00-talets skivor del 3: Current 93 - Sleep has his house



Sångaren/låtskrivaren David Tibet har i över 20 års tid gjort mörk, psykadelisk "folkmusik" under sitt alias Current 93. Han är fortfarande okänd för den stora massan och det finns anledningar till att det förmodligen kommer att förbli så. Hans röst och inlevelsefulla sång (tänk en mer urspårad John Lydon) är en "acquired taste" och han har med åren hunnit bygga upp en fullständigt obegriplig mytologi kring sin musik. Lägg därtill att han, likt en ung Nick Cave, har förkärlek att skriva låtar om död och undergång gärna fyllda med symbolik och religiösa referenser.

Det är dock inget snack om att David Tibet har varit inflytelserik när det gäller 00-talets musik. Som så många andra egensinniga kultmusiker har han en skara fanatiska fans (det påstås finnas en handfull som åker till varje Current 93-konsert oavsett var i världen den äger rum). Bland dessa återfinns Devandra Banheart som har lyssnat och lärt av David Tibets sätt att blanda traditionell "folkmusik" med udda arragemang (i Current 93s fall gärna industri- och dronesklanger) och genren "freaky folk" har skapats.

Större delen av 00-talet ägnade David Tibet åt att färdigställa den mycket ambitiösa och storslagna skivan "Black ships ate the sky". Han tog hjälp av bland annat en stråkensemble och ett stort antal gästsångare, däribland Antony Hegarty och Marc Almond. Budgeten var den största någonsin i ett Current 93-sammanhang. När David Tibet fick problem med att slutföra skivan på grund av ekonomin tog han hjälp av sina fanatiska beundrare som köpte förhandexemplar för ohemula summor (en "omvänd Radiohead").

Det bästa Current 93 gjorde under 00-talet var dock "Sleep has his house". Skivan kom år 2000 och är, i rakt motsats till "Black ships ate the sky", det mest minimalistiska och enkla som Current 93 har gjort. David Tibet är endast ackompanjerad av sina ständiga följeslagare Steven Stapleton (som vid sidan av Current 93, gör industri-ambient i Nurse with Wound) och Michael Cashmore som den här gången bland annat spelar dragspel och glasharmonium(!)

Sleep has his house" skrevs och spelades in som reaktion på David Tibets fars död och är Current 93s mest personliga album någonsin. Om Nick Cave hade fyllt en hel skiva med låtar i stil med "Where do we go now but nowhere?" (och överlåtit sången till John Lydon) hade det kanske kunnat låta så här. Låtar som "Red hawthorn tree", "Immortal bird" och "Niemandswasser" gör det till Current 93s näst bästa skiva någonsin (efter landmärket "All the pretty little horses").

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits