final muzak

Det mesta som finns att säga om "I am a bird now" är redan sagt: Om den åldrade transvestiten Antony Hegarty som sjunger så vackert att han får medelålders rockkritiker att fälla tårar i ölen. Att han har fått så stort genomslag är inte ett dugg förvånande. Det är däremot förvånande att det skulle ta så lång tid för världen att upptäcka Antony.

Ingen trodde på "I am a bird now". Ryktet säger att när Antony väl var klar med de påkostade inspelningarna var han så desperat med att få någon att ge ut skivan att han till och med övervägde att tecka ett sponsorsavtal med en cigaretttillverkare. Nio månader senare belönades han med det prestigefyllda Mercury Music Prize.

Måhända kan det ta ett litet tag att vänja sig hans säregna Nina Simone-lika röst. Utöver det kan inget hos "I am a bird now" betraktas som särskilt svårtillgängligt. Med låtar som "You are my sister", "Hope there's someone" och "Spiralling" placerar sig Antony i rakt nedstigande led från en ung David Bowie, som en traditionell låtskrivare med kärlek till det teatrala. Och han förvaltar traditionen väl: Låtskrivare av Antonys kaliber växer inte på träd.

Fyra år senare, efter att äntligen ha fått sitt erkännande, skulle Antony komma att leva ut sin konstnärliga sida lite mer på "The Crying light". Resultatet var ytterligare ett mästerverk men inte riktigt lika många var med på noterna den gången.