del...
Innan dess passar jag på att lista 15 "bubblare". Det är alltså ingen av de här 15 skivorna som kommer att presenteras i nästa del men de har varit betydelsefulla för mig under det gångna decenniet och jag vill få med dem på ett hörn.
Utan inbördes rangordning...here goes:
Bright Eyes - "Fevers and mirrors"
Det är när Conor Oberst tillåts bli som mest pretentiös och navelskådande som han kommer till sin fulla rätt. "Fevers and mirrors" är en blandning av amerikansk låtskrivartradition, neuroser och högtravande tonårspoesi. Och det är helt jävla fantastiskt!
Le Tigre - "Le Tigre"
Det här med att blanda politik och musik är ett farligt område. Väldigt få lyckas låta lika medryckande och övertygande som 90-talets Atari Teenage Riot eller 80-talets Public Enemy. Men Le Tigre (med riot grrrl-ikonen Kathleen Hanna i spetsen) lyckades på sin första skiva och hela år 2000 hoppade vi upp och ner till deras feministiska electro-queer-punk-pop.
Mogwai - "Rock action"
Efter att ha varit på väg att gitarrmangla sig in i ett hörn tog Mogwai hjälp av elektronik, blåsarrangemang och lät gitarristen Stuart Braithwaite sjunga på några spår. Med låtar som "2 rights make 1 wrong" och "Dial:Revenge" är resultatet bland det vackraste och mest storslagna jag hört inom 00-talets postrock.
Neurosis - "A sun that never sets"
När Neurosis blandade dödsmetall med ambient-musik i mitten av 90-talet blev resultatet något helt unikt. När de la till med en melodiös sida blev det...hård postrock. "A sun that never sets" är ödesmättad, stämningsfull och helt fantastisk.
Sigur Rós - ()
Om My bloody Valentine hade klätt in sina alster i svepande stråkarrangemang istället för att trycka ner taggtrådsgitarrer i halsen på folk, hade det kanske kunnat låta så här. Här lärde Sigur Rós lärde hela världen att tala "hopelandic".
Solomon Burke - "Don't give up on me"
På "Don't give up on me" framför Solomon Burke nyskrivna låtar av minst sagt etablerade namn som Tom Waits, Elvis Costello, Joe Henry och Bob Dylan. I fel händer hade det kunnat bli hur trist och sentimentalt som helst, istället blev det en oväntad höjdpunkt på karriären med en åldrad soulman som sjunger så vackert han bara kan.
Josh Rouse - "Nashville"
Poporienterade singer/songwriter Josh Rouse förvaltar den amerikanska låtskrivartraditionen. Samtidigt undgår det knappast att hans favoritband under uppväxttiden var The Smiths och The Cure. Redan vid första lyssningen sitter "Nashville" som en varm snuttefilt i öronen.
kent - "Du & jag, Döden"
Det har aldrig varit mer uppenbart än här vilken betydelse The Cure har haft för kent. Det här är en svensk "Disintegration". Svårmodig arenarock på svenska blir inte mycket bättre.
Boris - "Pink"
De stenhårda japanerna blandade in spår av shoegaze och drones i sin primitiva stoner-rock. "Pink" innebar ett välförtjänt genombrott även i västerländska indie-världen och gjorde Boris till just det där bandet som både Arcade Fire-fans och Motörhead-diggare kan älska.
Deerhunter - "Microcastle"
Oändligt många rockband har sökt nya vägar att blanda popmelodier med oväsen och konstnärliga ambitioner allt sedan Sonic Youths glansdagar. Väldigt få lyckas så bra som Deerhunter: Långsamt malande, massiva ljudväggar som bär spår av såväl kraut som shoegaze men också en melodiös sida som för tankarna till tidiga R.E.M.
Yo La Tengo - "And then nothing turned itself inside-out"
Det blir jämnt skägg mellan den här och 1997 års "I can hear the heart beating as one" när man väljer Yo La Tengos största stund. De hanterar det vackra och stämningsfulla lika självklart som Sonic Youth-pastischerna.
...and you will know us by the Trail of Dead - "Source, tags and codes"
I början av decenniet var ...Trail of Dead ett av planetens hetaste band. När man lyssnar på "Source, tags and codes" är det inte svårt att förstå varför. Varenda refräng sitter som ett knytnävslag i solar plexus när de korsar Sonic Youth med Mission of Burma.
Xiu Xiu - "Fabulous muscles"
Med stor inlevelse sjunger Jamie Stewart om all världens elände. "Fabulous muscles" är en sörja av krig, självmord och sexuella övergrepp. De flesta dagar är den för påträngande och svartsynt för att man ska orka ha med den att göra men när den verkligen behövs, räddar den liv.
CocoRosie - "Noah's ark"
CocoRosies musik lever i ett drömskt Tim Burton-land och skulle kunna liknas vid uråldriga amerikanska folkvisor uppspelade på en gammal transistorradio och tillskruvade genom ett modernt laptop-filter. "Noah's ark" är introvert och knepig men alltid inbjudande. Det är musik som låter som varma sommardagar på landsbygden och känns som att bli inlindad i en rutig filt och serveras varm choklad ur en gul termos.
Godspeed you! black emperor - "Lift yr skinny fists like antennas unto heaven"
Avsomnade GY!BE må ha författat politiska manifest och haft en notoriskt kompromisslös hållning gentemot musikbranchen. Deras instrumentala postrock hade dock inga andra mål än, vilket titeln antyder, att lyfta lyssnaren högt upp över molnen. Låtlängderna manglas iväg och arrangemangen är de största och mest storslagna vi överhuvudtaget träffat på inom det här decenniets indierock. More is more helt enkelt.
Och vem som gjorde allra bäst ifrån sig under 00-talet får ni veta i nästa del...
Kommentarer:
Trackback