final muzak

Midori bildades 2003 och gav ut sin första fullängdare "Second" ifjor. Plattan är givetvis helt lysande! Men ännu bättre är faktiskt ep-n "Shimizu" som kom bara några månader senare. Bandet har hunnit "mogna" lite, bli ännu mer samspelta och får till ännu mer träffsäkra refränger. För jo, de finns här också. Trots att musiken är komplicerad och allmänt knepig och dessutom hysterisk som ett beväpnat ADHD-barn, så får de också in oemotståndligt catchy refränger, som sitter som sockervadd i skägget. Jag sparkar mitt ben att vi förmodligen aldrig kommer att få se Midori live på våra nordvästliga breddgrader. Deras live-framträdanden är minst sagt intensiva och ofta dras publiken in i galenskapen(!).

...fyra smakprov:

Allt sedan Blonde Redhead blev mina älsklingar på allvar har jag letat efter låtarna de gav ut på sina två första, sedan länge utgångna 7-or. När jag nu har kommit över tre av dem kan jag konstatera att det var värt precis all letan. Och eftersom jag är så otroligt godhjärtad delar jag med mig av min glädje och laddar upp dem på yousendit! Kan ni tänka er något så tokigt? Ni som ännu inte stiftat bekantskap med Blonde Redhead eller bara ännu inte riktigt förstått att de är ungefär det bästa som hänt sen Hello Kitty-brödrosten rekommenderas att börja med fullängdarna "23", "Misery is a butterfly" och "Melody of certain damaged lemons" i valfri ordning.

Den här veckan har det blivit ovanligt mycket filmtittande för min del. Förmodligen hänger det ihop med att jag har haft några underbart slöa lediga dagar. Jag har med andra ord kunnat sova länge och dessutom haft möjlighet att se på barnförbjuden film närhelst på dygnet. Yey för att vara vuxen!

...lite kort om vad jag har sett då:

Det började med att jag för några år sen kände mig svältfödd på rockmusik som lät och kändes utmanande. Jag ville ha något som skiljde sig från den indierock jag hoppade jämnfota till varje fredag. Och in i min värld kom Ex-Girl. Det är ett band bestående av tre unga japanskor som bär heltokiga, lätt 60-tals-inspirerade uniformer och spelar en fullständigt wacky korsning mellan punk, post-punk, melodiös pop och doo-woop med stämsång som ibland övergår i operastämmor(!). Det är musik som är vild och oberäknelig som ett ADHD-barn men samtidigt helt enormt catchy, de har t.o.m. gjort en dansant cover på Robin Scotts "Pop muzik". Lägg därtill att Ex-Girl påstår att de kommer från den påhittade planeten Kero Kero. Och att alla deras absurt humoristiska texter kretsar kring livet på Kero Kero.

Efter några års googlande har jag lärt mig att Ex-Girl bara är en liten del i vad som nästan är att betrakta som en egen genre: "tokiga japanska tjejband(?)". Ända sedan The 5, 6, 7, 8s (som ni såg i första Kill Bill-filmen) klädde sig i 60-tals-klänningar och gjorde surfrock på låtsas-engelska för femton år sedan har Japan spottat ur sig (nåja) rockband bestående av unga kvinnor som spelar rockmusik som är både catchy och fylld med galna egenheter. Och tokigast av dem alla är Afrirampo.

Oni och Pika gör under namnet Afrirampo musik som låter som en korsning mellan White Stripes och Boredoms. Om man nu kan tänka sig något sådant. En Afrirampo-låt (namnet betyder "naked rock" på engelska) börjar som garagerock men slutar som något helt annat. Ett monster hämtat ur Boredoms laboratorium. Oftast förstår man inte hur de får låtarna att sitta ihop och undvika att kollapsa någonstans på vägen. Allra mest anmärkningsvärt med förstlingsverket "Afrirampo" från 2004 är att den är gjord med väldigt knappa resurser (ibland låter det som att de har spelat in i garderoben) och begränsat tekniskt kunnande. Men med tillräckligt mycket energi, lekfullhet och galenskap kommer man uppenbarligen väldigt långt på sättningen gitarr, trummor och flitigt använde av effektpedalerna.

Det var Yoshimi som en gång i tiden startade UFO or Die (den allra första "Boredoms-upplagan") tillsammans med Eye och naturligtvis är hon ett geni. Självaste Flaming Lips(!) har skrivit en hyllningssång (och döpt en platta) till henne ("Yoshimi battles the Pink Robots") och hon har frijazzat med Sonic Youth, Mats Gustavsson och cirka tusen andra. I OOIOO, är hon frontfigur, sjunger och spelar gitarr och hon sjunger verkligen som ingen annan. Ibland låter hon lite som Kim Gordon (från Sonic Youth) men för det mesta sitter man bara och kliar sig i huvudet och förstår inte riktigt att det är en människa som frambringrar alla dessa märkliga läten med enbart sina stämband.

Jag har stiftat bekantskap med två OOIOO-skivor: Den första självbetitlade från 1998 och "Taiga" från 2006. Av de två, tycker jag bäst om "OOIOO". Bandet har traditionell rockbandssättning och på "OOIOO" låter det som att de leker med rockens klichéer och skruvar till dem så mycket det bara går. De gör mash-ups av distade gitarrer och loopar Yoshimis röst när hon sjunger och skriker enkla, enstaviga klyschiga rader som "tease her/tease me". Allt låter primitivt och utfört med oändligt mycket punkattityd och DIY-känsla. Det är måhända inte det bästa eller mest genomarbetade du hört men det är förbaskat kul att lyssna på!

På "Taiga" befinner de sig däremot på välbekant Boredoms-mark. Låtarna dras ut (som längst till 15 minuter), och blandar afrikanska slagverk med monton krautrock och stämningsfullt psykadeliska,  elektroniska ljudlandskap. Det är med andra ord en lite enklare version av det som Boredoms har gjort på senare år. Och det är absolut inte dåligt, det är bara det att man har hört ungefär samma sak (fast lite bättre) tidigare och jag hamnar inte riktigt så långt ovanför molnen som jag brukar när det gäller Boredoms.

OOIOO rekommenderas i vilket fall som till alla Boredoms-frälsta. Och till er som har hunnit tröttna på Sonic Youth och är på jakt efter något som är nyskapande och utmanande på allvar...

Det tog lång tid för mig att lyssna på Television Personalities come-back-platta "My dark places". Väldigt lång tid, nu är det ju trots allt mer än ett och ett halvt år sen den släpptes. Och det trots att jag har gillat Television Personalities väldigt länge. Ja, faktiskt ungefär lika länge som jag har gillat indie-pop. Det började med att jag kom i kontakt med (legendariska) debutskivan "And don't the kids just love it" från 1980. Jag gillade den naiva och starkt DIY-präglade 60-tals-inspirerade indie-poppen och log åt de smått cyniska men humoristiska texterna. Tillsammans med andra tygskodda snedluggar hade jag som fredagsritual att dansa regndansen till "Geoffrey Ingram" och skråla med i "la la la"-refrängen till "Part time punks".

När jag kom i kontakt med psykadeliska "The Painted word" från 1984 började jag verkligen älska Television Personalities. Bandets ledare och låtskrivare Dan Treacy hade härvidlag diagnostiserats som schizofren och han var den enda kvarvarande orginalmedlemmen. De andra hade hoppat av eftersom psykpatienten var för knepig att ha att göra med. Det är först på "The Painted word" som Dan Treacy blottar sina inneboende demoner för lyssnaren: Sin taskiga uppväxt, sina drogproblem och svårigheterna att kommunicera med omvärlden och allt förvandlas till underskön poesi. Jag var så rörd av den rakt igenom vackra och sorgliga skivan att jag grät första gången jag hörde den: Någonstans runt "The girl who had everything" låg jag ihopkrupen i fosterställning och hulkade som ett barn. Television Personalities återgick till att göra trivsam indie-pop och gav ut helgjutna "Privilege" 1989 där de låter som en light-version av The Smiths. Tre år senare kom "Closer to God" (som jag ännu inte hört) och 1995 kom minimala singer/songwriter-orienterade "I was a mod before you was a mod" med Treacys allra mest desperata och självföraktande texter. Sen någonstans i slutet av 90-talet försvann Dan Treacy spårlöst. Alla trodde han hade tagit livet av sig.

Men i slutet av 2004 dök Dan Treacy helt plötsligt upp igen från ingenstans. Då hade han levt som hemlös och sålt heroin på gatorna (för att finansiera sitt eget missbruk) en tid och därefter suttit i fängelse. Det var i fängelset som han kom i kontakt med internet, googlade på sitt eget namn och för första gången blev varse om vilken betydelse Television Personalities faktiskt har haft för andra människor genom åren. Han bestämde sig för att det var dags för en come-back och så började Television Personalities spela live igen.

Sommaren 2005 ställde det nya Television Personalities in alla Sverige-spelningar med väääldigt kort varsel. Först blev jag upprörd men sen slog det mig att Dan Treacy kanske inte var i bästa form efter att ha levt som hemlös och dessutom missbrukat ganska hårt i många år (idag är han drogfri men fortfarande gravt alkoholiserad). Det började läcka ut youtube-klipp på nya spelningar där han glömmer såväl text som ackord-följd till sina mest välkända låtar, är oförskämd mot publiken och gaggar som en senildement gubbe. Dessutom började det florera illasinnade rykten som (helt felaktigt) påstod att Treacys kommande platta "My dark places" var riktigt dålig. Jag ville inte se min gamla outsider-hjälte förudmjuka sig själv på det här viset så jag bestämde mig för att dra öronen åt mig och glömma TvPs come-back.

Som tur var bröt jag löftet och gav "My dark places" ett försök för en tid sen. Och skivan är oändligt mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig...det är precis den fullvärdiga uppföljare till "The Painted word" som det tagit TvPs 22 år att leverera. Föga förvånande fokuseras det återigen på livets mörkare sidor. Inledande "Special chair" slår an tonen, där Dan Treacy ackompanjerad av ett skevt piano och en bångstyrigt gnisslig gitarr berättar om en flicka som saknar sin pojkvän. Sen får vi veta att pojkvännen sitter i fängelse för väpnat rån och att flickvännen under tiden varit otrogen med hans bästa vän, "so he's obviously going to paste her". Brittisk socialrealism helt i klass med "This is England". Singeln "All the young children on crack" är något av det mest egensinniga som kommit ur en inspelningsstudio på senare år. Den pollenberusade lyckliga, Vaselines-liknande upp-tempo-stänkaren "She can stop traffic" är alldeles hjärtskärande fin i sin tafflighet när Treacy rimmar "traffic" med "magic". Här finns  också en del komiska inslag i stil med TvPs allra första singlar: I "Velvet Underground" hyllar Treacy sina gamla 60-tals-hjältar i sann naiv Jonathan Richman-anda. I "Ex-girlfriend club" sjunger han "Don't be fooled by the rocks that I've got/I'm still Danny from the block".


Precis som på "The painted word" är den allra största behållningen av "My dark places" balladerna som finns samlade mot slutet. "No more 'I hate you's" är precis vad titeln antyder. Själv brukar jag alltid dra öronen åt mig när gamla rockrävar ska hålla på och tjata om autenticitetens betydelse för musiken men faktum är att när man väl vet att "Tell me about your day" och "I hope you're happy now" faktiskt är framförda av en man som står på samhällets botten och vädjar till sina närstående om en ny chans, är det ofrånkomligt att de blir ännu mer rörande. Ta och lyssna på "My dark places" och se till att betala för den, Dan Treacy behöver ditt stöd!

Betyg: 5/5

Cinema Stranges självbetitlade debutalbum skulle, trots att det kom år 2000, väldigt lätt kunna missta för att vara lite drygt 25 år gammalt. det här är musik som hämtar all näring ur vad som hände inom goth-rocken innan genren egentligen existerade. ur det som kallas "death rock", en tidig förlaga till goth-rocken som egentligen mest låter som punk-rock fast med aggressiviteten och det politiska innehållet utbytt mot mörkerromantik. det är musik som är totalt ogenerat retro men samtidigt utförd med så mycket skärpa och känsla för melodier, dramatik och arrangemang att det bara inte går att värja sig för den. i vart fall inte om man liksom jag, fortfarande håller Clan of Xymox och Dario Argento för att vara bland det finaste i tillvaron. såväl musikaliskt som estetiskt finns här också en hel del likheter med de allra mest teatrala och grandiosa delarna av David Bowies 70-tal. att de har spelat in en cover på The Thin White Dukes "Time" ger vissa riktlinjer om hur det låter. musiken på "Cinema Strange" är grandios och dramatisk men samtidigt utförd med väldigt enkla medel och hårt utpräglad DIY-estetik. bland höjdpunkterna hör den vemodiga och exceptionellt vackra "En Hiver" och den dramatiska avslutningen "Greensward grey". måhända är det för goth för att kunna tilltala den postpunk-publik som tagit Bauhaus och Siouxsie & the Banshees till sina hjärtan men till er som väntat 25 år på en värdig uppföljare till Virgin Prunes "If I die, I die" är det bara att gratulera. ska man kolla upp en goth-akt från 2000-talet är det Cinema Strange.

betyg: 7/10

lyssna/kolla!

You say party! We say die! är en kanadensisk post-riot-grrl-konstellation vars nyligen utgivna debutalbum "Hit the floor" för mig bakåt i tiden. ganska exakt till år 2002. på den tiden bodde jag på en studentkorridor och hade som fredagsritual att uppsöka  ett närliggande indieställe. bland de skivor som hade för vana att dyka upp på playlisten under den sista halvtimmen innan det var dags att gå samtidigt som de sista glasen billigt bag-in-box förtärdes ur plastglasen, återfanns bland annat: My Favorites "Love in the time of science", Joy Divisons "Unknown pleasures" och en singelsamling med Public Image Ltd. som allra sista låt spelades inte helt sällan något från Le Tigres andra album "Feminist sweepstakes" som jag älskade på den tiden (fast så här i efterhand håller jag den mer polerade och poporienterade debuten för att vara betydligt bättre). om någon hade tagit uppräknade skivor och stoppat ner dem i korridorens mixer hade det som kommit ut troligtvis både låtit och sett ut som "Hit the floor": Kathleen Hanna-skrik, stämsång, dramatik, pophookar och storslagna new romantic-nostalgiska keyboardmattor. svarta kläder, slips och snedluggar. det är musik som är alldeles totalt skamlöst retro men samtidigt utförd med så mycket finess och skärpa att det bara inte går att sitta still hur mycket man än tycker sig ha "hört det förut".

You say party! We say die! är inte i närheten av så politiskt agiterande som det småfåniga bandnamnet och singeln "The Gap (between the rich and the poor)", antyder. större delen av repertoaren består av banala små kärlekssånger. "Hit the floor" är en skiva som i likhet med Yeah Yeah Yeahs debutalbum "Fever to tell", till största delen utspelar sig i ett lyckligt förälskelserus och präglas av hedonism som ibland övergår i revolt. musik att hålla händerna till samtidigt som man kastar gatsten, med andra ord.

hur arga och dramatiska YSP!WSD! än må låta ibland, faller de alltid tillbaka på oetmoståndliga pop-hookar och Ronettes-liknande stämsång. inte sällan balanserar YSP!WSD på gränsen till att bli antingen överdramatiska eller sentimentala. men de klarar balansgången perfekt. och det är just de mest dramatiska ögonblicken som också är den största behållningen av "Hit the floor". en bit in in skivans i särklass bästa spår "Midnight snack" gör musiken en tvärvändning: sångerskan Becky börja plötsligt sjunga bräckligt och försiktigt trevande, ungefär som Amelia Fletcher i Heavenly. sedan börjar trummorna löpa amok och bandet attackerar lyssnaren med lager på lager av stämsång, gitarrer och keyboardmattor. det är så sjujävlens snyggt och medryckande att jag var tvungen att hoppa tillbaka till "Midnight snack" och lyssna på den fem gånger på raken vid första genomlyssningen. You say party! We say die! kommer att spela på Malmöfestivalen den 18:e augusti. det är deras enda inplanerade Sverigespelning hittills...även en av ytterst få Europa-spelningar. den som inte går och ser dem då är en rutten apa. så det så!

Hang on the Box

Peking-baserade Hang on the Box räknas som den första kinesiska riot grrrl-konstellationen. de är även det första kinesiska rockbandet som öht har fått någon uppmärksamhet utanför hemlandet. Hang on the Box bildades 1998, när de tre medlemmarna endast var 16 år gamla. deras stora förebilder var Bikini Kill och det japanska kultbandet Lolita no 18. de fick snabbt mycket uppmärksamhet utanför hemlandet: 1999 hamnade de på omslaget av amerikanska Newsweek. men uppmärksamheten handlade egentligen mest om det otroliga i att en kinesisk riot grrrl-akt öht existerade: det tog liksom 40 år innan någon började ifrågasätta rockmusikens rigida könsroller i västvärlden, så att samma utveckling bara skulle ta 13 år i det stora landet i öst (rockmusik har officiellt bara existerat sedan 1985 i Kina) förefaller kanske anmärkningsvärt. lyssnar man idag på bandets tidiga inspelningar (som bland annat finns representerade på deras fullängdsdebut "Yellow banana" från 2000) så låter de precis som några 16-åriga kinespunkare som varken kan hantera sina instrument eller det engelska språket men desperat vill låta som Bikini Kill. det låter med andra ord för jävligt.