final muzak

Jag har nyligen berättat för er att Michael Jackson var min stora idol när jag var i 10-års-åldern. När jag hade nått 14-års-åldern i mitten av 90-talet, hade den rollen övertagits av Björk. Det förblev så ett bra tag vilket har resulterat i att jag idag är innhavare av mer än 60 Björk-cds (inräknat diverse singlar och bootlegs), vilket kanske inte är riktigt försvarbart så här i mp3-filernas tidevarv. Men jag håller fortfarande isländskan för att vara ett av de största musikaliska genierna i modern tid, en uppfattning som jag bland annat baserar på 2001 års "Vespertine".

Med tanke på hur sammankopplad Björk hade hunnit bli med drum'n'bass-remixar, trip hop, Talvin Sigh i Cornershop och annat som hör 90-talet till är det anmärkningsvärt hur bra hon klarade steget in i 00-talet. Hon har alltid varit i fas med sin tid och "Vespertine" utgör inget undantag. Det är en skiva som inte kan misstas för att vara gjord under någon annan tidsperiod än 00-talets gryning när lap-top-electronica och pampig Sigur Rós-valsång blev krafter att räkna med.

När "Vespertine" kom till hade Björk bytt hemstad till New York och slagit sig till ro med maken och performance-artisten Matthew Barney. Hon hade hunnit tröttna på kändispartyn och trendiga klubbar. "Vespertine" är en slags temaskiva om hemmets trygghet och sägs vara inspirerad av saker som att göra varm choklad och tända värmeljus. Det anmärkningsvärda är hur fantastiskt spännande "Vespertine" låter, det väldigt ospännande temat till trots.

Björk sägs ha tränat fram förmågan att närma sig varje ny dag med samma entusiasm som om man hittat en ny planet när hon bekantade sig med konstnärskollektivet Medusa (ur vilket Sugarcubes kom att växa fram) hemma på Island i mitten av 80-talet. Att hon lyckas förmedla den förmågan gör, i kombination med hennes röst och musikalitet henne till en av vår tids viktigaste artister. På få ställen framkommer det lika tydligt som på "Vespertine": När hon berättar barndomsminnen om snö över körer och lap-top-beats i "Aurora" eller samplar vinylknaster i "Cocoon". Som bäst är det när hon blir som mest abstrakt och fragmentariskt i undersköna "An echo, a stain".
 
Björk har genom hela karriären jämförts med (sin stora förebild) Kate Bush som på ett liknande sätt har utmanat popens konventioner. På "Vespertine" och uppföljaren "Medúlla" visade sig Björk vara beredd att gå betydligt längre.